Pingst och corona Information från Pingst med anledning av corona.

Mission mer än äventyr för Samuel och Bettan

De tycks inte vara många, men de finns. Unga människor som är beredda att satsa hela sitt liv på mission. Som vet att det inte bara handlar om några månaders äventyr i bushen. Efter avslutad missionsskola – School of Mission – har kallelsen som missionär börjat ta konkreta former för Samuel och Elisabeth Moberg.

Om några månader väntar förhoppningsvis Sudan för Samuel och Elisabeth, eller Bettan som hon föredrar att kallas. Under flera år har de väntat på att – den från början diffusa – missionslängtan skulle bli något mer än just bara en längtan.
När de förstod att de faktiskt hade en missionskallelse hade de ännu inte träffats. På var sitt håll försökte de styra sitt liv med inriktning på mission. Då de blev ett par blev det naturligt att be tillsammans och börja fundera på till exempel adekvat utbildning. Bettan har studerat till sjuksköterska med tanken att det är ett yrke som skulle passa i ett land i tredje världen. Och visst är det speciellt med de målmedvetna. De som inte bara glider omkring i ett slags vakuum och famlar efter Något, utan faktiskt har en vision.

Naturligt med mission
Då vi träffas en ganska grå vårdag i Jönköping kommer Bettan cyklande från sitt jobb på Ryhovs lasarett. Även Samuel har slutat för dagen. Det som främst sysselsätter dem just för tillfället är det stundande giftermålet om tre veckor. Men samtalet kommer snabbt in på mission.
– Mitt intresse för mission har jag fått med mig hemifrån, berättar Samuel. Mina föräldrar var missionärer ett par år i Etiopien i början av 70-talet och jag har absolut blivit påverkad av det, trots att jag inte var född då. När jag var runt 16 år hittade jag min egen tro och ända sedan dess kändes det naturligt med mission.
Bettan har så länge hon minns haft ett missionsintresse, mycket beroende på nära släktingar som jobbat ibland annat Kenya och Burundi. Som tonåring kände hon att Gud frågade om hon ville bli missionär. Senare fick hon möjlighet att arbeta en period på Svenska skolan i Tanzania.
– Jag trodde nog att Gud ville att jag skulle bli missionär, men jag trodde också att jag bara lockades av äventyret. Nu har jag förstått att det kan gå hand i hand och nu vet jag att jag har en kallelse, förklarar Bettan.

Dalande missionsintresse
I höstas gick Bettan och Samuel den halvårslånga missionsutbildningen School of Mission som Pingstkyrkan i Jönköping driver. I korthet är det en skola med både undervisning och praktik – allt på plats i Etiopien. Bettan och Samuel hade fått tips om skolan, men i första läget nappade de inte. Eftersom de också hade ett år bakom sig på Outlook – Viebäck folkhögskolas ettåriga U-landslinje – tyckte de att det där hade de ju gjort. Ändå kände de att Gud ville annorlunda. Så det blev Etiopien.
– Utbildningen gav inspiration och vi fick bra erfarenheter och verktyg som jag tror vi har nytta av på vägen, säger Samuel.
– Det var väldigt praktiskt inriktat både med socialt arbete och att predika. Missionsarbete är ju mer än bara en sak och skolan visade att evangeliskt och socialt arbete kan gå hand i hand, tillägger Bettan.
Pingstkyrkan i Jönköping som förestår School of Mission har ett starkt missionsengagemang. Den är också Bettan och Samuels hemförsamling och väntas att stå bakom dem (formellt beslut är inte fattat då vi träffas) då de börjar arbetet i södra Sudan.
Men intresset för mission tycks i allmänhet ha dalat.
– I tonåren trodde jag att alla var intresserade av mission även om jag förstod att alla inte ville bli missionärer. Det var först senare som jag förstod att det var visst inte så, säger Samuel.
Det finns säkert många skäl till det vikande missionsengagemanget och varför allt färre yngre vill bli missionärer. Samuel menar att en orsak är bekvämlighet:
– Många ungdomar vill pröva på mission, de åker ut några få månader för att testa. Men när det väl gäller är man inte beredd. Och ju äldre man blir desto bekvämare blir man. Det är nog samma grundorsak som till varför våra församlingar i Sverige inte växter. Förr verkade de ha haft en annan pionjäranda och offervilja.
Att missionärer fortfarande behövs är de övertygade om.
– Men kanske mer i en rådgivande roll och att jobba mer tillsammans med de lokala som partners, me