Läs senaste upplagan av Tidningen Pingst här Läs mer

Gunnar går frivilligt i fängelse

Officiellt är Gunnar Sjöberg ingen fängelsepastor. Ändå kan han sägas vara det. En del av sitt arbete tillbringar han nämligen bland fångar på en några av landets fängelser. Gunnars beskrivning av arbetet på fängelserna är kortfattad och okomplicerad.

Ä Jag åker helt enkelt till en avdelning och berättar om mig själv. Det personliga mötet och berättelsen om min bakgrund underlättar kontakten. De kan identifiera sig med mig.
Gunnar har tillbringat många år av sitt liv på det som kallas livets skuggsida och sett murarna från insidan. På några sekunder ger han en resumé över sitt liv; född i Malmö, hippie, drogsvängen, sprutnarkoman i 20 år, sju år i fängelse för narkotika- och vapenbrott.

Vägen tillbaka
När det är sagt ljusnar uppsynen tydligt och han börjar berätta om vägen tillbaka.
Ä 1986 kom vändpunkten. Jag kom till Torpahemmet men var inte kristen då. Men jag blev tagen över vad jag upplevde där och efter bara 14 dagar blev jag frälst. Under åren där tog jag verkligen revansch. Jag tog körkort, busskort och så träffade jag en kvinna som jag gifte mig med 1992.
Efter ett års behandling hade han kommit så långt att han själv kunde börja hjälpa andra. I 18 år var han anställd på Torpahemmet. Efter åren där fick han en förfrågan att ta hand om LP-arbetet i Kristianstad. Så blev det. Gunnar fick en specialsydd tjänst, där han delade tiden mellan LP-riks och LP Kristianstad.
Ä I jobbet med LP-Riks fick jag också på min lott att ta hand om kontakterna med fängelserna, med frivården och med kommunerna. Att skapa personliga kontakter på alla plan, helt enkelt.

Besöker gamla celler
Arbetet kan faktiskt innebära att han åter besöker de fängelser, ja till och med celler, där han själv suttit. Han noterar att klimatet på fängelserna har förändrats en hel del sedan han själv var ”stamkund”. Kanske inte på insidan.
Men fängelseledningarna har i likhet med attityderna i samhället i övrigt blivit avvaktande mot kyrkliga aktiviteter innanför murarna.
Ä Nu för tiden får jag bara komma till ett par fängelser. De övriga har antytt att de är rädda att jag ska komma och värva fångarna som medlemmar till kyrkan. Ja, det är verkligen trist att fängelserna stängts.

”Handlar om samtal”
Hur går han då tillväga? Och vad pratar de om?
Ä Det handlar om samtal. Och det är lätt att prata. Men det är killarna som bestämmer. Min uppgift är att lyssna och svara på deras frågor. Samtalen handlar mest om barnen. I fängelset hinner livet ikapp dem. De funderar mycket över hur livet kunde vara och hur de längtar att ta tag i familjelivet igen.
Ä Men, erkänner han, det kan vara motigt i början och ta ett tag innan förtroendet byggts upp.
Nej, det är sannerligen ingen lätt uppgift Gunnar har tagit på sig. Kriminalvårdens kvarnar mal långsamt. Ändå känner han sig tacksam.
Ä Jag har väl lyckats få iväg några till något av våra behandlingshem och då känns det som man gjort lite nytta i alla fall. Att man varit med och gett hopp.