Pingst och corona Information från Pingst med anledning av corona.

Öppet hem och öppen famn

Ett öppet hem och ett stort hjärta för människor. Både stora och små. Det utmärker Marina Norberg från Kumla. Barn som behöver ett nytt hem på kort eller lång sikt, invandrarkillar på ungdomsgården, fångar på Kumlaanstalten och deras anhöriga, frigivna fångar som behöver en övervakare, en ensam mamma med behov av någon att prata med. Marinas engagemang räcker till för dem alla.

Hon står på perrongen och väntar på mig när jag kliver av tåget i Kumla. Marina Norberg är van vid att möta okända på sin hemstads järnvägsstation och har övat upp känslan för att pricka in rätt person. I dag är det jag som kommer med kamera och dator i dragväska och hon tvekar inte en sekund på att det är mig hon väntat på.
Annars är det oftast anhöriga till interner på Kumlaanstalten hon brukar möta och ta hand om. Marina är ansvarig för Centrumgården, som är en lägenhet i Kumla där fångars anhöriga kan få bo när de hälsar på sina släktingar på det stora fängelset. Marina är mer eller mindre uppvuxen på fängelset, förklarar hon för mig, när vi kör en liten rundtur i Kumla, som förutom anstalten också är känt för Sibyllakorv och skotillverkning.

Pappan var fängelsepastor
Marinas pappa fungerade i många år som fängelsepastor på anstalten och hela hans familj blev inblandad. Till att börja med fick fångarnas anhöriga sova över hemma hos familjen, sen användes en närliggande villa och numera alltså en lägenhet inne i stan. Centrumgården är ett samarbete mellan kommunen, det allmännyttiga bostadsbolaget, kriminalvården och Kumlas kristna råd, där Marinas hemförsamling Pingstkyrkan är en del.
Vi hinner bara fram till Marinas bil som står på gatan utanför Pingstkyrkan, som ligger mitt emot stationen, när hon pekar ut ett hus bredvid kyrkan, som församlingen hyr.
Ä Där brukar jag vara på lördagskvällarna på församlingens ungdomsgård. Just nu håller jag i en samtalsgrupp för killar där.

Stort hjärta för många
Jag har åkt till Kumla för att höra om Marinas engagemang som fosterförälder, men förstår snabbt att här har jag träffat en människa med ett stort hjärta för många, många människor, både stora och små. Att bry sig om andra människor är fullständigt självklart för Marina. När hon träffade Roger hittade hon en man med samma inställning.
Ä Vi bestämde oss för att vi skulle ha ett öppet hem, säger hon helt utan åthävor.
Och så har det blivit.
Engagemanget i ungdomsgården, i Centrumgården, i fängelsebesöksgruppen, som kontaktperson och som övervakare berättar hon om lite i förbifarten så där medan vi tar en liten sväng i hennes hemstad. Jag kollar in torget, parken med den konstgjorda sjön och utomhusbassängerna, och den stora kyrkan, vars kyrkogård bilvägen skär rakt igenom när vi far hem till familjen Norbergs hus i Kumlas äldsta stadsdel, Kumlaby.
Huset de bor i är dock betydligt yngre, från tidigt 80-tal, och inte så stort som man skulle kunna föreställa sig ett hus, där omkring 200 fosterbarn passerat. De allra flest jourplacerade.
Ä Vi började som jourfosterföräldrar i samma veva som vi flyttade in i huset 1982, konstaterar Marina.
Då var familjens första biologiska barn litet. Ett antal år senare bodde fem, sex tonåringar på de 120 kvadratmeterna på samma gång.
Nu är både två biologiska och två långtidsplacerade fosterbarnen vuxna och utflugna och för tillfället består den fasta familjen av Marina, Roger och en 14-årig dotter.

Ett barn i taget
Familjen Norberg har kontrakt med grannkommunen Örebro som jourfosterfamilj och numera handlar det om att ha ett jourfosterbarn i taget. När jag kommer på besök har Marina fått oväntat ledigt. Inget barn är placerat i familjen just nu, men när som helst kan telefonen ringa och allt ifrån ett litet nyfött spädbarn till en strulig tonåring vara en del av familjen inom någon timme.
Det är Marina som har anställningen i kommunen. Roger säljer försäkringar under kontorstid, men är förstås en viktig del och en förutsättning för att hela kan fungera.
Ä Vi har varit helt överens om detta och jag tycker inte att vi och vår relation fått stå tillbaka. Vi kompletterar varandra och har varit gifta i 30 år nu.
Ä Jag är så tacksam för förmånen att få ha det här jobbet. Det är fritt och bundet på en och samma gång och har gett mig möjlighetenatt vara hemma med mina egna barn också.
Men varför engagera sig på det här sättet?
Ä Jag tänker på orden som Jesus sa: ”Låt barnen komma till mig.” I dag är det så många barn som inte får vara barn, de får ibland vara föräldrar åt sina föräldrar och då tänker jag att om jag kan vara som en fågelmamma som kan ruva och värma dem ett tag, så kan jag göra en insats.
Kan du tycka om alla barn som kommertill dig? undrar jag.
Ä Det finns alltid något som är bra och gott i varje människa och fokuserar man på det så brukar det andra rätta till sig. Jag fick tidigt lära mig att hålla isär det någon gör och det som är människan.

Jobbiga upplevelser
Många barn har varit med om mycket jobbigt och det är inte underligt om det sätter avtryck i hur man uppträder, menar hon.
Ä Jag hörde någon som sa att det finns en tjuv i varje människa, men jag brukar vända på det och säga att det finns en människa i varje tjuv.
Marina ger ett väldigt handfast intryck. Hon bjussar på sig själv och verkar vara sig själv rätt upp och ner.
Ä Jag tycker tydlighet och rakhet är jätteviktigt, säger hon. Och humor.
Jag undrar om hon aldrig varit rädd. En tonårskille med problem kan ju vara stark. Men hon säger att nej, hittills har hon aldrig varit rädd och har vågat ta de fajter som behövts. Och det har inte varit så många.
Ä En gång fick jag sätta mig på en kille som var stökig för att han var full, säger hon. Egentligen är jag nog mer rädd för att ställa mig och tala inför folk än för att ta hand om en strulig tonåring.
I familjen gäller en viktig grundregel. Alla ska vara på sina rum klockan 22.
Ä Det ger möjlighet till lugn och ro för alla, men det är inget krav att man måste sova för den sakens skull.
Man ringer heller inte hem till familjen Norberg efter 21 på kvällarna.
Ä Och efter klockan 22 svarar jag bara i telefon om det handlar om död och jour, säger hon drastiskt.
Marina säger att hon rekommenderar andra att ställa upp som fosterföräldrar.
Ä Det ger jättemycket tillbaka, säger hon. En del tänker kanske att man inte klarar det, men jag tycker man kommer rätt långt med sunt förnuft och tid och ork för ett extra barn. Men jag skulle kanske inte rekommendera någon att börja ett sån`t här engagemang med att ta hand om struliga tonåringar, utan med lite mindre barn. Och om man inte är beredd på att bli fosterfamilj direkt kan man ju börja med att bli kontaktfamilj.
Jag frågar Marina vad församlingen betyder för henne i det hon gör. Hon tänker lite och säger:
Ä Jag har ju en trygghet där, men vet inte om den har någon betydelse för jourhemsjobbet jag gör egentligen, men i mina andra engagemang är den jätteviktig, det finns till exempel förebedjare för ungdomsgårdsarbetet.

Tron är det som bär
Hennes tro är det som bär henne och den är jätteviktig för henne.
Ä Ja, man kan ju alltid prata med Gud om det som händer, säger hon.
Så mycket mer ordar hon inte om det.
Hon har aldrig upplevt att de sociala myndigheterna haft några synpunkter på att familjen Norberg är kristen.
Ä Nej, absolut inte, säger hon. Vi har alltid varit noga med att bara ta med våra fosterbarn till kyrkan om de själva vill.
Vi pratar lite om att det pågår en statlig utredning om barn som varit fosterhemsplacerade och att media ofta fokuserar på hur hemskt fosterbarnen haft det. Marina hoppas framför allt att ämnet ska belysas ur barnens perspektiv. Ofta väger föräldrarätten över barnrätten, menar hon.
Vad gör du med din tid när du själv får bestämma? undrar jag.
Ä Sover, säger hon och skrattar lite. En ledig kväll lägger vi oss gärna tidigt och läser. Jag löser också gärna korsord och kollar på film.
Ä Vi har en husvagn en bit härifrån dit vi gärna åker. Vi far ut på sjön med båten och fiskar och på vintern åker vi skidor.
Ä Och så gillar vi att resa. På somrarna brukar vi ta husvagnen till Löttorp, men i år far vi till Cypern.
Tiden har sprungit iväg. Mitt tåg ska gå och Marina ska på informationsmöte om droger i kommunen. Vi skiljs åt vid stationen och när jag står på perrongen och väntar ser jag hur Marina går till bilen och innan hon hinner öppna dörren dyker tre gängliga killar upp. En sätter sig på bagageluckan och så snackar de en stund med Marina innan hon får tre bamsekramar och de släntrar vidare.
Den bilden bär jag med mig från Kumla.