Anmälan till Rådslaget är öppen!
Pastor Mbozi, föreståndare i pingstförsamlingen i Lemera, söker personligen upp rebellerna i sitt land DR Kongo för att uppmana dem att sluta våldföra sig på befolkningen i landet. FOTO: MATILDA HÄGGBLOM

Pastor Mbozi, föreståndare i pingstförsamlingen i Lemera, söker personligen upp rebellerna i sitt land DR Kongo för att uppmana dem att sluta våldföra sig på befolkningen i landet. FOTO: MATILDA HÄGGBLOM

Han är beredd att offra livet för fredsbudskapet

Pastor Mbozi Aassumani Marc, föreståndare i pingstförsamlingen i Lemera i DR Kongo, hade inga planer på att ge sig iväg för att möta rebellerna öga mot öga. Men en dag när en läkare på sjukhuset i närheten blev tillfångatagen fick han nog. Sen den dagen har han sökt upp dem som våldför sig på kvinnor och dödar hundratals i Kongo för att tala dem till rätta. Och han gör det med livet som insats.

– Sluta upp med att skada kvinnorna. Sluta upp med våldshandlingarna. Det är ju era egna syskon och landsmän ni skadar och stjäl ifrån, sa jag till dem. Till slut blev det detta jag predikade i alla kyrkor med.
Det är en stillsam och lugn man som sitter mitt emot mig i soffan på PMU:s huvudkontor i Alvik. Pastor Mbozi är på besök tillsammans med ett större sällskap från Lemera, DR Kongo, och ödmjukt berättar han om det imponerande arbete som han och församlingen bedriver varje dag i den konflikthärjade regionen.
Församlingen i Lemera, som består av 5016 medlemmar och lika många barn, driver förutom förskola, grundskola och sjuksköterskeskola ett sjukhus som når nära 170 000 människor i området. Man har ett nära samarbete med Dr Denis Mukwege och Panzisjukhuset som ligger nio mil bort i provinshuvudstaden Bukavu, och precis som på Panzi arbetar man vid sjukhuset i Lemera med mödrahälsovård och att hjälpa kvinnor som blivit utsatta för det sexuella våldet som härjar i landet.
Och pastor Mbozi är noga med att lyfta upp församlingens arbete och inte sitt eget när han berättar. För att han går ut och möter de män som ständigt plundrar, dödar och våldtar befolkningen var inte hans eget val, menar han. Hans arbete var ju i församlingen och det arbete som bedrevs där. Fram tills en dag när rebellerna gav sig på en av hans egna.
– En dag tog de en av våra läkare på ett mindre sjukhus som ligger fyra mil från oss. Han skulle precis till att genomföra kejsarsnitt på en kvinna när han blev tillfångatagen och då kände jag att nu får det vara nog, nu angriper de en av oss och en som räddar liv här. Så då begav jag mig till bergen där rebellerna befann sig för att prata med dem att de inte kan fortsätta så här, säger Mbozi.
När rebellerna hörde att pastor Mbozi var på väg för att prata med dem gav de sig iväg, men Mbozi hittade dem ändå
tillsammans med den försvunne läkaren som var bunden till händer och fötter.
– Jag sa till dem att ser ni inte vad ni gör? Den här mannen kan ju hjälpa befolkningen, han räddar liv och honom ger ni er på. Nästa gång kanske det är någon av er som behöver hjälp.
Efter att Mbozi pratat med rebellerna släppte de läkaren som genast återgick till sitt arbete på sjukhuset. Och sedan den
dagen har Mbozi känt sig kallad att fortsätta att uppsöka och prata med rebellgrupperna, trots att han vet att han gör det med fara för sitt eget liv.
– Jag är beredd att offra mitt liv för att få ut budskapet om fred och försoning. Och jag säger ofta det till rebellerna, att det är bättre ni dödar mig än alla de andra. Men jag känner mig buren när jag går, för jag vet att det är Gud som har lagt den här uppgiften på mig, säger pastor Mbozi.
Efter händelsen med den tillfångatagne läkaren har Mbozi flera gånger gått runt i byarna och till de platser där rebellerna håller till för att prata med dem om att sluta med våldshandlingarna. Till en början visste inte många om hans farofyllda besök, men när det framkom försökte alla i hans omgivning få honom att sluta. Dr Denis Mukwege har till och med frågat om han inte ska ha FN-beskydd längst den farliga vägen, men det erbjudandet avböjde pastorn med orden ”det här är inte ett FN-jobb, utan Guds verk”.
– Mina medpastorer i församlingen säger alltid att jag inte får gå själv. Men då säger jag till dem att om någon av er följer med kommer ni bli dödade, och då blir det mitt ansvar och jag måste ansvara för er familj. Men mig ger de sig inte på. Gud beskyddar mig tills den dagen han vill kalla mig hem.
Så Mbozi går alltid själv. Den längsta vandringen tog honom en månad. Han stannade då till i alla byar som han passerade för att även prata med befolkningen om rebellernas våldsamheter och hur det måste få ett stopp.
Även i andra samlingar, om det så är under predikan, på marknaden, på begravning eller bröllop har det blivit Mbozis huvudbudskap: sluta upp med våldet, det tjänar inget till.
På frågan om han någon gång är rädd när han pratar med rebellgrupperna svarar han stillsamt:
– Jag må vara gammal, men jag är också människa. Däremot går jag inte i egen kraft, och jag vill inte ha några applåder eller någon som säger att jag är modig eller gör ett bra jobb, utan det är enbart Guds verk och hans kallelse.