Anmäl dig till Pingst Ledare 2020!

Helt plötsligt ljöd ett böneutrop i trädgården

 I SJU ÅR DELADE JAG vägg med en muslimsk familj – mamma, pappa och fem döttrar. Jag såg en djupt beslöjad mamma, med alla sina barn, flytta in i vårt helsvenska radhusområde. Och just vägg i vägg med mig! Det var många tankar. En del skäms jag för i dag.
Efter några dagars tvekan tog jag tjuren vid hornen och knackade på. Hälsade välkommen…
Vilken glädje jag mötte! Måste bara stanna på kaffe. Vad ville jag ha… svenskt eller arabiskt? Av nyfikenhet valde jag arabiskt. Sött, starkt, nästan lite tjockt…
Bara äldsta dottern pratade svenska. Det blev mycket prat, fram och tillbaka. Varifrån kom de, Aleppo i Syrien, hur länge hade de varit här, vad tyckte de om Sverige…
En del språkliga missförstånd, men de redde ut sig och när jag gick var vi vänner.
Åren har gått. Hiba har varit noga med att alltid bära slöja, trots att det inte fanns någon man i mitt hus, och jag har varit lika noga med mitt uppståndelsekors. Vi har druckit kaffe hos varandra och pratat efter bästa förmåga. Gester kan berätta mycket.
Jag blev utsedd till hennes mål för islams goda gärningar. Det hände ofta, ibland flera gånger i veckan, att hon skickade in någon av sina fem flickor med en bricka med familjens middag. Jag blev nästan en familjemedlem.

I NÅGON MÅN FÖRSÖKTE jag gengälda. De åt bara halal-slaktat, men baka kunde jag. När jag bakade kanelbullar, gick jag in med ett fat, lussekatter varje år, saffransbröd till jul och semlor efter jul… Vi bytte matkulturer.
Nu vet jag hur dolmar smakar och hon hur man monterar en semla.
Men Hiba och jag hade en sak gemensamt – vi bad. En sommardag, när vi satt ute och drack kaffe, ljöd plötsligt ett böneutrop i min lilla radhusträdgård. Hiba fumlade lite generat efter sin mobil i fickan och jag undrade försiktigt om hon måste gå hem nu. Nej, inte alls, hon bad bara lite kort inom sig. Vi började prata om detta att
vi bad båda två – på var sin sida om väggen.

JAG GJORDE ETT FÖRSÖK att förklara hur jag bad – oftast på morgonen, men egentligen hela dagen. Det går nog ständigt små böner upp till Gud i himlen… Nu var det Hibas tur att titta undrande på mig.
Med glädje minns jag också när äldsta dottern kom in och ville ha hjälp med en skrivning i ämnet religion. Hon, muslimsk tonåring, skulle beskriva vad som menades med Treenigheten!
Det blev mycket bön innan jag sa ja till uppgiften. Ett par veckor senare kom hon glädjestrålande in – hon hade fått högsta betyg!
Nu har de flyttat och jag också. De behövde större, för de väntade ytterligare ett barn. Jag, som är ensam, behövde mindre.
Vi har kontakt fortfarande. Jag har besökt deras nya hem – stort, många rum, vackert, orientaliskt… Ringer ibland.
Häromdagen fick jag veta, det nya barnet har anlänt – det blev en flicka!

Fotnot: Birgit Eriksson var under många år redaktionssekreterare på Evangelii Härold och senare på tidningen Petrus.