Läs senaste upplagan av Tidningen Pingst här Läs mer

Mission - församlingens dna

Tatta Lennartsson skriver: Evangelisation och mission är inget valbart tillägg för församlingen. Berättandet är inbyggt i trons konstitution. De befriade berättar om Befriaren!

I kyrkohistorien skulle det kunna betecknas som Andens tid eller församlingens tid. Redan från början fanns en riktning till alla jordens folk. När syndafallet är ett faktum drabbade syndens konsekvenser hela mänskligheten. En ny spelplan för människan i alla kommande släktled. Budet om att paradiset var förlorat var hela mänsklighetens belägenhet.
På samma sätt var löftet om att det skulle sändas någon som skulle bryta syndens makt till för en större publik. Inte bara Adam och Eva erbjöds del av löftet om befrielsen – utan hela mänskligheten. Redan i 1 Mos 12: 1–3 är löftet till Abraham ”I dig skall alla släkten på jorden bli välsignade”. Profeten Jesaja säger: ”Jag skall göra dig till ett ljus för andra folk, för att min räddning skall nå över hela jorden”. (Jes 49:6)
Befrielsebudskapet är till för alla som tror och tar emot. Hebreerbrevets hjältar från Gamla testamentet trodde framåt mot Jesus som skulle komma. Vi får del i samma löften genom mötet med den uppståndne Jesus. Trons folk i alla tider hör samman. Vi har varit givna uppdraget att berätta om Löftet – Jesus – i varje tid.
Evangelisation och mission är inget valbart tillägg för församlingen. Berättandet är inbyggt i trons konstitution. De befriade berättar om Befriaren! Församlingen ÄR förkroppsligandet av frälsningens berättelse. Tappar hon det har hon i bästa fall degraderats till väloljad organisation, men saknar livgivandets och pånyttfödelsens kraft.

FÖRSAMLINGEN SOM FANNS i Jerusalem hade rörelseriktningen med sig från historien och den nyligt givna uppdragsbeskrivningen – till fler, till många, till jordens yttersta gräns! Sådan var och är församlingens instruktion och konstitution. Ett växthus för organiskt liv!
Att inte behålla för sig själv, bli introvert och självupptagen utan ta glädjebudet vidare. I Apostlagärningarnas andra kapitel får vi redovisat vad den unga, växande församlingen ägnade sig åt. Den är ju förbluffande enkel och fokuserad i sin planering. Det är undervisningen, den inbördes hjälpen, brödbrytandet och bönerna som man samlas kring. Superenkelt!
Resultatet är bävande människor som får se under och tecken ske genom apostlarna. Ordet är centralt och det ger  ramverket för vad man sysslar med i församlingen. Grunddrivet är att kommunicera Ordet till samtiden. Verkar inte finnas något därutöver om man läser texterna. Ur det växer en del riktigt praktiska frågor som till exempel hur matbespisningen ska gå till (Apg 6: 1–4).
Matutdelning för stora skaror krävde medarbetare med organisationsförmåga, ande och vishet. Ledarprofilen var tydligt definierad. En förutsättning för att få jobbet gjort var att det både fanns praktisk och andlig kompetens. Den växande församlingen var noga med ledarrekryteringen.

SAUL SOM ÄR FÖRSAMLINGENS fiende blir själv en strategisk aktör för tillväxt och mission. Det geografiska området som evangeliet når utvidgas hela tiden. Kulturbarriärer slås omkull och evangeliet intar också hedningarnas del av spelplanen. Det är allt annat år av status quo vi läser om i texterna. Det är förflyttningar i apostlarnas invanda tankemönster. Syner med tydligt budskap om att evangeliet har fler kulturella gränser att spränga, ger nya vyer och införlivar hedningarna i frälsningsplanen (Apg 10: 11–16).
Underliggande finns hela tiden fokus; Ordet, bönen, brödbrytandet, socialt ansvar och andeuppfyllelse, till fler, bortom geografiska och kulturella hinder, vidare, bortom, längre. Mission! Sprängkraften och viljan att komma vidare och se en nyfödd församling mogna och ta det vidare.
Vi zoomar in Paulus; efter ett minst sagt kyligt mottagande i Jerusalemförsamlingen, har han några år av formerande. Tid att vässa planerna om hur Ordet skulle kunna tas vidare. Han uppvisar ett strategiskt planerande. Ville nå till korsvägarna där tankar utbyts, influenser ges och påverkar nya människor. Ett vältänkt planerande för att nå fler! Att inta ”hubbarna” där påverkan är som störst.

PARAT MED DET STRATEGISKA arbetet finns finliret som Anden ledde. Det är drömmar om vart Paulus ska resa härnäst. Texterna ger beskrivning på mixen av strategisk planering och Andens ledning och en del konfliktlösningsarbete för den delen. När vi möter Paulus i Aten, tecknas bilden av missionsledaren som först tar reda på vad människorna tänker på. Han går omkring och lyssnar på atenarna i flera dagar innan han hittar rätt kommunikationsnivå och tar sedan till orda – för att leda dem fram till Kristus. Budskapet är ej förhandlingsbart, men kommunikationen situationsanpassad.
När vi studerar Paulus som missionsstrateg måste Barnabas nämnas. Han är den som tar Paulus i försvar när församlingen intar en rent negativ position till den nyfrälste. För att få Paulus integrerad i församlingen krävdes det en Barnabas som gick emellan, tog Paulus i försvar och satsade på  den nya killen. En viktig ingrediens i den växande, missionerande församlingen. Ett driv, inte att vårda den egna klubben, utan ständigt ge plats för fler. Själva organisationsplanen verkar bara vara anpassad till detta. Den kunde snabbt ställas om, lösa praktiska utmaningar och ta hand om lärofrågor som seglade upp. Ledarna tycks fasta i innehållet, men flexibla i genomförandeledet med att ständigt nå fler och leda till mogen tro. Anden ser ut att vara en avgörande ”gamechanger”. Då blev den förnekande
förkunnare, och den tvivlande villig att se bortom sina tvivel och sätta sig i rörelse. Avgörande tycks fokus på Ordet vara parat med en vilja att optimera befintliga resurser för att utföra uppdraget. Att ge av sitt eget för något bortom sig själv, både praktiskt och missionsstrategiskt. Genomslagskraften för det stora Uppdraget avgörs i uppgörelsen mellan egoism och självutgivande.
När Jerusalemförsamlingen fördrevs och spreds geografiskt tycks missions- och församlingsbyggarförmågan hängt med av bara farten. Den kom inifrån! Nya förutsättningar, men bibehållet grunddriv med undervisande ledare som hela tiden förde fokus till Kristus, centrum. För det mötte flera martyriet, gav upp sitt eget för att vinna något större. Något som inte bara är historia utan även sker i vår tid. I delar av vår värld är detta vardagsmat och bland flyktingarna som kommit till Sverige, omfattar tron, låter döpas och riskerar utvisning är priset på tron skyhögt! Men innehållet i tron ger hopp, befrielsen vi får i evangeliet bär. Anden ger mod, hopp och driv till att ge vidare till fler. Missionen tycks bygga på en stapelvara – människor som tagit emot Riket blir lärjungar, omprioriterar tid och resurser och omsätter dem i det stora Uppdraget.

VI HAR FLERA EXEMPEL på församlingsrörelser som när tron prövas blir mer effektiv och framgångsrik. Till exempel vittnade kyrkoledare i Iran om att konsekvensen av revolutionen på 1970-talet tvingade dem till eget ansvar. Ekonomiskt bistånd från väst bröts och man lärde sig att stå på egna ben, vilket ledde till en mogen kyrka som tog eget ansvar och såg tillväxt. Ser vi på vår missionshistoria är Brasilien ett fantastiskt exempel på en självväxande  församlingsrörelse.
Där drog sig den svenska missionsinsatsen tillbaka relativt tidigt. Var det trots detta eller på grund av det som  församlingsrörelsen blev sund och växande? Balansen mellan att stanna, vårda och undervisa och att ha tilltro till att Evangeliet kan omfattas av nya ledare som tar det vidare är viktig att hålla. En sår, en annan vattnar men Gud ger ju
faktiskt växten. Just nu pågår, bland annat genom IBRAs mediaarbete, formerande av nya församlingar. I länder där det inte finns en kristen befolkning tar individer emot Ordet, blir lärjungar som vinner nya lärjungar. Rörelser uppstår som ingen etablerad församling kan leva nära eller kontrollera. Men Ordet förkunnas, människor tar emot och delar
vidare. En blir några, några blir fler, fler blir många. Där Ordet får vara centralt tycks själva tillväxtprocessen inbyggd. Undervisning kan i viss mån ges via mediekanaler, men där Anden tas emot verkar församlingar växa fram utan tung överbyggnad och organisation. Tillsammans ansvarar vi för ett missionsarbete där Evangeliet delas, men vi kan inte producera själva växten. Det ansvaret står Gud själv för och han tycks göra sitt.

ARBETSBESKRIVNINGEN vi fått är tydlig och enkel. Förvisso har jordens befolkning vuxit sedan missionsbefallningen gavs, men det har också resurserna. Mediesamhället ger möjlighet till kommunikation på en ny nivå. Våra resurser, ekonomiska och personella är betydande. Det kanske inte först och främst är de ekonomiska transaktionerna som är avgörande för missionen, men troende som väljer att rigga sitt liv för att de goda nyheterna ska nå till fler och bli fördjupad, mogen tro. I det arbetet behöver vi nyttja alla resurser. Att optimera med slutnettot i frälsningshistorien för ögonen ger livgivande prioriteringsordning för nuet.
Han har all makt i himmel och på jord – gå därför ut!

Fotnot: Bilden är tagen av Göran Lennartsson.