”Min uppgift har varit att ena”

Pelle Hörnmark har avgått efter åtta år som föreståndare för Pingst ffs

Han sitter avspänt nersjunken i en svart skinnfåtölj i det lilla sammanträdesrummet Oceanien i Pingsthuset i Alvik. Det är en eftertänksam och lågmäld Pelle Hörnmark som ger sin syn på sina åtta år som föreståndare för Pingst – fria församlingar i samverkan.

– Det roligaste har varit mötet med alla församlingar, att få se arbetet runt om i landet. Och så arbetet med pastorsakademin och den gemensamma utvecklingen av arbetet med ledarskap.
Pelle Hörnmark har varit både missionär och pastor inom pingströrelsen innan han blev föreståndare för Pingst ffs. Ändå har jobbet erbjudit aha-upplevelser.
– Jag har fått större kännedom om andra sammanhang, berättar han. Ekumeniken har varit mycket spännande och intressant. Och ju mer jag har fått möta andra, desto mer har jag känt att jag är pingstvän i mitt hjärta. Det handlar om att bli tydligför både andra och sig själv.
Pelle har predikat i olika församlingar runtom i landet uppåt 200 gånger per år. Det har gett honom utlopp för sin kallelse att förkunna, och även gett honom en unik inblick i hur svenska pingstförsamlingar har det. Det han har sett är positivt.
– Jag ser församlingar som ställer de viktiga frågorna – gör vi rätt saker, och gör vi dem på rätt sätt?
Samtidigt finns förstås sådant som väcker frustration. Ibland finns ett språkbruk i församlingarna som inte motsvarar innehållet, menar Pelle.
– Vi kanske talar mycket om Andens ledning, därför att det ligger i vår tradition. Men ibland har vi svårt att leva ut och praktisera karismatiken.
Församlingarna inom pingströrelsen kan se väldigt olika ut, det finns en spretighet, menar Pelle. Samtidigt finns det en kärna som går att känna igen.
– Jag tror att pingströrelsen är ett träd som inte ska tuktas för hårt. Yvigheten är till viss del vacker.
En av de saker som tydligt förenar församlingarna inom pingst är det sociala engagemanget.
– Jag är positivt överraskad av att se hur det sitter i vårt DNA. Det verkar vara något naturligt, och det är glädjande att se att nya människor – före detta alkoholister och narkomaner, nyanlända – hittar in i våra församlingar. Det finns en mångfald, ett tillåtande, även om vi också är lite snäva i vissa livsstilsfrågor.
På den sista punkten har det dock skett en förändring under åren, menar Pelle. Församlingarna är mer samhällstillvända i dag, mer öppna mot det omgivande samhället. En del i den utvecklingen handlar om att de sociala behoven i samhället har ökat.
Men den ökade öppenheten från församlingarna betyder inte per definition att människors uppfattningar om pingströrelsen har förändrats.
– Det viktigaste är de lokala församlingarnas möten med sina städer och samhällen. Där tror jag att pingstförsamlingarna är mer öppna i dag. Men jag är inte säker på att folk i allmänhet har den känslan.
Det som påverkar den allmänna bilden av pingströrelsen handlar mycket om vad som syns i medierna. Att vara föreståndare är också att vara pingströrelsens ansikte utåt, och Pelle Hörnmark har vant sig vid en del mediestormar.
– De största har väl rört frågor kring äktenskap och homosexualitet, och den frågan har blossat upp några gånger under de här åren. Som när 22 pastorer skrev om vem som får komma till himlen.
I det offentliga samtalet har Pelle prioriterat samarbeten med andra kristna företrädare, exempelvis i frågor om människovärdet och flyktingsituationen.
– Jag har valt att vara sparsmakad med uttalanden. Jag har sett det som min uppgift att ena och samla pingströrelsen. Då blir man inte så profilerad, men om jag har en för stark röst riskerar jag att förstärka grupperingar i rörelsen.
Det är också gemenskapen som han önskar ska bli hans eftermäle.
– Om människor säger att under Pelle Hörnmarks tid kom vi närmare varandra, vi blev lite mänskligare, vi blev lite mer brinnande, då är jag tacksam.
Om det är något han hade kunnat göra annorlunda är det att stärka kvinnliga ledare.
– Det finns någonting som gör att kvinnor inte orkar, att de hoppar av tidigare än män. Jag hade kunnat lägga mer krut på att ta reda på varför.
Framöver väntar nya uppdrag. Pelle har tackat ja till att bli ordförande för Pentecostal European Fellowship, PEF, där han under en tid har varit styrelsemedlem. Han tillträder till hösten. I andra intervjuer har han talar om att ”återevangelisera Europa”, någonting som han verkligen brinner för.
– Vi behöver nätverkande, att dela bra idéer om hur man når människor i våra länder. Vi behöver också att de rörelser som är starka stöder dem som är svaga.
Baltikum, Balkan och Grekland-Makedonien är områden som han ser behöver mer stöd. I vissa länder har pingströrelsen en svag ställning i samhället och är satt under hårt tryck av lagar och regler.
– Här i Sverige sitter vi i finrummet, och vi har svårt att förstå hur det ser ut på andra håll. Men för många länder har det stor betydelse att PEF har ett huvudkontor i Bryssel där vi kan skapa ”a legal umbrella” (ett rättsligt paraply) som ska gälla i alla länder.
Men uppdraget är inte på heltid, och vad han ska göra mer är fortfarande en öppen fråga.
– Min fru Tina har sagt upp sig från sin lärartjänst, och nu hissar vi seglen och ser vart vinden för oss, säger Pelle.
Allra först hoppas han dock på rekreation och vila, och tid för både familjen och fritidsintressena.
– Jag hoppas att jag hinner köra lite mer motorcykel, spela lite mer golf, jaga lite mer, dyka lite oftare.
Familjen har varit ett stort stöd under åren som gått, och att få mer tid tillsammans med de nu vuxna barnen och deras familjer ser han också fram emot. Pingströrelsens framtid ser han ljust på.
– Ha fokus på uppdraget att vinna människor för Jesus, säger han. Plantera församlingar och fortsätt göra det som krävs, fortsätt vara generösa. Behåll hjärtat för de svaga i samhället. Var en Jesus-rörelse.