Anmäl dig till Pingst Ledare 2020!

Musik att sörja till

Sommaren 2011 var speciell. Tänker inte i första hand på alla utflykter med båten, de härliga joggingrundorna med hustrun eller de spännande badmintonmatcherna utan på sorgen, skräcken och de mörka dagarna som påverkade oss alla i samband med terrordådet i Oslo. Allt stannade av. Så även musiken, viss typ av musik i alla fall.
Eftertanken blev viktig och musik utan ord blev det jag gärna ville höra och många med mig. Nu är jag en sådan som året om, oavsett tragedier eller katastrofer gärna lyssnar på Händel, Haydn, Bach eller Grieg men den 22 juli och en vecka framåt kände jag mig nästan illa berörd om någon spelade en låt med allt för glättig och glad karaktär. Jag ville ha moll. Jag önskade något tungt, allvarligt och något som kunde matcha känslorna och ledsamheten. Precis som när min pappa gick bort hösten 2010. Jag behövde musik för att sörja och för att minnas.

JAG HAR VID ETT FLERTAL tillfällen tittat på Högmässan och Minneskonserten som gjordes i Norge strax efter den 22 juli. Självklart var det musikaliska uttrycket väldigt starkt och påtagligt. Högmässan inleddes med det stillastående verket Nimrod som är en del av engelsmannen Edvard Elgars mäktiga Enigmavariationer. Detta för att samla tankarna och sätta tydlig prägel. Den här gången tog Elgars musik tydligt tag i mig. Musiken och sorgen var på samma våglängd och Nimrod påverkade mig mer då än det någonsin gjort tidigare de gånger då jag själv varit med och framfört detta mäktiga verk. Tonerna beskrev sorgen utan ord.
Högmässans musik var givetvis noga utvald liksom musiken på Minneskonserten en vecka senare. Norsk folkmusik varvat med klassiska verk var självklara ingredienser. Under ett antal dagar var det orgelmusik, stråkmusik och psalmer som kändes naturligt. Inte up-tempo gospel eller glada sånger. Varför? Kanske för att ord ibland blir överflödiga och inte räcker till. Kanske för att tonsättarna till vissa tyngre kompositioner just vill sätta toner till sorg och saknad.
Efter inledningsmusiken på Högmässan så sjöng man psalmen Bliv kvar hos mig. Fantastisk text som gav alla hopp och förtröstan. Efter några dagar mot slutet av juli så återkom vardagen och musiken kunde varieras allt mer.
För mig blev det så uppenbart att musik ibland hjälper mig att sätta ord på sorgen och så småningom hjälper mig att återfå hoppet.