Pingst och corona Information från Pingst med anledning av corona.

GRETA debuterar som författare vid 95

När Greta ärvde sin farbror Joel Erikssons brev från Kongo till Sverige insåg hon att det var ett arv att förvalta. Historien om de unga svenska pingstmissionärer som 1923 dog i Uvira under mystiska omständigheter måste berättas. – Äntligen har det blivit av, säger den debuterande författaren.

Vi sitter i den ljusa lägenheten på Löjtnantsgatan i Stockholm. Det står Margareta Björklund på dörren, men ingen säger annat än Greta. Praktfulla blommor påminner om den nyss firade 95-årsdagen. Vid datorn ligger en bunt papper. Slutredigering pågår.
På väggen hänger en bild av det torp i Hofors som Margareta och Lars Eriksson arrenderade. Framför huset står förutom Gretas farföräldrar även Joel och Berta Eriksson, som bokstavligen skulle ge sitt liv för Kongos frälsning.
Här växte Joel upp tillsammans med sex syskon. Baptistkapellet utgjorde deras andliga hem tills pingstväckelsen kom till bygden, och familjen Eriksson blev stommen i en ny församlingsbildning.
I boken Ä som bland annat innehåller tidigare opublicerade brev Ä berättar Greta hur hennes farbror redan i tonåren drabbades av Guds kallelse.
Ä I ett möte i baptistkapellet sa Gud till honom, att han skulle gå till Afrika med det sanna evangeliet. Efter det blev hans liv inriktat på förberedelse för missionärsuppgiften.
Vid sidan av arbetet på bruket evangeliserade Joel ivrigt i sin hembygd. Under den vapenfria värnplikten på Fredriksskans soldathem i Gävle studerade han språk på Hermods korrespondensinstitut. Sedan bar det iväg till Filadelfias bibelskola i Stockholm och evangelisttjänst i norra Västergötland, där Karlsborg blev hans bas.
Den ärvda brevskatten innehåller inte bara rapporter från den korta tiden i Kongo, utan också från evangelisttiden i Sverige. Joel höll alltid nära kontakt med familjen i Hofors och var en flitig brevskrivare. Allt detta har blivit material till Gretas bok om en nästan obegriplig hängivenhet och vilja att tjäna Gud.
Ä Bland breven jag ärvde fanns en almanacka från 1917, berättar Greta. Där hade min farbror antecknat alla platser där han hållit möten och predikat om Jesus.
90 år senare gjorde Greta och en av hennes döttrar en resa med almanackan som guide och besökte alla de 21 orter där den unge och brinnande evangelisten Joel Eriksson satte avtryck med sin brinnande nit.
Ä Det var en stark upplevelse, säger 95-åringen som aldrig upphört att fascineras av sin farbrors öde.
Kallelsen skulle föra honom vidare, föra honom längre. I Karlsborg mötte han sin blivande hustru, Berta. De gifte sig sommaren 1920 men redde inget eget bo. Jesusskulle komma snart, ärendet att utbreda Guds rike hastade, så de levde i kappsäck.
Först gick färden till Frankrike för språkstudier, sedan till kallelsens land. Till belgiska Kongo. Och därifrån flödade brev hem till Sverige, till släkt och vänner och församlingar.
En liten grupp unga svenska pingstmissionärer slog sig ned i Uvira 1922. De tillhörde pionjärerna. Året innan hade den första svenska pingstmissionären, Axel B. Lingren, kommit till Kongo. Från Uvira var utsikten över Tanganyikasjön
magnifik, men det var inte så att den kongolesiska omgivningen stod där med öppna, välkomnande armar. Tvärtom, på sina håll var motståndet hårt. Och livet var primitivt.
Joel och Berta bodde först i en hydda av gräs och lera. Köket bestod av tre stenar utanför hyddan. Men breven hem innehåller ingen klagan, bara glädje över att leva i kallelsen. ”Hellre bor jag i ett lerhus i Afrika i Guds tjänst än i ett palats i satans tjänst”, skrev Joel till sina anhöriga i Sverige.
Missionärerna ägnade sig mycket åt språkstudier i väntan på de belgiska papper, som skulle ge dem möjlighet att expandera verksamheten. Men strax före jul 1923 drabbades missionärerna av en ofattbar tragedi. Döden kom till Uvira. Först blev Rut Jonasson svårt sjuk. Snart kom telegram till Sverige som berättade att hon dött. Också Berta drabbades och var så svag att hon inte kunde vara med på sin kollegas begravning. Snart dog också hon.
När det blev Joels tur att inta sängläge med hög feber vädjade han till sin omgivning, att Sverige inte fick upphöra att sända missionärer till Kongo. Sedan dog också han. Inom loppet av fem dagar avled tre unga missionärer i Uvira under oklara omständigheter. Även andra på missionsstationen blev sjuka. Läkare som besökte de drabbade och tog prover kunde inte hitta spår av någon känd tropiksjukdom.
Tidigt spred sig uppfattningen, att missionärerna förgiftats av en fientlig omgivning. Men ingenting kunde bevisas, ingenting klarläggas. Joels sista, starkt uttryckta önskan om fortsatt Kongomission bottnade säkert i rädslan för att tragedin i Uvira skulle punktera hemförsamlingarnas vilja till fortsatt satsning.
Och sant är att händelsen skakade om den unga pingstmissionen. I sin självbiografi kommenterar Lewi Pethrus tragedin. Han skriver: ”Joel Eriksson var en stor och stark ung man, den gladaste bland de glada … Hans hustru var sin make lik, men endast mera stillsam. Hon hade samma uppoffrande sinnelag och kärlek som han.”
Pingstledaren i Sverige talar om de tre unga döda som martyrer.
Naturligtvis skapade budet om missionärernas hastiga död stor förstämning bland anhöriga i Sverige.
Ä Men jag har förvånats över att det inte talades mer om tragedin i min närmaste släkt när jag växte upp, säger Greta. Det var ganska tyst. Nu kan jag ångra att jag inte frågade mer.
Nå, nu har den 95-åriga damen forskat färdigt. Och skrivit färdigt. Hennes farbrors minne kommer att bevaras. Ett stycke oerhört dramatisk missionshistoria har dokumenterats. Men, säger Greta med ett försiktigt fnitter, nu skriver hon på nästa bok. Om sitt eget liv.
Ä Fast det är bara för barnen, tillfogar hon.
Material lär hon inte sakna. Greta gifte sig med Eric när hon var 21 år. Hon födde tre flickor i ganska rask följd. De flyttade runt i Sverige, tills Eric fick jobb som gjutmästare på Domnarvet i Borlänge. Där blev de kvar i 40 år Ä med undantag av ett par utlandsvistelser.
Ä Vi bodde i norra Pakistan 1967-1969, där Eric jobbade som yrkeslärare på en Sidafinansierad skola. Samma uppdrag fick han sedan i Morsi, Tanzania, 1982-1984.
Om gästspelen i Pakistan och Tanzania har Greta bara positiva saker att säga. Det var spännande. Det var intressant. Det var lärorikt. Hon fick nya vänner, nya intryck, nya impulser. I Pakistan drev hon en söndagsskola som samlade den svenska personalens barn.
Men livet i Sverige har inte heller varit ointressant.
Ä Det viktigaste och roligaste i mitt liv var när jag startade barn- och ungdomsarbete i Pingstförsamlingen i Borlänge. Där fanns söndagsskola, men inget mer. Jag började med lite hobbysamlingar mitt i veckan i vårt hem. Sedan växte det och växte och växte … Det var oerhört roligt. Jag fick ge barnen och de unga Guds ord.
Ä Och jag hade starkt stöd av hela församlingen, det var många som hakade på och hjälpte till.
Några år efter makens död 1994 flyttade Greta till Uddevalla för att vara i närheten av sin syster, som bodde i Trollhättan. Efter tio år där drog hon till Stockholm, där en dotter fanns.
Ä Då var jag 90 år. Man varnade mig och sa, att i den åldern skulle jag inte få några vänner i Stockholm. Men det var fel. Jag trivs väldigt bra i Filadelfia, och jag har massor av goda vänner här!
Det där med en bokdebuterande 95-åring är ju ändå lite märkvärdigt, så jag ber Greta berätta om vägen dit. Till författarskapet.
Ä När jag bodde i Uddevalla behövde jag något att göra. Så jag gick till Komvux och frågade om de tog emot 82-åriga elever. Det gjorde dom. I tre år läste jag svenska och engelska och så gick jag en datakurs. Det gick jättebra.
Ä Efter Komvux anmälde jag mig till en skrivarkurs på Kreta. Vi var sju damer som deltog, och vi har fortfarande kontakt med varandra.
Så pennan är vässad, om man säger så. Greta Björklund är beredd på nya skrivaräventyr. Men det viktigaste i den vägen har hon nu gjort, nämligen skrivit boken om farbror Joel, missionspionjären som gav sitt liv åt Gud och Kongo.