Läs senaste upplagan av Tidningen Pingst här Läs mer

Med hjärtat på vid gavel

Lotta och Owe fick två nya barnbarn när de lärde känna familjen Karam

Svenska paret Lotta och Owe har fått tillskott i sin familj. Amal och George, med rötter i Mellanöstern, och deras två barn, är numera en naturlig och självklar del i alla släktkalas. Läs om vänskap över nationsgränserna och en tro som förenar.

Ä Det här är två av våra nio barnbarn, säger Owe och placerar ett par inramade foton framför mig på bordet.
En äldre man som stolt visar upp sina barnbarn Ä helt naturligt och ingenting konstigt med det. Men just i den här gesten döljer sig en vacker berättelse som inte handlar om biologiskt släktskap utan om ett relationsbyggande som, förhoppningsvi, inte är unikt men ändå värt att uppmärksamma.
Mitt emot mig i soffan sitter föräldrarna till barnen på bilderna, Amal och George Karam, båda med berörande, upprörande och dramatiska livsberättelser väl värda att återberätta. Men detta är inte platsen för det, dels för att delar av deras historia bör skrivas med små bokstäver, dels för att detta ska handla mindre om historia och mer om nutid och framtid, där medmänsklighet och vänskap spelar huvudrollen.
Vi möts hemma hos Lotta och Owe Lidbrandt vars vardagsrum är välbekant för makarna Karam. Här har de tillbringat
många timmar. De båda har sina rötter i ett land i Mellanöstern där Amal inte längre är välkommen, och som George hade svårt att få lämna.
Så är läget när de två familjernas gemensamma historia börjar. Amal, som med skydd av FN kommit till Sverige, tillbringade sina första år i Härnösand, men på grund av en polioskada från barndomen, flyttade hon till Sollentuna för att få tillgång till den kontinuerliga, fysiska hjälp hon behöver på Danderyds sjukhus.
I hemlandet fanns maken George. När Amal reste till Sverige var de förlovade, men vigdes i samband med ett snabbt besök i ett grannland dit både Amal och Geroge vid den tidpunkten hade möjlighet att ta sig. När Amal återvände till Sverige var hon gravid.
Till berättelsen hör att Amal och George båda är kristna. Han har en grekisk-ortodox bakgrund och hon tillhörde i hemlandet en församling som liknar en svensk frikyrka. Därför var det naturligt för henne att söka sig till pingstförsamlingen i Sollentuna där hon fick kontakt med ett par av församlingens pastorer, båda kvinnor, som gav henne stöd och hjälp, och till en början även husrum.
Sommaren 2010 hade hon lyckats få en egen lägenhet. Tiden för nedkomsten närmade sig och det är egentligen där som makarna Lidbrandt på allvar kommer in i bilden. Båda är pensionärer och ägnar en del av sin tid åt ideellt arbete i församlingens second hand-butik Skopan. Där fick de frågan om det fanns någon möjlighet att hjälpa Amal med lite möbler till lägenheten.
Ä På så sätt lärde vi känna Amal lite närmare, och fick ”hjärta” för henne och hennes utsatta situation, säger Owe.
Det hjärtat öppnades sedan på vid gavel när frågan kom om någon i församlingen kunde tänka sig att ge Amal stöd under sommaren och i synnerhet i samband med förlossningen. Lotta och Owe Lidbrandt har alltid varit engagerade på många sätt och i många uppgifter i församlingen.
Ä Men nu hade vi ju kommit till en ålder då vi märkte att yngre människor gick in i de uppgifterna, och jag hade faktiskt bett till Gud om att finna något där jag fortfarande kunde göra en insats. Och när det här kom upp så kände både Owe och jag att det var något som vi kunde göra.
Lotta är försiktig i vårt samtal, lite rädd för att deras insats ska överdrivas, men det som slår mig när jag lyssnar är tonen av självklarhet i det hon berättar.
När barnet annonserade sin ankomst blev det dramatiskt. För samtidigt som Amal lades in på BB kom rapporter om att George, som länge försökt få resa ut från hemlandet och förenas med sin hustru i Sverige, plötsligt kunde vara på väg. På Danderyds sjukhus försökte man göra vad man kunde för att fördröja förlossningen, i hopp om att barnafadern George skulle hinna fram. Owe skickades, tillsammans med sin måg, till Arlanda för att möta George som de aldrig träffat, men med hjälp av en namnskylt så fann de varandra.
Men barnet ville inte vänta. Så medan George befann sig i bil på vägen någonstans mellan Arlanda och Danderyd så födde Amal sin lilla dotter. Hela tiden fanns Lotta vid hennes sida, och Lottas egen dotter Charlotte fanns också där och hjälpte Amal på alla sätt som behövdes. En kort stund senare kunde alla tillsammans hälsa pappa George välkommen hem.
Dramatiken som de delat har skapat ett alldeles särskilt band dem emellan, kan man tänka. Sedan dess har familjen också utökats med en son. Lottas och Owes egna barn och barnbarn är också delaktiga, Amal betraktar Charlotte som sin ”storasyster” och barnbarnen räknar självklart in sina nya ”kusiner” i sin grupp och självklart är familjen Karam med vid familjesammankomsterna.
Visst är det en berättelse med drag av solskenshistoria. Men sanningen är att detta bara var början. För ett liv som ”nysvensk” bjuder på många utmaningar. För Amal och George, som inte bara lämnat familj, släkt och vänner bakom sig, utan också ett priviligierat liv, rent ekonomiskt, måste nu ta sig an utmaningen att bygga sin tillvaro utifrån helt andra förutsättningar.
Amal är utbildad advokat, men måste komplettera sin utbildning för att få ut en svensk juristexamen. Det har hon inte
riktigt haft tid till ännu, men hon har inte legat på latsidan. Hon har sökt möjliga jobb och dessutom tagit olika kurser på Uppsala universitet, bland annat i internationella relationer och mänskliga rättigheter.
George är kock, och drev i hemlandet flera restauranger. Här i Sverige har han haft svårt att få varaktiga jobb som motsvarar hans kompetens, något som tagit honom hårt och ibland fått honom att vilja ge upp. Samtidigt är han helt inställd på att stanna hos sin familj och vara delaktig i barnens liv och uppväxt.
Lotta och Owe försöker stödja och agera så gott de kan. Owe träffar till exempel George regelbundet för att hjälpa honom med svenska språket. Ett engagemang som detta kan ju inte nöja sig med att vara mysig ”morfar och mormor”, även om den relationen är guld värd. Att göra sig delaktig är att finnas till i allt som livet för med sig Ä både i glädje och i sorg, när livet flyter på och när det hakar upp sig.
Och Lotta och Owes lågmälda berättelse om vad det innebär, visar att de inte väjer. Samtidig är de tacksamma för vad gemenskapen ger dem själva, inte minst kärleken från ”barnbarnen” och att de fått gå in i nya, oväntade uppgifter.
Kyrkan och församlingen har en naturlig plats i den här speciella gemenskapen. Det var ju där den uppstod. Amal och
George har också lärt känna flera av Owe och Lottas vänner och Amal kan inte nog understryka vad det betyder.
Men man kan skymta en aning vemod i de mörka ögonen när hon förklarar att det är svårt att finna egna vänner, i samma ålder och livsfas.
Ä De finns ju där i kyrkan, men det är svårt att få kontakt, säger hon. De flesta har redan sina väl inarbetade umgängeskretsar.
Det får bli en utmaning för oss alla att ta till oss. De flesta är kanske inte är beredda på ett så stort engagemang, som Lotta och Owe är ett så fint exempel på. Men kanske är det inte omöjligt att då och då släppa på den svenska inbundenheten och öppna cirklarna runt kyrkkaffeborden. Och samtidigt hitta den där goda känslan av att få dela
med sig.