Nationell bönedag 22 november Läs mer
FOTO: MARCUS FRIBERG-ISENBORG

FOTO: MARCUS FRIBERG-ISENBORG

LARS-GÖRANS RESA TILL ETT ORDNAT LIV

Alkoholen kom tidigt in i Lars-Görans liv. Den styrde det mesta ända tills kroppen tog så mycket stryk att han insåg att han måste ha hjälp. Men resan till ett ordnat liv har inte varit helt spikrak. Nu säger han: – Jag vill göra det som är min egen kallelse. Och det är att hjälpa andra på samma sätt som jag själv har fått hjälp.

Sensommarkväll. Värmen dröjer sig kvar bland uteplatsens lummighet. På räcket prunkar pelargonerna. Lars-Göran Isenborg, 45, tar en slurk ur kaffekoppen. Inne i lägenheten håller Hanna på att natta Neo, två och ett halvt år.
Samma dag har de kommit hem till Ekerö från Kristinehamn, från begravningen av Lars-Görans syster Nina. Hon har gått bort efter en längre tids kamp mot cancer. Mitt i sorgen finns ändå tacksamheten över att hon hann vara med på Hannas och Lars-Görans bröllop.
Då var det maj och skir grönska. I Mälarökyrkan dukades kyrksalen om till festlokal. Sånger framfördes av Hannas systrar och vännen Joakim, och det hölls tal av gamla LP-vänner.

LARS-GÖRAN OCH HANNA hade träffats ett år tidigare. Kärleken var omedelbar och stark, trots att de båda hade mycket i sina ryggsäckar. Och så var det Hannas två pojkar, Dylan och Neo. Dylan, som ska fylla 9 år, har en pappa som han träffar regelbundet, men det har inte Neo.
– Jag hade i omkring 20 år gått med en sorg över att jag inte blivit pappa, säger Lars-Göran.
Neo kommer ut på balkongen iförd endast pyjamaströja.
– Säg god natt till pappa, säger Hanna.
Neo kryper upp i den stora famnen. Det finns ingen tvekan om att de här killarna har funnit varandra.
Lars-Görans egen pappa avled för 18 år sedan.
– Pappa var alkoholist. Och det var alltid jag som fick stryk när det hände saker hemma, trots att jag inte hade gjort något.
Mamman kommer från Finland. Lars-Görans två äldre syskon, en bror och en syster, hade olika fäder från olika länder. Brodern fick han aldrig träffa, och nu är också han död. Farmodern bodde också hemma hos familjen. Hon dog när Lars-Göran var åtta år, och då skilde sig föräldrarna, på grund av pappans långvariga alkoholmissbruk.

I OCH MED SKILSMÄSSAN lämnade familjen också gemenskapen i Pingstkyrkan i Kristinehamn som de hade tillhört sedan Lars-Göran föddes. Där hade både Lars-Görans föräldrar och hans storasyster döpt sig några år tidigare, och Lars-Göran hade gått i söndagsskola.
– Jag vet inte varför de lämnade, säger Lars-Göran. På den tiden kanske det inte sågs med blida ögon att en kvinna lämnade sin man?
Det var också då han började röka och snusa.
– Jag gömde grejerna i en sotlucka i gången, minns han. Men mamma märkte det förstås ändå. Hon var jättearg på mig. Men jag brydde mig inte om det. Några år senare, när han var 12, drack han alkohol för första gången.
– Jag och en kille som var ännu yngre tävlade om att få dricka slurken ur de stora grabbarnas ölburkar.

I 15-ÅRSÅLDERN BÖRJADE han med ännu starkare drycker, och under de följande åren experimenterade han med att sniffa lösningsmedel, lim och bensin. Han prövade också hasch under några år.
– Mamma fick slita upp mig ur sängen varje morgon. Jag hade ingen normal skolgång utan gick i specialklass från ettan till nian. Jag hade 1,8 i slutbetyg. Det enda han kom in på med det betyget var verkstadsteknisk linje. Där tog han sig i kragen och lyckades gå ut med 3,0. Men tillvaron handlade bara om att överleva.
När han var 21 träffade han Inger, som blev hans första flickvän och sambo. Ingervar rullstolsburen, och Lars-Göran blev hennes assistent. Dessutom hade han olika jobb, som målare, elevstödjare och inom verkstadsindustrin. Även Inger jobbade. Tillsammans hade de god ekonomi.
– Jag följde vintipsen på TV4, och allt som Bengt Frithiofsson rekommenderade köpte jag sex flaskor av.
Lars-Göran ler och ruskar på huvudet.
– Jag planerade förrätt och varmrätt med olika vinsorter till bara för att få dricka så mycket som möjligt.

EFTER FEM ÅR SA Inger ifrån. Men Lars-Göran förstod inte vad hon menade utan fortsatte. Relationen höll ändå i ytterligare fyra år.
– Jag skulle iväg och spela innebandy när hon sa att det var över. Jag åkte iväg ändå, och i bilen insåg jag att det var slut. Då bröt jag ihop.
När han blev ensam eskalerade Lars-Görans alkoholproblem. Det fanns ingen att hålla uppe skenet inför längre. Han började bete sig ursinnigt när han var full, och om någon sa att han skulle sluta dricka kunde han utan vidare slå ner den.
På vårkanten 2004 inledde han en ny relation. Det var finanskris och ont om jobb, och han började på folkhögskola för att kunna ta ut studielån och på så sätt finansiera sitt drickande.
Kvinnan han träffade var gift och hade två barn, men det var ingenting han brydde sig om.
– Moralen fanns inte där.
Relationen pågick under ett halvår, men när hösten kom gick hon trots allt tillbaka tillsin man. Lars-Göran föll ner i ett svart hål.
– Jag började dricka kopiöst varje dag.
Vid det här laget hade kroppen börjat ta stryk av drickandet.
– En morgon vaknade jag i källaren i mitt hus. Jag bodde på tredje våningen. Där låg jag, nerkissad, och hade ingen aning om hur jag hade hamnat där.
Händelsen fick honom att börja fundera. Han ringde upp en kompis som hade varit nykter i ett år. Kompisen sa: ”Ring socialtjänsten, sök hjälp”.
Lars-Göran fick plats på en behandling som skulle börja veckan därpå.
– Först var jag lite sur för att jag inte fick åka på behandlingshem. Men om man klarar av en behandling på hemmaplan är chansen mycket större att man också klarar av ett nyktert liv sedan.

DEN 1 DECEMBER 2004 är hans nykterhetsdatum. Sedan dess har han varit helt alkohol-och drogfri. Men behandlingen var jobbig. Man skulle redovisa olika uppgifter, och Lars-Göran kollade med sina gamla kompisar och gjorde som de sa.
– Jag var som en skolpojke som ville visa mig duktig.
Vid ett tillfälle frågade terapeuten: ”Hur mycket av det där är ditt eget? Gå hem och gör om uppgiften!”
– Då rasade jag ihop. Men det var också då jag släppte in Gud. Att upptäcka en andlig dimension är en del av tolvstegsprogrammet, ett välkänt behandlingsprogram som har hjälpt många missbrukare världen över. För Lars-Göran var det naturligt att öppna sig för den andlighet han hade erfarenhet av från barndomen.
Och nu lämnade han över allt till Gud.
– Jag bad till Gud: ”Hjälp mig när jag skriver så att jag inte suddar ut ett enda ord.” Och sedan skrev jag ner precis allt, hur smärtsamt det än var.
I samma behandlingsgrupp fanns Ann-Catrin, en tidigare narkoman. En dag berättade hon att hon skulle låta döpa sig. Lars-Göran frågade om han fick följa med. Och så kom han tillbaka till Pingstkyrkan, där han inte hade varit på så många år.

ANN-CATRIN BJÖD med honom till LP-mötena i kyrkan. Lars-Göran gick dit.
– Jag var på väg in till fikat, jag ville bara ha kaffe och smörgås.
Men rakt fram fanns ett rum där de hade förbön. Där inne satt Rakel och Signe, Lars-Görans gamla söndagsskollärare, på varsin stol med en tom stol mellan sig. Och trots att huvudet ville att han skulle gå åt höger, mot kaffedoften, bar benen honom rakt in till den där tomma stolen.
– Får vi be för dig? frågade damerna.
Lars-Göran sa nej, han orkade inte med någon bön. Men plötsligt hade de lagt händerna på honom och bad ändå.

LARS-GÖRAN FORTSATTE att gå på LP-samlingarna. Till en början brukade han komma precis i slutet av mötena.
– Det där med sångerna och vittnesbörden intresserade mig inte då, säger han och ler.
Men med tiden började han komma allt tidigare på kvällarna, och så småningom var han med på hela mötena.
Under våren 2005 var det flera i gruppen som döptes. Lars-Göran var med varje gång. Och varje gång kände han samma plåga. Det slet inom honom.
– Jag kände ”jag vill inte, jag vill inte”.
Samtidigt var det någonting med dopet som lockade honom. Det var de där orden, om det gamla och det nya. Det var den där sången som sjöngs, ”… och aldrig mer tillbaka gå.”
Vid det femte dopet kom Signe och satte sig bredvid honom på bänken. ”Nu, Lars-Göran, är det dags”, sa hon.
”Nu ska vi be frälsningsbönen.” Och Lars-Göran svarade: ”Ja, det ska vi.”
Efteråt kände han sig tom. Men det var en tomhet fylld av frid och ett starkt lugn. På ett LP-läger i Säffle bestämde han sig, och hemma i Kristinehamn gick han en tre veckor lång dopkurs. Sedan var det hans egen tur att gå nerför trappstegen i dopgraven.

HÄR BÖRJAR ETT NYTT kapitel i Lars-Görans liv. Han bestämmer sig för att utbilda sig till behandlingsassistent, och klarar kursen på bästa sätt. Men något betyg får han inte ut, eftersom Kriminalvården inte godkänner före detta missbrukare.
Samtidigt har han en längtan efter att fördjupas i sin tro. Lars-Göran blir antagen på PTS och får läsa teologi under ett år.
– Det var en brottning för mig, säger han. Jag hade otroligt svårt med den engelska litteraturen, och jag fick bara godkänt på två av kurserna. Det kändes som ett misslyckande.
Han föll ner i gamla grubblerier om att inte duga, inte vara god nog.
– Allt kändes bortkastat.
Men i stället för att fortsätta på PTS kom han in på Kaggeholms folkhögskola och kunde läsa upp sina gamla betyg och fick tag i ett boende på Helgö.

NYA REGLER FÖR behandlingsassistenter gjorde att han fick ut sitt diplom i efterhand, och han fick jobb på behandlingshem på Färingsö. Och han började gå i Mälarökyrkan, den lokala församling han bor närmast.

SAKTA STABILISERAR SIG LIVET. Han går med i ansvarsgrupp och närgrupp. Blir under en period sjukskriven för stressrelaterade problem, men kommer tillbaka.
Börjar sjunga i den nystartade kören Birka Gospel Väst. Och det är där han träffar några trevliga tjejer, som har en ovanligt trevlig syster som heter Hanna. Hon kommer på en av körens konserter, de sitter vid fikabordet tillsammans, Lars-Göran bjuds med på en hockeykväll framför tv:n. Och passionen slår till. Under det senaste året har Lars-Göran arbetat med att starta och driva en LP-kontakt i Upplands Väsby. Det var med viss tvekan han gick in i det.
– Jag var rädd att det skulle bli för mycket för mig när jag precis hade återhämtat mig efter sjukskrivningen.
Och när projekttjänsten avslutades ett år senare, i juli 2015, var Lars-Göran åter sjukskriven.

SENSOMMARKVÄLLEN HAR blivit kylig, och det börjar mörkna i buskagen utanför lägenheten där han nu bor med Hanna och pojkarna. Omställningen från att leva ensam till att ha familj, från Olsson till det nya efternamnet Isenborg, och till att ha två pojkar att anpassa sig efter har inte varit enbart enkel.
Men blicken glöder. Lars-Göran lägger handen mot bröstet.
– Kallelsen, den finns här, säger han med eftertryck. Jag vill inte längre jämföra mig med andra. Jag vill göra det som är min egen kallelse. Och det är att hjälpa andra på samma sätt som jag själv har fått hjälp.