Läs senaste upplagan av Tidningen Pingst här Läs mer

Marica blev föreståndare i sin hemförsamling

– Församlingen var modig som valde mig, säger Marica Reid. Nu är det ett halvår sedan hon tillträdde som föreståndare i den församling där hon växte upp.

Marica Reid bjuder på fika i en trivsam soffgrupp i det rymliga rum hon har som kontor i Pingstkyrkan i Sollentuna. Här finns både balkong och öppen spis, eftersom det var vardagsrum på den tiden då det var en bostadslägenhet. Nu behövs alla utrymmen som finns för kyrkans egna verksamheter, och mer än så – den behöver byggas ut.
– Om allt går som smort kan vi ha en utbyggnad färdig år 2019, säger Marica hoppfullt.
Det är nu drygt ett år sedan hon valdes till föreståndare i Filadelfiaförsamlingen i Sollentuna, den församling där hon själv växte upp.
– Jag brukar säga att det var modigt av församlingen att välja mig till sin första kvinnliga föreståndare. Jag är varken man eller 35!
Att bli föreståndare i den församling man själv har växt upp i är kanske inte så vanligt. Kanske är det inte heller så enkelt? Redan Jesus tyckte ju att det var svårt att bli profet i sin hemstad. Men Marica säger att hon inte har mött några svårigheter, och inga kommentarer om att man minsann kommer ihåg hurdan hon var i söndagsskolan.
– Jag har bara fått positiv respons. Och för henne själv är det en stor glädje att få vara kvar.
– Det här är den församling där jag har döpts. Här har jag begravt min storebror. Här har jag blivit vigd och här har vi burit fram våra fem barn till barnvälsignelse. Och här har jag begravt min pappa. Det är något vackert med att en församling får bära frukt i form av människor som tar sin tro på allvar, säger hon.
Redan som barn upplevde Marica en kallelse, en inre visshet om att hon skulle vara förberedd på någonting.
– Det går inte att komma ifrån att jag väldigt tidigt tvingades inse att livet är skört och att det inte är säkert att man får leva och bli gammal. Det har präglat hela mitt liv, säger hon.
Hon tänker på den bilolycka som tog hennes storebror Björns liv när han var 12 år och hon själv 10.
– Samtidigt ser jag verkligen hela livet som ett äventyr tillsammans med Gud. Min kallelse gäller alltid, oavsett vad jag gör för tillfället.
Marica visste att kallelsen handlade om att tjäna Gud i församlingen.
– Jag tror stenhårt på församlingen, säger hon. Människor undrar hur världen kan se ut som den gör, ”har Gud ingen plan?”. Men Gud säger: ”Ni är planen!”. Det finns ingen plan B, utan det är vi som ska möta behoven och vara det vi är tänkta att vara.
Ändå kom det att dröja innan hon tog steget fullt ut och blev pastor.
Som 19-åring gifte hon sig med Monte Reid, en amerikansk sångare som hon träffade när hans sånggrupp var på Sverige-turné.
Hon följde med till USA, där de under några år levde som kringresande sångarevangelister.
– Då levde vi på kärleksoffer, och det var intressant, säger Marica med ett leende.
När de flyttade tillbaka till Sverige och Sollentuna igen hade de fått sitt första barn, och fyra till följde så småningom. Båda upplevde kallelsen att arbeta i församlingen, men av olika skäl dröjde det innan det blev Maricas tur. Hennes make var först ungdomspastor i församlingen, och blev så småningom äldste.
– Det kändes i hjärtat när han fick den frågan, säger Marica. Jag tyckte att det egentligen var jag som borde ha fått den.
Efter några år i äldstekåren valde Monte att gå ur. Hans kallelse är mer evangelistens än att vara äldste eller styrelsemedlem, menar Marica. Och 1996 började Marica läsa teologi på THS.
– Jag älskar verkligen att läsa, det är vila för mig, så det var väldigt roligt, säger hon.
Studierna fick dras ner på halvfart när barn nummer fem kom till familjen, så utbildningen tog några år längre att fullfölja än hon tänkt från början. Sedan var hon i ett läge där hon frågade Gud om vad som skulle hända härnäst. Hon hade inget jobb och visste inte vart vägen bar.
Samtidigt hade hon ett stort engagemang som frivillig i församlingen.
– Jag gjorde ett projektår med fokus på ungdomar och kände att jag ville ta nästa steg. Jag minns att jag sa till Monte, att om vi hade bott i USA så hade jag velat jobba i församling igen. På något sätt kändes det inte som att det var Möjligt i Sverige.
Men några år efter projektåret skulle någon anställas som barnpastor, och Marica satt med i rekryteringsgruppen. Då var det någon som sa att hon borde söka tjänsten.
– Jag hade inte tänkt tanken och var väldigt tveksam. Jag sa att de fick kontakta alla andra på listan först i så fall, och sedan återkomma till mig.
Så blev det också. Frågan återkom, och Marica tackade ja. Egentligen var det inte barnpastor som var hennes längtan, men det blev ett steg in. Så småningom utökades hennes tjänst och hon blev andrepastor i församlingen.
När dåvarande föreståndaren Jan-Anders Pettersson gick i pension förra året gick frågan till Marica. Hon hade då varit anställd i församlingen i sju år.
– Jag brukade skoja med Jan-Anders och säga att jag har gjort allt man kan göra i församlingen utom att vara föreståndare och gå med i gitarrgruppen, säger hon med ett skratt. Så nu är nästa grej gitarrgruppen!
Hennes första år på posten har inneburit en del frustration över att behöva vänta in saker som måste falla på plats. Hon själv är redo att köra igång med nya idéer, men först behöver hon ett team på plats med övriga medarbetare. Och just under det senaste året har det skett stora förändringar i det befintliga teamet. Barnpastor Debora Svedman är föräldraledig, ungdomspastor David Norberg har valt att gå vidare till studier,och den andra pastorstjänsten är inte tillsatt än efter att den förre föreståndaren gick i pension. Marica står i otåligt startgroparna och laddar.
– Jag får acceptera att jag måste vänta in vissa saker, säger hon. Det är en övning i tålamod.
Idéer finns det gott om. Marica brinner för frågor om ledarskap och församlingsutveckling. Hon ser också en stor möjlighet när det gäller socialt engagemang.
– Projektet Vinternatt, där vi har öppnat kyrkan en natt i veckan för hemlösa, har varit en stor gåva till församlingen, säger hon. Det har skapats nya konstellationer av volontärer, människor har upptäckt varandra och känt sig välsignade av att få arbeta tillsammans. Och så hoppas jag att det har betytt något för dem som har sovit här också!
I somras höll Marica ett bibelstudium på Nyhemsveckan, och hon har under två år suttit med i valberedningen inför Pingsts rådslag. Just nu har hon inga centrala uppdrag, utan vill fokusera på arbetet i Sollentuna. Men framöver kan hon mycket väl tänka sig att gå in i nya liknande uppgifter.
– Den dagen ett uppdrag tar slut går jag helt enkelt vidare med Gud till det han vill att jag ska göra då. Tänker man så blir det inte heller prestige i vad man gör, säger Marica.