Pingst och corona Information från Pingst med anledning av corona.

HANDBROMSEN FÖRÄNDRADE ALLT

Det finns ett tydligt före och efter i Skara pingstförsamling. Före handbromsen och efter. Från att ha varit en församling som förde en tynande tillvaro till att bli en som sjuder av liv. Som ökar i såväl medlemsantal som gudstjänstbesökare. Och som lyckats inkludera de nysvenskar som dykt upp.

Vi får gå tillbaka några år för att förstå. Pingstförsamlingen kämpade då som många andra frikyrkoförsamlingar i mindre städer med sviktande engagemang och en snittålder som blev allt högre.
– Jag var superfrustrerad. Det var trökigt och jag funderade på vad som skulle hända egentligen. Det var allmänt trögt, säger Helena Davidsson.
Hon sitter med i församlingens styrelse och ledarskap och har varit medlem i församlingen i mer än tjugo år. Hon  flyttade till Skara eftersom maken Kenneth kommer härifrån och de tillhör dem i församlingen som numera har ett brinnande engagemang för att inkludera de nya svenskarna.

UNDER HÖSTEN 2013 VAR det som om något började röra på sig i församlingen. Besökande predikanter kom med budskap om att förändringar stod för dörren. Styrelsen uppfattade det som att det var ord direkt från Gud och bestämde sig för att svara. Om det nu var Gud som kom med uppmaningar gällde det att ta det på allvar.
Eller som den kristne rocksångaren Ulf Christiansson sa när han besökte församlingen: Det var dags att dra i  handbromsen och fundera över vad man skulle hålla på med.
De beslutade sig därför att börja det nya året genom att stänga all verksamhet. Inga församlingsmöten eller styrelsemöten, inga predikningar och bara ett väldigt begränsat program på söndagarna. Bön, lovsång och personliga livsberättelser. Däremot hade församlingen bönesamlingar flera gånger varje dag. Och medlemmarna uppmuntrades att fasta någon gång under månaden.
– Det var så enkelt som det kan bli. Vi sökte Gud allihop. Alla var på samma spår och det blev ett avbrott från det andra. Det är det bästa vi gjort, säger Björn Almqvist som varit med i församlingen i mer än trettio år.
När januari var på väg att ta slut och församlingen egentligen skulle återgå till sin vanliga verksamhet, tyckte  ledningen att de inte var riktigt färdiga. Man bestämde sig för att fortsätta med bön och lovsång en månad till. Pastor Ola Gustafsson fick vackert vänta med att predika ytterligare några veckor.
– Något hände i atmosfären i församlingen som varit förändrad sedan dess. Vi har försökt ta med oss det som var bra från de månaderna. Till exempel att vi inte ska ha så spikade program på söndagarna utan mer tid för tillbedjan, vittnesbörd och förbön. Det är många fler som söker förbön i dag, säger Ola.
Helena håller med om att det är en ny inställning bland medlemmarna efter de där månaderna.
– Gud rörde vid våra hjärtan. När vi drog igång igen var det på ett nytt sätt. Vi har fått en nytändning och ett helt annat andligt liv. Vi är inte samma församling längre, säger hon.

DESSUTOM UPPLEVDE medlemmarna attde fick insikt om vad de skulle göra i framtiden. Att de skulle våga öppna sig ännu mer för att släppa in nya människor. Och det har de sannerligen gjort. För om de där veckorna innebar en  förändrad inställning och ny atmosfär, sådant som kanske inte är så lätt att se med blotta ögat, var det även annat som förändrades.
Ungefär samtidigt som handbromsen låg i började det ramla in nya människor till församlingen, många med ursprung långt bortom Västgötaslätten. Utan att församlingen hade bedrivit något riktat arbete mot nyanlända hittade de till bönesamlingarna och gudstjänsterna. Det var nysvenskarna själva som marknadsförde kyrkan genom mun till mun-metoden. Det hade visserligen kommit någon enstaka nysvensk tidigare, som Helena kallar gudasända förtrupper, men nu började det märkas på allvar.
– De första kom med så lätt och fint i vår gemenskap. De är våra nyckelpersoner nu, de fungerar som bryggor in till de  nya när det blir språkförbistringar och kulturkrockar. De är jätteviktiga, säger Helena.

DET ÄR SÖNDAG FÖRMIDDAG, klockan närmar sig elva och såväl temperaturen i lokalen som folks stämband börjar bli varma efter nästan en halvtimmes lovsång. Det har varit lite drop in-känsla, men nu är vi runt femtio personer utspridda på de lila bänkarna runt om i lokalen. Många vita medelålders, men det är även gott om mer färgstarka besökare. Det är intressant att notera att det är ganska blandat i bänkarna, det är inte så att alla med utländsk bakgrund samlas i en specifik del av lokalen som det ofta kan bli.
Det är ungdomarna som står för lovsången i dag, och de gör det med såväl spelskicklighet som innerlighet. Sången Jag funnit kärlek verkar vara en favorit bland många av de församlade. ”Jag funnit hopp, som styrker och bär genom allt / Jag var förlorad men lever nu i Dig.”
De flesta står upp, många med lyfta händer. Några sjunger på andra språk än svenska.

EFTER GUDSTJÄNSTEN GÅR vi en trappa upp för kyrkkaffe. Jag hamnar vid ett bord tillsammans med Maekele Tsghannes och Kahungu Bangaya. Maekele kommer från Eritrea och har gått till kyrkan i ungefär sju månader, medan Kahungu från Kongo har gått hit i drygt tre år. Båda blev inbjudna till kyrkan av kompisar och trivdes så bra att de stannade kvar. De har gått till några av de andra kyrkorna i Skara också, men tycker att pingstkyrkan känns mest som hemma. Speciellt bönen och lovsången.
– Först när jag kom hit blev det en stor kulturkrock, allt var annorlunda, men den här församlingen har blivit min   familj. Jag är ensam, men de bjuder in mig till sina hem. Kyrkan är det bästa stället att lära känna svenskar, säger Maekele på engelska.
Även om han pluggar svenska föredrar han att samtala på engelska. Det är lättare att uttrycka sig då. Samma sak med Kahungu.
– Om någon säger att Gud är kärlek men inte visar någon kärlek är det ett stort problem. Så är det inte här. Den här  församlingen visar kärlek, man kan verkligen känna den och den hjälper oss som kommer från platser med krig och tortyr att överleva, säger han.
De båda bekräftar min känsla från gudstjänsten, att man i den här församlingen lyckats undvika att nysvenskarna bildar en egen grupp i gruppen.
– Här är det inte så. Här är alla syskon. Jag kan gå och sätta mig och fika hos de gamla tanterna där borta till exempel, säger Kahungu och nickar bort mot ett annat bord.

DET FINNS SÄKERT FLERA förklaringar till varför det har blivit så. En är att nysvenskarna har varierad etnisk bakgrund och att det därför inte blir en enskild grupp som dominerar. En annan är att de gamla medlemmarna lyckats välkomna de nya med öppna armar. Helena och hennes familj tillhör dem som gått i bräschen. Hon pratar om de nya medlemmarna som vänner och syskon och tycker att det är viktigt att inte fokusera så mycket på att det är asylsökande eller nysvenskar som kommer. Det har hon kommit underfund med under de här sista åren.
– Nu handlar det om hur jag ska kunna hjälpa mina vänner. Det spelar ingen roll om det är någon som är född i Sverige eller i Eritrea. Det gäller att se varje persons behov och försöka vara med och fylla det, säger hon.
Hon är noga med att betona att hon inte tycker att hon gör något speciellt, hon hjälper ju bara sina vänner, och församlingen agerar egentligen bara på ett sätt som borde vara självklart för alla kyrkor. Att det handlar om medmänsklighet och om att kunna se sig själv i själv i spegeln och veta att man gjort vad man kunnat för att uppfylla Jesus ord från Matteusevangeliets tjugofemte kapitel: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa mina minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”
Samtidigt råder det ingen tvekan om att familjen faktiskt gör lite mer än de flesta av oss andra. De lägger mycket tid på att köra flyktingar fram och tillbaka till gudstjänsterna, de sätter sig in i regler och förordningar, hjälper till med att förklara tjocka luntor på byråkratisvenska, går in som borgenärer för att hjälpa nysvenskarna att få någonstans att bo, besöker myndigheter och banker och samlar ihop husgeråd som deras nya vänner får när de väl hittar någonstans att bo. Allt för att de inte ska behöva starta sitt nya liv med att skuldsätta sig. Hon säger att bostadssituationen i Skara är svår, vilket gör att många riskerar att bli kvar på förläggningarna under väldigt lång tid, trots att de fått uppehållstillstånd. I ren frustration byggde hon och Kenneth ut sitt eget hus för att kunna upplåta plats åt behövande.
– Både min man jag och är väldiga doers, vi vill göra saker. Så där bor en asylsökande familj just nu. Det är jättehärligt och ibland lite svårt. Vår familj har blivit väldigt stor och brokig under de här senaste åren. Det är fantastiskt och har gett en helt ny dimension till våra liv.

ÄVEN OM DET NATURLIGTVIS har funnits utmaningar och kulturkrockar längs vägen – både Ola och Helena är noga med att påpeka att församlingen har mycket kvar att lära – är båda överens om att nysvenskarna bidragit med ny energi till församlingslivet. De flesta var kristna i sina respektive hemländer och kommer från sammanhang med en väldigt stark böne- och lovsångstradition. Därför kände de sig snabbt hemma under församlingens handbromsperiod.
– Sedan har vi hittat en ny gemensam ton som är lite mindre strikt gammal svensk frikyrka, säger Ola som varit pastor och föreståndare i mer än sju år.

OLA, SOM KANSKE MER ser ut som en rockmusiker än pastor, svartklädd med dubbla ringar i vänsterörat och en liten
skäggstump på underläppen, låter genuint överraskad när han konstaterar att nysvenskarna fungerat som isbrytare när det gäller en del av förnyelseprocessen i församlingen. Att de äldre medlemmarna har accepterat olikheterna utan någon större friktion och att sådant som de yngre medlemmarna önskat tidigare – exempelvis fler sånger på engelska och mer ös i musiken – har varit lättare att få gehör för när nysvenskarna har bidragit med sina traditioner.
Numera har församlingen såväl ett internationellt lovsångsteam som ett bestående av ungdomar.
– De kommer med en frejdighet och en stark tro som hjälper till att injicera mod i hela församlingen. När det internationella lovsångsteamet säger att nu ska vi dansa, så dansar vi en stund. Tillsammans växer vi. Vi vill inte att de bara ska sjunga någon gång som ett exotiskt inslag, utan att de får vara med och ta ansvar, säger Ola.

SOM EN DEL AV församlingens förnyelseprocess, och som en tydlig markering av församlingens fortsatta utveckling, har en av de första eritreanska kvinnorna som kom till församlingen nyligen valts in i församlingens ledarskap tillsammans med en tjugoårig svensk kille. Enligt Ola handlar det inte om någon kvotering, utan det är personer som har stort förtroende bland de övriga. Nu går församlingen in i nästa fas. Att försöka undvika att det blir grupperingar,
även om man har bönesamlingar speciellt riktade mot internationella deltagare. Och att försöka inkludera de nya medlemmarna ännu mer, såväl nysvenskar som alla de svenskar som också har tillkommit under de senaste åren.
– Vi måste sträcka oss mot nästa generation och vi behöver också sträcka oss mot de nya som kommer så att de kommer in i våra liv, i våra relationer och i våra gudstjänster. Här finns ett stort hjärta för människor och en beredskap att hjälpa med det man kan, säger Ola.

Fotnot: Den här texten är hämtad från ”Tillsammans – en reportagebok om tio församlingars integrationsarbete” (Argument Förlag).