Pingst och corona Information från Pingst med anledning av corona.

Helena har hjärta för flyktingbarnen

Barn- och familjepastor Helena Hakkarainen ser det som sin kallelse att erbjuda barnen på ett flyktingboende söder om Stockholm möjlighet att sjunga, leka, pyssla och öva sig på svenska.

Helena Hakkarainen packar regelbundet sin ”dramaten”-väska med pennor, kritor, papper, saxar, sångtexter, fiskdammsattiraljer, musikspelare och annat som behövs för Språkverkstan, som hon regelbundet håller i på ett asylboende söder om Stockholm. Sång, gymnastik, pyssel och lek är ingredienserna, som blandas till i lite olika proportioner varje gång.
Helena arbetar som barn- och familjepastor i Finska Filadelfia, en enhet inom Filadelfiaförsamlingen i Stockholm, och aktiviteten är en del av hennes 60-procentiga anställning.
– Jag känner kallelse till att göra det här, säger hon. Även om jag inte får tala om Jesus är jag Hans ställföreträdare här på jorden.
Men hon är fri att tala om varifrån hon kommer när någon undrar och det är inte förbjudet att bjuda in till aktiviteter i kyrkan, som ligger inom promenadavstånd från boendet.
Församlingen var för ett par år sedan engagerad i ett säkerhetsboende, men när de stora flyktingströmmarna upphörde, upphörde också den verksamheten. Ända tills i våras, då chefen på asylboendet hörde av sig och bad Helena anordna någon aktivitet för barnen där.
– Jag ser den förfrågan som ett bönesvar, för vi tyckte det kom för lite folk till våra öppna familjeträffar på dagtid i kyrkan och hade börjat be för det där.
Nu anordnar kyrkan dagträff en gång i veckan, och Helena är oftast på asylboendet två gånger i veckan.
Hon måste alltid ha med sig minst en person, ifall något skulle hända får hon inte vara ensam med barnen. Alla som kommer måste skriva in sig hos vakten med namn, personnummer och ankomsttid. Varje gång får Helena också med sig ett larm, om utifall att något skulle hända. En vakt följer med och låser upp lokalen, som består av två små rum och ett pyttelitet kök. I en och en halv timme får Helena med medhjälpare disponera den.

I det innersta rummet finns det massvis med leksaker, och där kan de barn som är för små för att pyssla få leka av sig lite. På asylboendet, som är inhyst i ett före detta lågprishotell, är det trånga korridorer och små rum som gäller och utanför finns bara en asfalterad gård intill en tungt trafikerad väg, så det är inte särskilt barnvänligt.
Innan det är dags för barnen att komma sätter Helena upp sångtexter på väggarna med hjälp av häftmassa, och dukar upp ett bord med allehanda ting, som kan behövas för ett pyssel. På väggarna sitter målningar som barnen gjort vid tidigare träffar.
Helena vet aldrig hur många barn som kommer, eller om hon har träffat dem som kommer någon gång tidigare, eftersom det är stor genomströmning på asylboendet. Därför vet hon heller inte hur det står till med språkkunskaperna.
Just den här gången är två barn med som redan talar perfekt svenska, övriga får vi kommunicera med med hjälp av kroppsspråk och lite engelska ord.
Just den här dagen finns Faez med som Helenas medhjälpare. Hon kan dari, farsi och turkiska och tycker det är kul att kunna hjälpa till på språkverkstaden. Den gången jag är med dyker sammanlagt nio barn upp, och en mamma. Alla är med när vi börjar med fiskdamm. Alla får i tur och ordning fiska upp en pappersfisk, där det står ett ord på ena sidan. Exempelvis Krokodil, Snigel eller Spindel och utifrån det ordet så sjunger vi en sång som handlar om just den saken. Alla sånger har rörelser och alla barnen hakar på och sjunger med och gör rörelser.
Ibland kör Helena också ett gympapass anpassat för barn. Men, just den här gången behöver den begränsade tiden användas till pysslet. Medan de allra minsta håller till i lekrummet, så ritar, klipper, klistrar och tillverkar de större barnen fina fåglar. Jag slås av hur lugnt och fint barnen jobbar, att ljudnivån är naturligt balanserad och hur bra det ändå kan gå att kommunicera, trots språkförbistringar.
Helena är som fisken i vattnet. Lite varm i den ganska unkna lokalen, men helt klart på hemmabana. Hon har varit dagmamma visar det sig, och det är erfarenheter hon nu får användning av.

Innan det blir dags att städa och plocka undan allt i hennes dragväska, så kommer ansiktsmålningsfärgerna fram. Men de flesta barnen vill inte få sina ansikten målade, utan önskar i stället blommor, hjärtan och/eller flaggor på armarna. Alla vi tre vuxna som är med den här gången målar för glatta livet. En liten flicka, kanske tre, fyra år, tackar genom att ta oss i hand och kindpussas. Så springer hon till familjens rum och visar upp sitt hjärta och sin blomma på ena armen.
Sen återkommer hon och förmedlar genom teckenspråk att hon vill ha en flagga på den andra armen. Den ska vara svensk. Hon blir väldigt nöjd, trots att jag tycker jag använder kritorna ganska taffligt.
Minnesbilden av den lilla tjejen med den svenska flaggan på armen tar jag med mig när vi lämnar asylboendet och vinkar hej då till de större barnen, som spelar innebandy på asfalten. Några av dem vet redan att de ska lämna asylboendet och vart de ska hamna. Andra kommer Helena att träffa igen.