Läs senaste upplagan av Tidningen Pingst här Läs mer

Gymtränare och pastor

Frida Nyberg vill låta människor blomma

Motvilligt accepterade Frida Nyberg att låta sig kallas pastor. I dag är hon gymtränare och pastor i Boden. – Som gymtränare har jag lärt mig hur man får människor att klara av mer än de tror!

Solen gassar över ”raggarbacken” i Husbondliden, men vinden är kall. Ur en högtalare i gräset pumpar musik, och Frida Nyberg peppar en grupp deltagare att klara av det sista intervallet i dagens crossträningspass på Lapplandsveckan.
– Ni orkar en till, kom igen nu!
Att vara lärare och gymtränare är kanske ingen ovanlig kombination. Men tränare och pastor? Lite mer ovanligt än så länge. Vid kafébordet efter passet berättar Frida om sin väg till pastorsrollen.
– Den bästa ledarträning jag har fått har varit när jag har utbildat mig till gymtränare, säger hon och ler. Då har jag verkligen lärt mig hur man får människor att klara av lite mer än de tror att de gör!
Frida är uppvuxen i Boden, i en kristen familj, och har alltid varit engagerad i församlingen där, först som deltagare i söndagsskola och barngrupper och så småningom som ledare med gradvis ökande ansvar.
– Det var så naturligt, och min församling har alltid varit bra på att se människor och ta vara på dem, säger Frida.
Sport har också alltid varit en viktig del i Fridas och familjens liv. Fridas pappa spelade rinkbandy i landslaget och det var en självklarhet att växla mellan kyrkbänken och ishallen. Själv ägnade hon sig mest åt innebandy och fotboll.
– Jag tyckte att det där med gym var fånigt, det var bara för dem som ville visa upp hur snygga de var, säger hon med ett skratt.
Men när hon fick en skada under skidåkningen och blev tvungen att sitta i rullstol en månad kom hon genom rehabiliteringen i kontakt med styrketräning och så småningom olika slags gymträning.
– Eftersom jag är en tävlingsmänniska började jag tänka ”hur kan jag bli bäst på det här?”.
Det var genom att själv bli instruktör. Då hade Frida flyttat till Umeå för att studera till lärare, och det var också där hon började extrajobba som gymtränare under studieåren. Men när utbildningen var klar lockade hembygden på nytt. Frida och hennes man, som kommer från Luleå, valde att bosätta sig i Boden, och Frida fick jobb som lärare. Familjen utökades med två barn, och Frida var föräldraledig men höll kvar jobbet som tränare på gym vid sidan av, liksom ett aktivt engagemang i församlingen.
Så hamnade församlingen, som har drygt 400 medlemmar, i situationen att de inte hade vare sig någon ungdomspastor eller någon barnpastor. Frida, som var en av de ideella barnledarna, fick frågan om hon kunde tänka sig att ställa upp som en administrativ ”spindel i nätet”.
– Jag sa nej rakt av, berättar Frida. Men så ringde jag min man och berättade det för honom, mest för att det var så lustigt att de hade frågat mig, och han sa ”men varför inte?”.
Så Frida funderade lite till och ringde sedan tillbaka och tackade ja. Men med många brasklappar.
– Jag var mycket noga med att jag absolut inte skulle kallas för pastor!
Så fick det bli. Men Fridas föreståndare Malte Holmqvist såg till att Frida adjungerades i församlingsledningen, och så småningom valdes in som ordinarie, och han tog med henne på samlingar för Pingst Pastor.
– När jag valdes in i församlingsledningen fick jag en plötslig minnesbild. När jag var 13–14 år hade jag fått ett tilltal, som en tanke från Gud, om att jag skulle sitta med i en församlingsledning. Jag hade glömt bort det, men nu när jag blev invald var det som om Gud påminde mig om det.
Frida var länge motvillig till att kalla sig själv för pastor, även om andra i hennes nära omgivning såg henne som det. Hon hade svårt att själv sätta ord på varför motståndet var så starkt inom henne.
– Jag hade aldrig ens tänkt tanken att jag skulle kunna vara det, säger hon. ”Jag är inte en sån”, tänkte jag, men vad var en ”sån”? Alla pastorer jag hade sett var äldre män i kostym, och för mig var det ingenting jag reflekterade över. Det bara var så. Och det var inte jag.
Men steg för steg upplevde Frida att Gud utmanade henne att bejaka pastorsrollen. Själv brottades hon med att hon inte hade upplevt någon kallelse, åtminstone inte på det sätt hon hade föreställt sig.
– För mig har kallelsen mer varit en process än ett nedslag, säger hon. Gud har utmanat mig att ta nya steg, och jag har först protesterat. Sedan, när jag har släppt taget och lämnat allt åt Gud, så har han lett mig in det nya och välsignat mig.
Frida har inte känt att hon har saknat kvinnliga förebilder och hon är noga med att betona att hon inte är intresserad av någon sorts kvinnokamp. Hon är engagerad i Pingst Pastors processgrupp, och den fungerar som ett nätverk där deltagarna ger varandra stöd och ber tillsammans. Den gruppen fungerar bra för Frida, även om hon just nu är den enda kvinnan.
– Men vi är människor som möts, och det är det viktiga.
I våras deltog hon på nätverket Nellys storsamling i Örebro.
– Det sammanföll med ALT som skulle vara dagen efter, så det passade mycket bra för mig att kunna vara med på båda.
Och även om hon inte för egen del känner ett behov av ett specifikt kvinnligt nätverk i sin vardag ser hon ändå positiva effekter av att träffas på det sättet.
– Framför allt att man ser att vi är många, säger hon eftertänksamt.
För hennes egen del handlar det också om att vara en förebild för dem som kommer efter.
– Om man tycker att det är för få kvinnor, då måste någon vara den som säger ja. Varför skulle det inte kunna vara jag?
Mycket har hänt under de sju år som nu har gått sedan Frida smygande började sin bana som pastor i församlingen.
– På det första rådslaget jag var med på var det bara en enda kvinna som syntes framme på podiet. Och de sa saker som ”När ni bröder vill tala kan ni komma fram hit”, eller ”den här kan ni ta med hem till frun”. Det var inget illa menat med det, men jag reagerade ändå. I dag uttrycker sig ingen så längre.
I dag är Frida pastor med ansvar för utbildning, undervisning och ungdomar på 75 procent och gymtränare på 25 procent. Hon har bara mött positiva reaktioner på sin något ovanliga kombination av yrken.
– Ingen annan ska göra min resa, men Gud har en så stor tanke för oss var och en, och jag önskar att fler ska få blomma ut och ta steg som vi aldrig trodde om oss själva.
Frida är också hälsoprofil för Sport for Life och bloggar för dem. Det är en uppgift hon tar på stort allvar, eftersom det är ett forum för henne att uttrycka sig om hälsa och kroppsideal utifrån ett kristet perspektiv.
– I dag kan vi skratta åt vår rörelses historia när det var förbjudet med sport, men jag tycker att vi också ska ställa oss frågan: Vad säger deras livsstilsval till oss i dag?
Frida menar att vi behöver vara uppmärksamma på vad som tar vår tid och kraft och var vi lägger vår identitet. I dag är det alltför många som fastnar i ytliga utseendefixeringar eller orealistiska kroppsideal.
– För oss som kristna är det här med kroppen vår planhalva, säger hon med engagemang i rösten. Vi är skapade för att röra oss, det är ju uppenbart. Vi behöver inte förbud på rörelsenivå, men vi behöver levande samtal på individnivå om hur vi ska förhålla oss till det här. Hur är vi lärjungar som idrottande människor? Hur lever jag ett överlåtet liv i rörelse?