Anmäl dig till Pingst Ledare 2020!

Kreativitet – ja tack!

I skrivande stund är det melodifestivaltid. Hela vår stad har under några veckor varit höljd i ett rosa skimmer och allt har kretsat kring detta omtalade, älskade och hatade event. Efter veckor av lokal urladdning så var dags för artisterna att göra entré i Karlskronas hockeyarena.

Ballonger, klang och jubel! Men i ett huj så var allt över och som vanligt följde sedan eftersnacket om vem, vad och hur. Bättre eller sämre än i fjol? Bra fråga. Säga vad man vill, men Melodifestivalen är ett jippo som de flesta verkar prata om. Bra marknadsföring alltså, att lyckas få alla berörda och delaktiga, även de som aldrig skulle erkänna att de bryr sig.
Vi brukar säga att Sverige är ett musikland, det vill säga ett land som får fram många musiker. Med tanke på att vi inte är så många i jämförelse med länder som USA eller England så är det bra jobbat av oss. Kanske beror det på körtraditionen, våra musikskolor och de stora stjärnorna som är bra föredömen.
Måhända så har kyrkorna också sin del i framgången. En rad etablerade yrkesmusiker och artister har i tidiga år spelat och sjungit i våra kyrkor.
Kyrkan har varit ett gemensam musikalisk mötesplats där alla fått vara med. Ibland har det spelats hellre än bra, men det har å andra sidan lett till att vi inte har satt gränser för musiken och dess olika färger och former.
Personligen ser jag Melodifestivalen som ett event där dans, musik, scenografi och tv blandas under några minuter. Det jag saknar är känslan av levande musik. För mig skapas alltid musik i den stund den framförs.
Notbladet är en rekommendation och en slags karta för att hitta rätt men i skapandet ingår också att känna och leverera ett uttryck som aldrig blir detsamma från ett tillfälle till ett annat. Leverera i stunden, det är det som skapar spänningen, utmaningen och drivkraften. I Melodifestivalen fegas det ur lite grann, för att inget ska gå fel. Sånginsatsen ska funka när det gäller, men i övrigt så är det mycket som ska till för att något ska gå snett. Det säkra före det osäkra visst, men tråkigt. Jag saknar orkestern, dirigenten och det unika framförandet som blir när musiker spelar live.
Parallellt med detta så konstaterar jag vilken hög klass på musiker vi har i våra kyrkor där många har levererat till festivalen. I kyrkorummet slipper vi dessutom tävlingsmomentet. Rätt så skönt.