Pingst och corona Information från Pingst med anledning av corona.

INTEGRATION

Det går knappast en dag utan att ordet integration hörs i radio och tv eller skrivs om i tidningarna och debatteras på olika sätt. Att Sverige är mångkulturellt märks också i församlingslivet. Gudstjänster tolkas, olika kulturer och språkgrupper möts, en del invandrargrupper bildar egna församlingar. Den kristna tron är universell, liksom Guds församling, men utmaningen är ändå att få Guds olika barn att mötas över språk- och kulturgränser.

”De kommer från öst och väst, de kommer från syd och nord att sitta till bords med Jesus en gång och höra hans välkomstord.” Så inleds texten på nummer 323 i Segertoner. Den är skriven 1914 av Amanda Sandbergh och kanske anade hon inte då att mötet mellan människor från hela världen skulle ske redan här i jordelivet. Vi lever ju i ett samhälle som befolkas av människor från alla väderstreck och många av dem är kristna eller blir kristna här i Sverige. Hur kan vi som kristna syskon hitta varandra? Ja, det är en fråga som det förmodligen finns väldigt många svar på, och ett ämne så stort att det skulle kunna fylla många tidningar.
Den här gången har vi valt att göra några nedslag på olika platser i Sverige. Vi börjar i Östersund, där Emanuel Sandberg är styrelsemedlem i Pingstkyrkan i Östersund och fått ett särskilt ansvar för invandrararbetet i församlingen. Som före detta missionär ligger detta honom varmt om hjärtat.
Ä Vårt engagemang i församlingen är både andligt och socialt, säger han. Vi känner för de här människorna. Många av dem har varit med om svåra saker.
Stannar ett år eller två
De flesta av dem som kommer till församlingen har blivit utplacerade i Östersund och stannar ett år eller två innan de flyttar vidare någon annanstans, inte minst därför att det är ont om både lägenheter och jobb i kommunen.
I kommunen finns ett Integrationsservicekontor, där församlingsmedlemmen Emmanuel Gbakagna med ursprung i Elfensbenskusten arbetar (se också artikel på sidan 20).
Han berättar gärna om att Pingstkyrkan finns och står öppen för dem som vill komma dit. I första hand på gudstjänster, men också till särskilda träffar för invandrare, då man träffas en lördagseftermiddag och bjuder på soppa eller julgröt beroende på säsong och presenterar Jesus Kristus och församlingen. Den 23 oktober anordnades till exempel en soppträff för de många som anlänt till Östersund bara i år.
Gudstjänst tolkas till flera språk
Varje söndag tolkas gudstjänsten till både engelska och franska och ibland också till arabiska. Några separata språkgrupper är inte aktuella i församlingen, de skulle bli för små. Emmanuel Gbakagna förespråkar också att alla olika nationaliteter möts tillsammans och att tolkning erbjuds dem som inte ännu kan svenska.
Ä Vi är jättenoga med att hälsa på dem som kommer, fika tillsammans med dem och se om de vill vara med och sjunga i kören eller hjälpa till med kyrkkaffe eller något annat, berättar Emanuel Sandberg, som menar att kyrkan är ett väldigt bra ställe för människor att träffas och få kontakt.
Han tycker att engagemanget i församlingen för nyanlända till Östersund är bra men bör utvecklas. Församlingsmedlemmar uppmuntras därför att också bjuda hem icke svenskar.
Ä En familj bjöd hem några nyanlända utan att kunna ett ord engelska, men det gick bra och de hade väldigt trevligt, berättar han. Tänk vilka intressanta möten man får vara med om.
Emmanuel Gbakagna hade under en period halvtidstjänst i församlingen med uppsökande arbete bland invandrare. En tjänst som finansierades genom kommunalt bidrag, men sedan 2003 är han i stället anställd på Integrationsservice i Östersund.
Ä Det är Guds ledning att jag fick detta jobb, säger han.
En del av dem han träffar är bekännande kristna, som söker kontakt med en församling och då rekommenderar han självklart gärna Pingstkyrkan.
Ä Jag blev själv så väl mottagen där, säger han.
Alla är välkomna till kyrkan
Andra kanske är muslimer eller ateister, som känner sig ensamma i Sverige och de är självklart lika välkomna till kyrkan, menar han.
Ä Att invandrare kommer till Sverige ingår i Guds plan för landet, säger han bestämt. Det är inte för inte, tänk bara på alla som kommer hit med brinnande hjärtan och ger oss mission i retur. Och alla muslimer som söker sig till Sverige innebär ju en enorm möjlighet att göra Jesus känd för dem. Genom att bli vän med dem kan dörrar öppnas som tidigare varit stängda. Vår uppgift som kristna är att bemöta invandrare väl, välkomna dem i församlingen och i våra hem och be för dem, menar han.
Ä Ja, att erbjuda gemenskap, kontakter, språk och bön. Vi har ju också tillgång till en Gud som kan förändra förhållanden.
Genom oss och med Guds hjälp kan människor ledsagas in i samhället och lära sig det svenska språket bättre.
Egen församling för farsitalande
Hamid Fourutanfard är verksam i Stor-Stockholm som assisterande pastor i den Iranska pingstförsamlingen, som sedan slutet av oktober hyr in sig i Pingstkyrkan i Sollentuna.
Iranska församlingen var från början en del av pingstförsamlingen i Tumba, men är sedan några år tillbaka en egen församling, som namnet till trots inte bara samlar iranier, utan också andra folkslag som talar farsi, det språk som gudstjänsterna hålls på. Farsi kallas också persiska.
70 aktiva medlemmar
Församlingen har cirka 70 aktiva medlemmar, som varje vecka möts i cellgrupper och till gudstjänst. Emellanåt anordnar man också speciella seminarier eller utåtriktade aktiviteter.
Ä Vårt mål är att nå ut till farsitalande i Sverige, berättar Hamid.
Enbart i Stockholmsområdet räknar man med att det finns någonstans runt 20 000 som talar farsi, i hela landet mellan 80 000 och 100 000. Liknande församlingar finns också i Uppsala och Västerås.
Den iranska församlingen är medlem i Pingst Ä fria församlingar i samverkan och Hamid deltar i den pågående pastorsakademin, brukar vara med på Rådslag, sitter i styrelsen för Pingst ung och vill gärna samarbeta med svenska pastorer och olika församlingar på olika sätt. Jag frågar varför man ändå valt att bilda en egen församling baserad på ett speciellt språk.
Ä Språk och kultur är viktigt, liksom vilken bakgrund man kommer från. Mer än 90 procent av våra medlemmar har konverterat från islam till exempel, vilket ställer speciella krav på undervisningen. Det handlar om att bygga upp ett nytt sätt att tänka. Vi måste ständigt påminna om att Gud är nåd och kärlek och inte en krävande ”aja-baja”-Gud till exempel. I det pastorala arbetet upplever vi också att det är en styrka att vi förstår människors kulturella bakgrund, svarar han.
Ä Just nu tror vi att detta är Guds kallelse för oss, säger Hamid, och det är detta som känns rätt nu. Vi får se vad som händer framöver.
Han arbetar tillsammans med föreståndaren Ninous Youhanna, som startade församlingen för tio år sedan när han kom hit som missionär till Sverige tillsammans med sin familj.
Hamid kom själv till Sverige som ganska liten pojke, talar perfekt svenska men identifierar sig tveklöst som iranier om någon frågar.
Ä Ja, det är vad jag känner mig som, men jag är en del av samhället här ändå. Jag tror att många invandrare tänker som jag att man inte vill förlora sin identitet, men ändå ha tillträde till båda världar.
Mycket att lära sig av varandra
Lite försynt säger han att invandrare och svenskar har mycket att lära sig av varandra och att det inte bara är invandrare som behöver lära sig förstå svenskar, utan tvärtom också.
Vad tycker han då man kan göra för att underlätta integration? Att försöka förstå varandra och varandras kulturer och då och då ha gemensamma gudstjänster menar han kan vara ett sätt, samtidigt säger han att integration inte är något man kan tvinga fram.
Just nu är församlingen mycket glad över att ha hittat en ny lokal att samlas i. Under flera år har man samlats i Svenska kyrkan i Sätra och varit hänvisad till att fira gudstjänst på lördagar, eftersom trycket på lokalerna varit så stort från olika grupper.
Nu är det söndagar som gäller och det blir till och med möjligt att hålla dopförrättning i den egna lokalen om man vill. Hitintills har dopen i regel alltid skett under den iranska sommarkonferensen som hålls på Nyhemsområdet i juli varje år. Samarbetet mellan Pingstkyrkan i Sollentuna och den iranska pingstförsamlingen inleddes med en gemensam gudstjänst i slutet av oktober, då det iranska ovsångsteamet bland annat medverkade.
”Brist på undervisning”
För ungefär ett år sedan var Manuel Marshall på besök i den farsitalande gruppen i Aspnäskyrkan i Järfälla utanför Stockholm.
Ä Jag upplevde att det fanns en brist på undervisning där och när jag sa det fick jag frågan om jag skulle kunna ta ett ansvar för detta.
Sagt och gjort. Sedan dess medverkar Manuel Marshall, som har sina rötter i Chile, varje söndag i gruppen, de flesta män från Iran eller Afghanistan. Varje söndag kommer mellan fem och åtta personer plus svenskarna Fredrik Säfsten och Jonas och Fredrik Gerhardsson, som är behjälpliga på olika sätt.
Ä Jag tycker ibland att församlingen kan bli isolerad från samhället och att det därför är viktigt att visa att det finns en koppling mellan tro och samhälle, säger Manuel. Jag tar utifrån Bibeln upp frågor kring livsstil och det dagliga livet här i Sverige, till exempel hur man bemöter människor med andra sätt, seder och traditioner och mänskliga rättigheter, och skyldigheter gentemot lagen.
Svensk medborgare sedan 25 år
Manuel har varit i Sverige i 30 år och är svensk medborgare sedan 25 år. I Chile var han politiskt verksam lärare och tvingades fly därifrån. Här i Sverige har han arbetat som städare, som diskare, på restaurang, som lärare i 28 år och med att introducera flyktingar i Sverige. På fritiden har han engagerat sig i kristdemokraterna och haft olika politiska uppdrag både på kommunal- och landstingsnivå och också varit mycket engagerad i olika spanska grupper och församlingar runt om i Sverige.
En bakgrund som gör honom till en auktoritet inte minst när det gäller integration. Manuel Marshall menar att man som invandrare måste lära sig så mycket som möjligt om det samhälle man kommer till och inte tro att allt ska vara som i hemlandet.
Ä Det är det land man bor i nu som bestämmer reglerna, menar han.
Bestraffades av regimen
Han berättar om hur han som modern stadsbo i Chile bestraffades av regimen med att vara tvungen att leva tillsammans med en primitiv indianstam på landsbygden.
Ä Jag insåg att om det skulle fungera att leva som ”gringo” där måste jag lära mig så mycket som möjligt om dem , om hur de levde och tänkte och anpassa mig till det. Så när vi kom hit till Sverige gjorde vi likadant. Vi tog reda på så mycket som möjligt om det svenska samhället.
Men om integration ska fungera måste den vara ömsesidig, slår han fast, och jag förstår att han ibland tycker att vi svenskar är lite tröga och stolpiga som inte gärna umgås utan planering och inbjudan.
Integration är en process som kräver möten, samtal, lärande och lyssnande.
Bakgrund skapar förtroende
Hans bakgrund gör att den farsitalande gruppen i kyrkan, som han kommunicerar med via tolk, har förtroende för honom, tror han.
Gruppen, som består av 17 personer, har som ambition att inte isolera sig och deltar därför i den stora gudstjänsten i kyrkan varje söndag och möts efteråt till en egen samling, där de specifika behoven för nyomvända och nyanlända till Sverige står i centrum.
Ä Alla i gruppen är före detta muslimer och det är viktigt att lära känna dem, att vara en vän och en broder, som kan visa på att tron på Gud och Jesus innebär frihet, att lämna det gamla för ett nytt liv. Vi är fria från tvånget, men har också fått ett ansvar att förhålla oss till.
Ä Vi tar hand om hela människans behov, säger han, så jag har också gått igenom vad det innebär att söka uppehållstillstånd och ha kontakt med socialen till exempel.
Krävs medvetna insatser
Även om de som är troende har det absolut viktigaste gemensamt, så krävs det medvetna insatser för att människor med olika språklig och kulturell bakgrund ska kunna mötas.
Ä Vi har en bra grund i vår gemensamma tro, men mycket återstår att göra fortfarande, säger Manuel Marshall.
Ä Vi är kallade att hjälpa varandra och till att vara en Jesusförebild i samhället, säger han och tycker att det inte minst därför är viktigt att ta integrationsfrågor på allvar och se till att öppna möjligheter för människor att verkligen lära känna varandra och utbyta erfarenheter och på så sätt få respekt för varandra och hur man fungerar.
Han skulle väldigt gärna vilja att församlingsfamiljer ställde upp som faddrar för nytillkomna och lät dem vara med i familjens liv och lära sig hur man umgås, lagar mat och bakar här och på köpet lära sig språket bättre.
Ä Jag drömmer om en församling med medlemmar från olika håll, som känner sin bakgrund, men ändå uppträder som man förväntas göra i det land man finns.