Läs senaste upplagan av Tidningen Pingst här Läs mer
Bild från Lightstock

Bild från Lightstock

Fri i Kristus att vara den kvinna Gud skapat mig till

Elloise Nordkvist skriver: Jag är dotter, fru, mamma och pastor, och jag vill älska min församling på ett sådant sätt att resten av familjen också gör det.

Tiderna förändras och det är ett stort privilegium att få vara med när Guds församling brottas med frågor och
utvecklas. Ibland går det bara inte så fort som jag skulle vilja. Som när jag får inbjudan att tala med tillägget: ”vi behöver en kvinna som talar, förstår du.” Jag vet att det behövs fler kvinnor. Som hörs, syns, leder och visar vägen för en ny generation. Men jag längtar efter en tid då vi inte har åsikter om det är en man eller kvinna i talarstolen eller ordförandestolen, så länge vi ser Guds gåvor i funktion.

EN GOD VÄN PÅMINNER mig ibland om att det är mindre än 100 år sedan vi kvinnor fick rösträtt, och det tar tid att ändra på en kultur och ett tankesätt, så än finns det gott hopp för våra älskade församlingar! Det har det alltid funnits. Under ivriga missionstider och väckelsetider har kvinnorna alltid varit en stor del av arbetet för att nå jordens yttersta gräns, och även om de dessemellan har fått stå tillbaka så går det framåt som helhet. Det har hänt mycket bara de senaste 15-20 åren. Kvinnor är inte längre ovanliga i ledarroller i våra församlingar. Vi tänker inte längre att kvinnor är bra till en del uppgifter men att Gud nog ändå vill ha en man när det gäller. Inte heller tänker vi att familjen står långt under arbetet i församlingen i prioriteringsordningen hos våra ledare, eller att Jesus egentligen sa: ”skörden är stor men
arbetarna få, be därför skördens Herre att han sänder ut grabbarna till sin skörd, medan kvinnorna fixar kaffet.” Bilden av hur vi bygger församling förändras ständigt.

GUD KALLAR KVINNOR, Jesus ger förtroende till kvinnor och den helige Ande uppfyller oss och förser oss med gåvor. Frågan är hur vi ska tänka? Nya tider men gamla mönster gör det inte alltid lättmanövrerat. Som kvinna lever jag mellan ”till man och kvinna skapade han dem” (1 Mos 1:27) och ”nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är vi ett i Kristus” (Gal 3:28), och dessutom mitt i samhällets genusdebatt. Det är inte alltid lätt att bena ut begreppen. Jag är kvinna, skapad till kvinna och i tjänst i Kristi kropp där vi alla är lika.
Så här ser jag det. När Gud skapar människorna till sin avbild delas de så att mer av Guds manliga drag finns hos Adam och de kvinnliga hos Eva. Eva är inte bara ett komplement till Adam, utan även hon är fullt ut en avbild av Gud. Inte identisk, men hel. De får med sig olika facetter av Herren, både det manliga och det kvinnliga, och tillsammans
kunde de reflektera mer av Guds storhet och skönhet än någon av dem kunde i sig själv.

I SYNDAFALLET KOMMER splittringen. Eva luras och Adam går på det. De skyller på varandra och en del av straffet är att Adam ska råda över Eva (1 Mos 2: 1–3). Det som skulle ha varit en vacker gemensam bild av Fadern blir en hierarkisk kamp, långt ifrån Guds tanke. Den kampen lever vi fortfarande med. När Jesus dör på Golgata och upprättar hela skapelsen återställer han även detta. Man och kvinna, ett i Kristus. Jämbördiga avbilder. Tillsammans reflekterar vi Gud genom våra olika gåvor, talanger och personligheter. Ingen av oss reflekterar allt av Gud, men tillsammans bygger vi bilden.
Ju fler facetter Guds församling har, desto fler färger och sidor av Gud blir synliga genom oss. Det är Guds originaltanke. ”Till man och kvinna skapade han dem… till att vara ett i Kristus”. Vi är jämställda i Kristus, men olika. Anden ges åt oss alla. Nådegåvorna också. När tjänstegåvorna beskrivs står det inte att vissa av dem var till kvinnor och andra till män, utan helt enkelt: ”Så gjorde han några till apostlar, andra till profeter, till förkunnare eller till herdar och lärare” (Ef 4:11). Vi är ömsesidigt beroende av varandra. Varandra till tjänst och inte i konkurrens. I Guds rike är det inte antingen eller utan både och. I dynamiken mellan oss alla finns prakten och storheten, bräckligheten och mänskligheten.
Fullheten av Kristus syns genom oss. Det är skillnad på oss för att vi är skapade olika, men de skillnader vi ser i ledarskap och tjänst kommer mer från våra olika personligheter. Jag har nyligen haft två kollegor med nästan identiska ledarskapsgåvor, talanger, styrkor och svagheter. Fantastiska båda två. Den ena man och den andra kvinna. Ledarskapets nådegåva färgas av min personlighet och jag leder som den jag är. Och jag är kvinna. Men jag är också organiserad, uppmuntrande och har ibland svårt med tålamod.

INFÖR ARBETET MED att skriva den här texten skickade jag ut några frågor till drygt 40 ledare. Män och kvinnor. I olika åldrar, med olika uppdrag, bakgrund och tillhörighet. Kyrkvana och icke kyrkvana. Jag frågade om prioriteringar, styrkor, svårigheter, syn på sitt eget ledarskap och på kollegernas. Svaren jag fick var en mycket spännande läsning.
Jag frågade om man tänkte på att man var kvinna när man ledde, alternativt tänkte på om det var en kvinna som ledde. Utanför kyrkan svarade nästan alla kvinnor att det var en ickefråga för dem, medan alla män däremot var medvetna om att det var en kvinna som ledde. Inom kyrkan var det tvärtom – kvinnorna var mycket medvetna och männen tänkte sällan på det. Man var ändå rörande överens om att manligt och kvinnligt ledarskap inte finns utan att de skillnader man ser har med personlighet att göra och med de begränsningar som sammanhanget man står i har. Det är ju så att jag bara kan vara den ledare som mitt sammanhang tillåter mig att vara. Fortfarande upplever kvinnor motstånd ibland, men de är klart överens om att detta är på utdöende och endast är en generationsfråga.

REFLEKTIONERNA FICK mig att undra om det här är en fråga som nästan enbart finns i vår gemensamma tanke? Ingen tror egentligen att det borde finnas en nivåskillnad mellan män och kvinnor i ledarskap men ändå tänker och beter vi oss efter det mönster och den kultur vi fått med oss. Det är såhär vi alltid har utsett och tränat ledare. Vi har letat bland kvinnorna när vi behöver någon till omsorgsgruppen eller kaffeserveringen och bland männen för folk till fastighetsrådet. pastor i
Kanske är det den praktiska verkligheten vi behöver förändra, för tankemässigt verkar vi vara ganska överens?

TÄNK ATT FÅ SKAPA miljöer där vi tillsammans kan växa och utvecklas. Som är uppmuntrande och tillåtande. Där vi ser varandras potential och hejar på varandra. Ett av mitt livs största växttillfällen var när jag precis börjat i en ny församling och föreståndaren, som jag verkligen ser upp till, kom in på mitt kontor och förklarade att jag var ett
bönesvar och en gåva till församlingen. Den jag var, mina gåvor, gjorde sammanhanget jag stod i rikare. Jag skulle få folk som höll med mig och folk som var emot mig vad jag än gjorde, och vi två skulle säkert ha olika uppfattningar i en del frågor, men han skulle alltid stå på min sida.
Det var löften han höll. Jag lyckades inte med allt jag gjorde där, men jag vågade mer än jag någonsin trodde var möjligt eftersom jag visste att jag inte var ensam.

ATT STÅ I LEDARSKAP är ibland ensamt och utlämnande. Om jag dessutom är kvinna och känner mig missförstådd och
motarbetad är uppdraget tungt. Tänk om vi kunde se varandra som gåvor i stället för konkurrenter. Om vi kunde lära oss varandras språk och fråga ”hur menar du?” när vi misstänker att vi missuppfattat något. För ibland menar vi samma sak men uttrycker det på olika sätt. Jag tänker i bilder och min föreståndare i ord (gissa om våra powerpoints ser olika ut!). Men passionen för att dela Guds ord till vårt sammanhang på bästa sätt är precis lika stor. Samma hjärta, bara olika språk.

ELISABETH ELLIOT skriver i sin bok Låt mig vara kvinna (Aliyah, 1992): ”Att vara kvinna gör mig inte annorlunda som kristen men att jag är kristen gör mig annorlunda som kvinna.” Jag har valt att följa Jesus med hela mitt liv och lärjungaskapet är en daglig vandring. Jag står i ledarskap, som färgas av mitt lärjungaskap. Men det är som kvinna jag leder, som kvinna jag predikar. Att vara fri i Kristus innebär inte att jag är fri från att vara kvinna, utan jag är fri från samhällets förväntningar och roller och fri att vara den kvinna Gud har skapat mig till.

FORTFARANDE ÄR DET SÅ att fler kvinnor än män slutar sina tjänster. Kanske lever vi i nya omständigheter som kräver nya lösningar och arbetssätt? En av de frågor som kom upp i enkäten var prioriteringar och hur de förändras när livet gör det. En kvinna skrev: ”Att vara kvinna har aldrig varit något jag funderat så mycket över som ledare, men att bli mamma förändrade det för mig.” Livet går i olika faser för oss alla, och det kräver olika mycket av oss.
Våra församlingar har traditionellt ett arbetssätt som, lite krasst uttryckt, har förutsatt en pastor som levde i församlingen med pastorsfrun som löste resten. Livet för våra ledare har förändrats och prioriteringarna är inte längre så enkla. Församlingen är mitt liv, men står inte längre över familjen i mina val. Vi har ledare med stort samhällsengagemang, heltidsarbetande pastorsmakar, föräldralediga pastorer, ordförande som vabbar och
ungdomspastorer med barn med särskilda behov. Det kanske är dags att förändra hur vi arbetar?
Vi slits mellan kärleken till församlingen och kärleken till familjen, och vi kommer ofta till korta och känner skuld hurvi än väljer. Till slut kanske vi ger upp. Att kunna ”skypa” in på äldstemötet när sonen därhemma är sjuk är ju inte idealiskt, men en fantastisk möjlighet. Att få lov att säga: ”Jag kan inte den kvällen för vår dotter har uppvisning då”, och få uppmuntran i stället för att känna skuld, skulle förändra så mycket. Jag är dotter, fru, mamma och pastor, och jag vill älska min församling på ett sådant sätt att resten av familjen också gör det.

JAG TROR ATT DET ÄR dags för oss som har varit med ett tag, som redan sitter med vid bordet, både män och kvinnor, att gå före. Att öppna dörrar, leda förändringsarbetet, kanske ta lite smällar, bära lite kritik, dela ansvaret och ge nästa generation kvinnor och män i våra församlingar en bra växtplats. När Domarbokens Debora, som var fru, mamma och profet, sänder bud till Barak att Gud har gett honom i uppdrag att slå Sisera, svarar han: ”Ja, jag går men bara om du går med mig.” Debora säger att det kan hon göra, men han kommer att gå miste om äran. Det var helt okej för Barak
(Dom 4: 4–9). Kanske ska vi bli lite mer som Barak? Det är mer än okej att ljuset inte alltid faller på mig, så länge Guds ljus, när det faller på oss alla, reflekterar vem han är för en värld som behöver honom.

Fotnot: Elloise Nordkvist är pastor i Pingstkyrkan i Helsingborg.