Pingst och corona Information från Pingst med anledning av corona.

Funktionshindrade är en TILLGÅNG

Funkisgruppen jobbar för att församlingen ska bli en plats för alla

Att församlingen är öppen för alla tar vi för självklart. Men finns det egentligen plats för den autistiske mannen eller den döva flickan? I Kungsbacka pingstförsamling arbetar man för att funktionshindrade ska få vara med på lika villkor.

Kungsbacka. Barnen har krupit i säng efter att ha fått höra ännu ett kapitel ur Narnia. Lugnet har lagt sig i villan i Kungsbacka där Funkisgruppen samlats denna kväll och nu tar en fika omgiven av Ailas pelargonior i köksfönstret.
Det möts inte så ofta; föräldrar till barn med funktionshinder har ofta fulla scheman och det är inte alltid det finns kraft över till annat än de dagliga rutinerna. Men samlingarna betyder ändå mycket.
– Jag är med i en förening för föräldrar som har barn med neuropsykiskt funktionshinder. Och det är jättebra för alla där förstår ens situation, men är man med i en grupp i församlingen så har man en dimension till, och det är bönen, säger Aila Karlsson, som är mamma till Josef.
Alla föräldrar i gruppen vittnar om hur mycket församlingen betyder för dem. Det är där de får hopp och stöd, ett ovärderligt tillfälle att samla ny kraft.

Båda har en plats i församlingen
– Det är tufft, otroligt tufft att vara förälder till ett funktionshindrat barn, men samtidigt ger det väldigt mycket glädje tillbaka, säger Veronica Ellerot, mamma till Rasmus.
Rasmus och Josef har olika förutsättningar, men båda har en plats i församlingen i Kungsbacka.
Josef går i Royal Rangers och åker på läger och Rasmus går fortfarande i söndagsskolan, trots att han egentligen är överårig, eftersom han trivs så bra där.
– Som söndagskollärare vill man ju att alla barn ska kunna vara med, och att söndagsskolan ska bli känd för att kunna ta emot alla barn, säger Anette Ohlsson, som också är med i Funkisgruppen, men som själv inte har barn med funktionshinder.
I församlingen finns både vuxna och barn med funktionshinder, det är, som Veronica säger, på det sättet en rik församling. De tycker också att de möter förståelse i församlingen, vilket inte alltid är självklart i alla kristna sammanhang.
– Det har kommit fram människor som frågat: ”Kan jag få lov att be för ditt barn?” Som om funktionshindret var en sjukdom. Det kan jag uppleva som kränkande, säger Veronica.

Föräldrarna har stort ansvar
Hur ska man då göra för att församlingen ska bli öppen och tillåtande för människor med funktionshinder? I gruppen är man överens om att föräldrarna har ett stort ansvar.
Om föräldrarna till ett barn med funktionshinder lever i förnekelse är det svårt för omgivningen att hantera situationen naturligt. Då är det bättre att prata om funktions­hindret öppet så att människor inte upplever det som något mystiskt.
– Jag tyckte det var väldigt jobbigt innan vi bestämde oss för att berätta det mer offentligt i församlingen. För oss var det en avvägning, hur mycket ska vi lämna ut vårt barn? Men efteråt var det väldigt skönt, säger Johan Karlsson.

Borde vara som en stor familj
Veronica önskar att församlingen ska vara som en stor familj, där man tar hand om varandra.
– Och om någon ser mitt barn göra något som han inte ska, eller om andra gör något mot honom, då vill jag att andra ska känna att de kan gripa in. Det mandatet vill jag ge församlingen, säger hon.
Ofta pratas det om att människor med funktionshinder måste få stöd och hjälp på olika sätt. Men för gruppen är det viktigt att betona att dessa människor faktiskt är en tillgång för församlingen.
– Rasmus tillför en medmänsklighet, han sprider värme omkring sig. Det bidrar till att det blir gemenskap. Det är många äldre i församlingen som kommer fram till mig och tackar för honom, säger Veronica.
Gruppen försöker på olika sätt att lyfta fram de funktionshindrades situation i församlingen. Varje år arrangerar man någon form av föredrag och diskussion. Johan har dock förståelse för att alla inte känner sig så berörda av ämnet.
– Jag vet hur oinsatt och ointresserad jag var innan jag fick ett barn med funktions­hinder. Jag vet inte riktigt vad som kunde fått mig intresserad, man levde i en annan värld då, säger han.

Men hur viktigt är det att a