Läs senaste upplagan av Tidningen Pingst här Läs mer

Johanna har ett nobelt uppdrag

När man växt upp i en församling, jobbat som ungdomsledare, lett lovsångsteam och dessutom gått i en körskola så har man skaffat sig scenvana. Och då är det inte så mycket märkvärdigare att tala inför fullt med kungligheter, Nobelpristagare och festklädda människor i Blå Hallen än att hålla i en ungdomssamling för femton personer, tycker Johanna Kuniholm.

Johanna Kuniholm har just gjort sitt andra år som presentatör av Nobelpristagarna vid den stora banketten i Blå Hallen. Ett hedersamt uppdrag som det går att söka till genom Stockholms studenters centralorganisation vart fjärde år och som kräver ett fyraårigt åtagande och att man är student under hela den tiden.
Johanna läser på Kungliga tekniska högskolan, ett femårigt program som innebär att hon både blir ingenjör och gymnasielärare i matte och fysik. Kanske är det därför som hon känner mest för fysikpristagarna, även om hon självklart imponeras av dem alla.
Hon såg en annons om möjligheten på Facebook för ett par år sen och skickade in ett ansökningsbrev, kom vidare till intervju och fick också hålla i en presentation, ungefär som en slags audition kan man säga.
Uppdraget gick till henne, men det första året fick hon skugga den dåvarande presentatören och sedan ta ansvaret fullt ut förra året. Likadant i år, och sen är det hennes tur att ha nästa presentatör som skugga nästa år. På det viset blir det en viss kontinuitet i uppdraget.
Varje tal som inleds med orden ”Det är en stor ära att få presentera …” vid banketten ska hållas på svenska, på pristagarens modersmål, och på engelska. Vilka som tilldelas priserna och vilka av dem som väljer att tala avgör vilka ytterligare språk som Johanna behöver träna in. Förra året talade hon exempelvis på ryska för litteraturpristagaren Svetlana Aleksijevitj.
– Det är mitt ansvar att öva in själv, men med det kontaktnät jag har genom kyrkan så kan jag nästan alltid hitta någon som kan hjälpa mig, konstaterar Johanna.
Visst kan det vara lite svårt att hitta rätt uttal, men Johanna tror att hon har god hjälp av sitt musiköra och att ha sjungit på andra språk genom åren.
Hon tillhör Aspnäskyrkan i Järfälla utanför Stockholm, där hon efter gymnasiet också gjorde praktik under sitt år på Teamträningssskolan. Hon jobbar fortfarande ideellt med ungdomarna i församlingen och har tidigare lett dansaktiviteter för barn och ansvarat för lovsångsteam. Att förra årets julfest för ungdomarna i församlingen hade Nobeltema var ingen slump.
Hon sitter också i styrelsen för Pingst ungs Stockholmsdistrikt.
De kvinnliga studenterna som medverkar i Nobelfesten ska enligt klädkoden bära svart lång klänning, studentmössa och vita handskar. Allt fixat redan till förra året, så i år blev det enklare. Johanna tycker självklart att det är ett roligt uppdrag, men jag undrar om det inte tar väldigt mycket tid och sinkar hennes studier, men det tycker hon inte.
– Nej, det är inte så farligt, säger hon. Några sammanträden blir det och så får man öva själv hemma framför spegeln. Förra året gjorde både Sveriges television och ett japanskt tevebolag reportage om hennes förberedelser.
Den goda maten får hon njuta av under festen tillsammans med ett 60-tal andra studenter som har uppdrag som fanbärare eller marskalker. De får sitta i Paulirummet, som gränsar till Blå hallen. Johanna presenterar Nobelstiftelsens ordförande allra först, varefter han utbringar en skål, och sen följer presentation av kungen, som också utbringar en skål.
Sen får hon ”ledigt” ända tills det är dags för pristagarna i fysik, kemi, medicin, litteratur och ekonomi att bli presenterade och tala inför alla festdeltagarna, och tv-tittarna. Jag undrar om hon måste träna sig på att titta in i tv-kameran, men det behövs inte. Det är för de församlade i Blå hallen hon gör sitt uppdrag. Att hon kan synas på tv verkar vara en bisak. Nervös är hon inte.
– Nä, jag tänker bara att jag ska upp på en scen och säga det jag ska. Det har jag ju gjort i kyrkan massvis med gånger, det är inte så stor skillnad egentligen.
Vi pratar om att man kan bli rörd av människor som forskar och gör insatser för mänskligheten.
– Förra året talade kemipristagaren om betydelsen av bra lärare och det gjorde mig rörd, kanske för att jag själv håller på och utbildar mig till lärare.
Johanna blir som presentatör inbjuden till mingel dagen innan Nobelprisutdelningen då alla pristagarna är på plats och tycker att det är ganska coolt, även om hon kanske inte får tillfälle att hälsa på alla.
Alla studenter är välkomna till dansen i Gyllene salen när taffeln har brutits och dit kommer ibland också Nobelpristagarna.
– Det är verkligen roligt att få vara med på en så här magnifik fest med en så högtidlig aura.

FOTO: SARA LINDBÄCK