Läs senaste upplagan av Tidningen Pingst här Läs mer

Krönika - Verksamhetsansvarig har ordet

Gud har valt oss som redskap

Jag har blivit farfar. Förra året föddes en liten kille som nu hunnit bli ett och ett halvt år gammal. Det är det mest fantastiska som hänt mig sedan jag själv fick barn för ruskigt länge sedan. Nu har jag dessutom fått även en liten tjej som barnbarn.
Att dessa två små liv, som inte fanns för två år sedan, kan ta så stor plats i mitt liv är märkligt.
De har tagit den här platsen i mitt liv, inte genom något de gjort, utan att de är vad de är.

Om Gud bara älskade mig hälften av vad jag älskar dessa små så vore det stort. Ändå vet jag att Han älskar mig så ofantligt mycket mer än vad jag någonsin skulle kunna älska dem. Inte för något jag gjort, utan för att jag är den jag är.
Men det är ju inte bara mig Han älskar så. Han gör det faktiskt mot alla som finns runt mig. Alla sju miljarder av oss.
Något av det värsta jag vet är att gå in på ett barnsjukhus, speciellt i ett land där vårdförhållandena är usla. Jag avskyr att se dessa små lida och inte kunna göra så mycket åt det.
Gud måste ju känna det likadant. Han måste ju avsky att se allt lidande som Hans små måste stå ut med runtom i världen.

Och av någon märklig anledning så har Han valt dig och mig att vara Hans redskap här på jorden till att se till att dessa små inte skall behöva lida. Det är vi som skall se till att människor i vår närhet inte lider, varken fysiskt, själsligt eller andligt.
Det ger ju också mig ett värde. Jag finns till för att andra skall ha det bra.
När jag tidigare arbetade på Erikshjälpen hade vi en dam som rätt ofta skänkte oss väldigt stora belopp. När jag ringde upp henne för att tacka sa hon alltid:
– Det är jag som skall tacka er, för att ni hjälper mig att placera mina pengar i andra människors liv. Jag har ju det så bra, fortsatte hon. Jag får ju ut mer än 6000 kronor i pension och så mycket behöver inte jag för att klara mig.
Hon är en av mina stora hjältar. Hon har hittat den största hemligheten.