Församlingsplantering och romantik

Anna-Sara och Diwas otroliga kärlekssaga

Det är bara lite mer än ett år sen Diwas och Anna-Sara möttes för allra första gången. Nu är de äkta makar, som kommer från helt olika världar, men som förenas av sin kärlek till varandra och av sin tro och längtan efter att plantera församlingar i norra Indien och Nepal.

Berättelsen om Diwas och Anna-Sara är som en romantisk saga med närmast övernaturliga inslag. De träffades för första gången i Orsa i maj förra året på en konferens om församlingsplantering i Himalaya, dit Diwas var inbjuden som talare. Anna-Sara, som då jobbade som pastor i Mora, hade fått rycka in för att hjälp till med lovsången då ordinarie lovsångsledare tappat rösten.
De växlade inte många ord under konferensen, mer än att de tillsammans bad för en flickas behov efter kvällsgudstjänsten. Diwas gav Anna-Sara sin mejladress så att hon kunde uppdatera vad som hände sen med det de bad för, och så skildes de åt. Diwas reste vidare till Norge, men såg hela tiden Anna-Sara framför sig.
– Jag förlorade min frid, säger han. Jag bad Gud om ett tecken ifall han ville säga något till mig om henne. Jag sa till Honom att jag ville få hennes kontaktuppgifter utan att behöva göra något för det.
Och så kom mejlet från Anna- Sara, där hon gjorde en uppföljning på vad som hänt efter förbönen och efter att Diwas mejlat tillbaka att Gud kanske ville säga henne något fick han hennes telefonnummer. Men Diwas vågade inte ringa.
Vad skulle Anna-Sara tänka och tro? En gång råkade han slå numret, men la på luren. Ett tag senare blev han uppringd av Anna-Sara. Och sen var det klippt. De kunde knappast sluta prata. Det visade sig till exempel att de delade längtan om att plantera församlingar i Nepal och Indien.

Diwas blev snabbt på det klara med att han mött den som han ville gifta sig med. Anna-Sara var inte lika säker på saken från början. AnnaSara däremot behövde mer betänketid. Hon bestämde sig i alla fall för att åka till Göteborg och träffa Diwas en gång till innan han skulle fara tillbaks till Indien. Sen fortsatte de att hålla en intensiv kontakt på distans med hjälp av Facebook och Skype. Och inom bara några dagar hade Anna-Sara bokat in en månadslång resa till Indien till hösten.
– Jag tror du friade till mig minst 50 gånger över Skype, skrattar Anna-Sara.
Diwas säger att det är så det ska gå till i hans kultur. Genom att fria visar man att man menar allvar och inte bara är ute efter att dejta.
Under Anna-Saras besök i landet förlovade de sig och bestämde sig för att bröllopet skulle stå i Sverige. Diwas kom hit lagom till jul och den 24 januari blev de man och hustru. I mars reste de tillsammans till norra Indien vid foten av Himalaya. De arbetar nu i städerna Siliguri och Mirikmed omgivningar, där Diwas startat tio olika församlingsgrupper,
varav två i Nepal. Det arbete han startat heter Friendship Church Ministry och innefattar också sociala projekt som exempelvis alfabetisering.
Men att Diwas skulle bli församlingsplanterare var knappast självklart. Han är född i en buddistisk familj med en mamma som var väldigt influerad av hinduism. Diwas praktiserade själv tidigt som präst, men upplevde en väldig otillfredsställelse och tomhet i livet, berättar han.

När han var 18 år hörde han sig själv säga till sin familj att ”jag tror jag ska bli kristen”. Precis då knackade det på dörren och ett evangelisationsteam stod utanför.
– De predikade för mig om Guds eviga kärlek och jag kände att det var en faders kärlek jag längtade efter. Min pappa dog när jag bara var fyra år.
Diwas bestämde sig och överlämnade sitt liv åt Gud, vilket fick hans familj att reagera starkt. Han fick varken äta eller sova hemma om han gick till kyrkan. Men Diwas nya tro var stark, han fortsatte be till Gud och flyttade från byn. I fem år studerade han teologi i Nagaland.
– Sen började Gud tala till mig om att starta ett pionjärarbete i min gamla hemby och jag lydde, återvände och började
med ett arbete bland barnen.Nu finns det en församling där i byn, där det tidigare varit mycket stök på grund av alkohol och omoral.
I Indien är det väldigt vanligt att folk gifter sig mycket unga, berättar Diwas. ¨
– Det som händer då är att man blir väldigt upptagen med sin familj och att försörja den, konstaterar han, och säger att han som ung bestämde sig att inte binda sig före 30 års ålder utan kunna satsa helt och fullt på det Gud ville att hans skulle göra.
Det berättade han om i den där konferensen i Orsa, och då förstod Anna-Sara att han var singel.
– Men när jag hörde Diwas berätta om allt han gjort och varit med om tänkte jag att han var jättegammal, berättar Anna-Sara.
– Och jag trodde att du var jätteung, säger Diwas.
Sen visade det sig att de var nästan jämngamla, 32 och 29 år.
Anna-Sara kände väldigt tidigt i sitt liv att hon ville tjäna Gud.
– Jag har aldrig önskat mig ett vanligt liv, säger hon och berättar att hon som tonåring var inne på att bli missionär, men efter ett par års studier i ledarskap och musik, så inriktade hon sig i stället på ett liv som pastor i Sverige.
– Jag tänkte att jag nog funderat på att bli missionär i stället för pastor eftersom jag är kvinna.
Först var hon ungdomspastori Strängnäs, och sedan medarbetare i Mora.
– Jag kände mycket för församlingsplanteringsarbete, säger hon. Jag tycker att det är så fokuserat, men tänkte nog att det skulle bli något jag gjorde i framtiden och i Sverige.
När hon var liten, bara sådär tre, fyra år så bodde hon med sin familj i Indien ett halvår och det gjorde stort intryck på henne. Genom alla år har hon hållit kontakten med en indisk familj och också som vuxen varit tillbaks och hälsat på. Senast för några år sedan, då hon kände att hon verkligen älskade landet och blev så starkt berörd av att vara där.

Annars har hon genom åren fått olika profetiska hälsningar, som pekat på Nepal, och på senare tid också om att förbereda sig på en stor förändring och att göra något helt annorlunda.
– När jag tänkt på Nepal har jag blivit så rörd och inte riktigt förstått varför.
Så berättar hon att när hon förra julen blev uppmanad att säga vad hon ville vara och göra om tio år, helt utan begränsningar, hör sig själv säga att ”då vill jag bo i Nepal med man och barn och plantera kyrkor där”. Hon säger att det kändes lite rörigt inuti henne ett tag, men att hon nu förstår att det var Gud som höll på att förbereda henne för det som var på gång och som tog sin början med den där konferensen hon kom till därför att den ordinarie lovsångsledaren drabbats av pollenallergi.
– Jag visste att det skulle handla om församlingsplantering i Himalaya, och såg det som en möjlighet och gick dit och var öppen för Gud.
När Anna-Sara sen bestämde sig för att åka till Göteborg och träffa Diwas sa hon till Gud att om det var på riktigt det som höll på att hända så skulle de runt omkring henne förstå det av sig själva.

– Redan när jag var på hemväg från Göteborg ringde min mamma och sa att jag skulle komma hem, för hon förstod att något hänt.
– Min föreståndare hörde också av sig och undrade om något hade hänt. Ja, sa jag, men inget dåligt.
Då trodde han att hon varit och sökt en tjänst i en annan kyrka, men när han förstod att det inte var så sa han att det var okej om hon ville ta ledigt och åka till Nepal ett halvår. Samma dag bokade hon biljetten till Indien.
Men nu är allt det där historia och hon och Diwas är på plats i Indien. Tillsammans. Och engagerade i församlingsplanteringsarbete i norra Indien och i Nepal. Pusselbitarna verkar ha fallit på plats.