Läs senaste upplagan av Tidningen Pingst här Läs mer

Lisa vill vara en förebild

Lisa Fredlund satt på en busshållplats i Jönköping när hon fick sin kallelse att bli pastor. Då var hon inte ens kristen. I dag är hon föreståndare för Östermalmskyrkan i Kristianstad.

Lisa Fredlund har vetat att hon skulle bli pastor sedan hon var 14 år.
– Jag hade varit på en körhelg tillsammans med Svenska kyrkan, berättar hon. Under helgen hade jag fått en lite provocerande fråga, ”tror du på Gud egentligen?”. Jag hade inte reflekterat över det innan, men då klickade det till i mig.
På busshållplatsen på vägen hem bad hon inom sig: ”Gud, om du finns så vill jag tro på dig.”
– Jag sa ja till en tro som jag egentligen inte visste vad det var. Men där och då, på busshållplatsen, fick Lisa en stark upplevelse av Gud, och i den ingick en känsla av att hon ”skulle bli präst”.
– Jag visste inte vad det var jag upplevde, men efteråt har jag ju förstått att det var den heliga anden, säger Lisa med ett skratt.
I dag är hon sedan två år föreståndare i Östermalmskyrkan i Kristianstad, en församling som är dubbelansluten till Pingst och EFK. Före dess hade hon jobbat i församlingen i drygt fyra år med andra pastorala uppgifter, och den tjänsten hade hon fått direkt efter att hon gått färdigt sin utbildning på ÖTH. Efter sin upplevelse på busshållplatsen blev Lisa ledd till en djupare tro av vänner i skolan, vänner som var frikyrkligt aktiva och hade en formulerad tro. Och
på våren när hon var 18 år, strax innan hon tog studenten, tog Lisa emot Jesus i sitt liv.
– Då fick också kallet sin förklaring. Innan hade jag mest sett på det som något komiskt, men då förstod jag att det var på allvar.
Familjen har alltid stöttat Lisa, även om hon kommer från en familj som inte är aktivt troende.
– I början trodde de nog att det skulle gå över, säger hon och skrattar. Ungdomar kan ha starka upplevelser och engagera sig politiskt eller så, och det kan gå över.
Men när Lisa valde en utbildning till pastor förstod de att det var på allvar. Lisa har också alltid känt sin mammas stöd.
– Hon har alltid varit frimodig med den hon är och varit stolt för det, och det är en stor förebild för mig, säger Lisa. Hon har också alltid uppmuntrat mig att göra det som jag vill, att vara jag.
Lisa kom med i nätverket Nelly för kvinnor i förkunnarroll redan från början, men hon har egentligen aldrig upplevt något särskilt behov av specifikt kvinnliga förebilder just inom pastorsrollen.
– Jag har förebilder både bland män och kvinnor, och de är både pastorer och andra. En del är förebilder i sin förkunnargärning, i sin talarkonst, och andra mer i hur de lever sina liv. När jag ser frukten i deras liv ser jag sådant som jag också vill se i vår församlings liv.
Nätverket Nelly har fungerat som en smågrupp mer än som ett specifikt kvinnligt nätverk, tycker Lisa. Fokus har hela tiden legat på förkunnelsen och inte på det faktum att de alla är kvinnor. Så finns det egentligen ett behov av ett specifikt kvinnligt nätverk för förkunnare?
– Det finns behov av att ha någon att anförtro sig åt, säger Lisa. Som pastor och förkunnare i offentlig tjänst kan man inte anförtro sig till personer som man sedan ska betjäna i sin tjänst, utan man behöver hitta andra som finns utanför den miljön.
Lisa betonar att hon tycker att det finns behov av olika personligheter i pastorsroller, oavsett om det handlar om  kvinnor eller män.
– Det har varit stor fokus på att man ska vara en viss typ av person, väldigt extrovert till exempel. Men vi behöver alla sorters människor som pastorer och Gud kallar olika människor.
En del i engagemanget inom nätverket Nelly handlar också om att själv axla rollen som förebild. Lisa har några olika personer som hon är personlig mentor för, både några som är yngre och någon i samma ålder som hon själv. Att bli förebilder var också ett av syftena med den storträff som nätverket arrangerade i våras.
Själv har hon inte mött något motstånd för att hon är kvinna, utan upplever att hon fått uppbackning och blivit påhejad i stället. Men hon vet andra som har haft det tuffare, och det är tydligt att det inte råder en total jämställdhet än.
– Om jag hade vuxit upp inom frikyrkan tror jag knappast att jag hade sett mig själv som föreståndare vid 29 års ålder, säger hon. Det finns så många föreställningar och bilder som påverkar en, som jag på ett sätt sluppit av att inte växa upp i kyrkan. För mig var det helt naturligt.
En del av svårigheterna för kvinnor med att hålla ut i pastorsrollen tror hon handlar om bristen på jämställdhet i livet runt omkring. Även män bildar familj vid ungefär samma ålder som kvinnor, men för dem går det inte på samma sätt ut över pastorstjänsten, menar hon.
– Det borde vara lika, men vi är inte riktigt där än, konstaterar Lisa.
Lisa tycker att pastorsrollen på många sätt innebär att församlingen blir som ens familj, och hon förstår att det kan vara svårt med arbetsbelastningen om man gifter sig och får barn.
– Som föreståndare är man ganska utsatt och man måste ha skinn på näsan, man måste orka vara den som driver. Och det är fantastiskt roligt!

FOTO: FREDRIK GRÖNWALL