Läs senaste upplagan av Tidningen Pingst här Läs mer
ILLUSTRATION: MARCUS RYNNINGSJÖ

ILLUSTRATION: MARCUS RYNNINGSJÖ

Jag var HUNGRIG, HEMLÖS, NAKEN

En församling som inte är diakonal är inte en församling. Det menar teologen Ulrik Josefsson.

Tron och Anden öppnar ögon och hjärtan och leder till handling. Varje dag, varje vecka, år ut och år in visar detta sig i pingstförsamlingar runt om i landet. Omsorgskassor, språkkaféer, LP­kontakter, läxhjälp, härbärgen, besökstjänster, praktisk hjälp och samtalsstöd är bara några exempel på trons gärningar. Upplevelsen av Anden leder till omsorg om medmänniskors behov; till ande, själ och kropp.
– Vi finns där vi är av en anledning. Se till din omgivning. Vilka behov finns i din församling, i ditt bostads område, i ditt samhälle? Församlingens existensberättigande ligger i att se människor, säger Helén Lind Jaktlund, som i närmare 40 år på olika sätt arbetat socialt kopplat till kyrka och församling.

image description

Hon råder församlingar att ta reda på vilka behov som samhället runt omkring har och om man kan bidra på något sätt till att möta dem.
– Prata med kommunen om ni är osäkra på vad som behövs, säger hon.
Hennes egen livsberättelse är kantad av möten med människor, ofta lite tilltufsade sådana, som exempelvis missbrukare, prostituerade, punkare eller skinnskallar.
– För mig har det alltid handlat om människorna, säger hon.
En del av dem lärde hon känna på det där kvällsöppna kaféet mit
Helén utbildade sig till barnsköterska, men efter några år sökte hon sig till en ettårig bibelskola i Luleå. Under den tiden upplevde Helén sin kallelse, till skinnskallarna. Orden från Hesekiel 3 talade direkt till henne: ”Alla har de hårda pannor och hårda hjärtan. Jag skall göra din uppsyn lika stursk som deras och din panna lika hård. Jag skall göra din panna hård som diamant, hårdare än flinta. Var inte rädd för dem, låt dem inte skrämma dig. De är ju ett motsträvigt folk.”
Helénes klasskamrater fick kallelser till församlingar som evangelister, men inte Helén. Hon bildade familj och bodde ett tag i Åre, återvände till Stockholm och funderade på och längtade efter att få leva ut sin kallelse.
Hon följde nyheterna om kravaller i Kungsträdgården, där många av dem som bråkade var skinnskallar, killar utan närvarande pappor, och hon såg framväxten av organisationen Non Fighting Generation.
När Anders Carlberg, som startade Fryshuset, blev intervjuad av tidningen Dagen sa han bland annat att ”ni kristna gör inget, ni bara sitter i era kyrkor”.

Det fick Helén att fatta pennan. Hon skrev till honom och berättade om det hon arbetat med och vad hon ville göra. Resultatet blev att föreningen Farsor och morsor på stan, som blivit ett begrepp, startades och Anders Carlberg var sedan hennes mentor i många år.
– Han triggade igång mig när han sa att: ”Vi kan inte förändra hjärtat, det kan ni, ni har matchbollen men finns inte ens med på plan”.
Det ville Helén vara och på olika sätt har hon fortsatt att vara det. Några år var hon sakkunnig på Civildepartementet med frågor kring ungdomar och rasism. Med regeringsstöd var hon med och startade ett Ungdomens hus i centrala Stockholm, dit 1 000 ungdomar i veckan sökte sig under flera år.
Under några år åkte hon till Norrtäljeanstalten varje vecka för att möta unga fångar dömda till långa straff och fick smeknamnet ”pingstpastorn”.
Kunskaper, erfarenheter och kontakter fick hon förstås med sig genom åren och en längtan efter att få använda dem i församlingssammanhang, så när erbjudandet kom om en församlingstjänst tackade hon ja. Det blev i Uppsala och till att börja med ett projekt med romer. Helén blev pastor med uppdrag att betjäna staden.
– Vi som kyrka har svaret på samhällets problem, menar Helén. I en församling finns och möts olika människor och alla generationer, säger Helén.

Allan Anderson, professor i mission och pentekostala studier på universitetet i Birmingham, höll ett av seminarierna på årets Pingst Pastor. Där sa han bland annat följande:
– Pingströrelsen i världen är oftast en gräsrotsrörelse som drar till sig fattiga och underpriviligierade. Den har potential för social förändring, ger hopp om ett bättre liv efter detta, men också människovärde för alla här och nu och stöd för social klättring.
Fotnot:  En intervju kring diakoni och teologi med Ulrik Josefsson finns här.