Låt oss satsa på den lilla gruppen!

DEN KALLADES ”SALTGRUPP”, gruppen jag bjöds med i och som blev ett av mina tidigaste vägskäl som ung kristen. Tron var självklar men kyrkan valbar – precis som det måste få vara för en 14-åring. När jag ser tillbaka var det stort och viktigt.
Jag fick möjligheten att välja spår. Vad ska hända en onsdagskväll? Antingen spelkväll med rollspelsgänget eller bönekväll med kyrkgänget. Vad ville jag verkligen med mitt liv?
Jag valde saltets väg, inte visste jag något då om Jesu ord om detta salt som hindrar livet från att ruttna. Ändå blev det så, något gudagivet från min begynnelse blev bevarat. Jag fick dessutom bli en del av en rörelse som ger sälta åt världen, och fortsatte att hänga med rollspelarna ibland med.
Det var några saker som skilde gruppen från andra tonårsgemenskaper jag delat. Vi hade absolut roligt, men man fick vara sårbar också.

DET FANNS EN SLAGS ärlighet som gemenskapen inte bara tålde utan som den
vilade på. Något annat som stod ut var att vi samtalade om tron med varandra. De vi kände från kyrkor på andra orter tyckte att vi alltid gjorde det. Vi talade om Benny Hinn, Ulf Ekman, Peter Halldorf och alla möjliga andra, och om vad de stod för.
Forskning visar att unga vuxna som lämnar tron ofta berättar om tron som något så självklart att man aldrig talade om den. Rätt som det var så var det som var så givet inte längre där. Obemärkt hade den tappats längst vägen. För mig var de,
ibland rätt livliga, teologiska samtalen avgörande för min tros välmående. Vi var
nyfikna på tron, och hur andra trodde. Jag minns till exempel att vi bokade studiebesök hos franciskanermunkarna i stan, lärde oss om “löftesknutar” och spelade rundpingis med en äldre broder där.

GUD MÖTTE OSS i all vår tafflighet. Det blev en helig stund till och med när vi
spillde nattvardsvinet över väggen i min första lägenhet. Det röda skimret lämnade aldrig den vävtapeten så länge jag bodde kvar där. När vi tände ljus och sjöng lovsång väcktes också något hos de föräldrar som såg på tv på nedervåningen, en längtan efter helighet som spred sig. En slags väckelse och det fanns plats för andra. Klasskompisar kom med, gruppen delades. Jobbigt, men viktigt. Kärlek som tar och ger plats. Jag minns hur vi avslutade samlingarna med att sjunga välsignelsen innan vi skiljdes åt och det har vi fortsatt med att göra i våra hemgrupper i över 20 år sedan dess.
I backspegeln ser jag att det som blivit gott i mitt liv är en blandning av goda ordningar, goda vanor och en god Gud som gör att de första två spelar roll.
Jag får ofta frågor om vad olika församlingar kan göra för unga vuxna. Jag svarar: satsa på den lilla gruppen. Det är mitt bästa allround-råd för hur en församling kan vara en miljö där unga vuxna kommer till tro och växer i tro när man växer upp.

Fotnot: Mattias Sennehed är studentpastor i Linköping, Pingst unga vuxna konsulent och ledare för YA