Anmäl dig till Pingst Ledare 2020!

Lugn! Besinna att jag är Gud…

JAG VAR RÄTT UPPVARVAD när jag anlände till en efterlängtad, men också lite fruktad retreat. Efterlängtad för att jag visste att jag behövde den. Fruktad för jag var osäker på hur mycket jag behövde den.

Det var en tyst retreat men ledaren som höll i undervisningen gav oss bibelord och frågor att bära med oss i den enskilda bönen. Efter första passet, sändes vi tillbaka till enskildheten med uppmaningen att “tala med Jesus” om ämnet som just berörts. Jag blev förvånad och ledsen över hur provocerande de orden lät för mig då.
Inte för att det var något orimligt i att jag i all enkelhet kan ha ett personligt möte och dialog med Gud. Det var bara det att det slog mig att det var för länge sedan jag upplevde att det behövdes. Jag hade varit i bön och lovsång. Men jag hade inte verkligen frågat, och jag hade inte verkligen lyssnat.
Jag upplevde att vi visste var vi hade varandra, jag och Gud. Då fanns det inte mycket att säga, men desto mer att göra, för mig. Det skulle visa sig (så klart) att vi hade mycket att prata om.
Jag tänkte på den tiden då jag var så tacksam för att ha återfunnit den otvingade självklarheten i tron och den intuitiva närheten till Gud.

MEN VAD HÄNDER OM skiljelinjen mellan mig och Gud blir för diffus, kanske till och med suddas ut? Det blir så lätt att jag förväxlar oss, inte tror att Gud har något annat att komma med än vad jag själv tänker.
Min bön handlar då så lätt om att Gud ska välsigna mig och mina planer snarare än att söka det som är välsignat och planerat av Gud.
Bön förutsätter att den avgörande skillnaden mellan mig och Gud bibehålls. Om det inte är något avstånd mellan oss finns inget att tala om, inget utbyte. Då kvarstår bara hopplös brainstorm, en väldigt ensam bön.
Det är smärtsamt att inse att någon som innan varit väldigt nära har blivit som en främling. Men mitt i det finns så plötsligt förutsättningarna för att allt ska bli spännande igen! Så var det för mig.

DET SAMTAL MED GUD som sker genom bön, bibelläsning, dagdrömmeri, profetiska tilltal, konkreta tankar, tungotal, gudstjänst och skrivande var något jag insåg att jag hade längtat efter. Det var lågmälda dagar till det yttre, men väldigt karismatiska och uttrycksfulla i mitt inre. Jag fick återigen “besinna” vem Gud är.
I vilan avslöjas den aktivism som närs av otro. När pulsen går ner och blicken slutar fladdra blir det lättare att se saker som de är. Pressen och prestigen förmår inte längre att förkläda sig för att likna ambitionen.
Allt kokar ner till frågan vad mitt engagemang i livet drivs av. Tron att Herren är Gud, eller rädslan att allt beror på mig.
Kanske har du både hört och sagt att ”livet rusar på”. Men det är inte sant. Livet går, och är det några som springer så är det vi.
Lugn! Besinna att jag är Gud. Upphöjd över folken, upphöjd över jorden. Ps.46:11

Fotnot: Mattias Sennehed är studentpastor i Linköping, ledare för YA! – Pingsts satsning på unga vuxna.