Snart dax för Pingst Rådslag 2021 Anmäl dig här

Fokus på det inre äventyret

Tomas Sjödin debuterar som skönlitterär författare Ballongfärder, en ”väderbiten” kaffekonnässör till pastor som smiter från sin församling och en kyrkokör med oväntad repertoar. Nog hade det räckt till en riktig skröna. Och när jag själv läser de första sidorna i boken går mina tankar faktiskt till just en sådan, nämligen den storsäljande undraåringen som klev ut genom fönstret och försvann.

Men när Tomas Sjödin begår sin skönlitterära debut med boken Tusen olevda liv finns inom mig så är det inte det osannolika äventyret han är ute efter. I stället handlar det Ä som alltid hos Sjödin Ä om det inre äventyret, det som bäst levs i trons skiftande landskap. Och det är där som bokens huvudperson, frikyrkopastorn Bengt Eriksson rör sig under några sommarmånader, på en plats ”Ävid flodmynningar, där vattnen blandas, horisonterna befrias, skeppen ankrar, stränderna förändras, människor möts och de sällan sedda hemlighetsfullt omtalade flyttfåglarna landar för att vila.”
Citatet är hämtat ur arbetarförfattaren Birger Normans diktsamling Sånger vid floden. Och Norman framstår genom
hela boken som andlig ”sidekick”, en följeslagare som genom sitt författarskap bildar klangbotten till pastor Erikssons egna vandringar i tanke och hjärta.
Miljön i boken är Tomas Sjödins egen, såväl geografiskt som kyrkligt. Kanske också litterärt genom närheten till Birger Norman. Men någon Bengt Eriksson finner man varken där eller någon annanstans. Han är uppdiktad.
Ä Däremot bär han ju drag av både mig själv och en hel del andra jag har mött, säger Sjödin och tillägger att han haft stort nöje av att lära känna honom och umgås med honom under skrivartiden.
Tomas betonar att boken inte är förverkligandet av någon livslång dröm att skriva romaner, utan förklarar att tanken dök upp när en annan bokidé föll.
Ä Då vaknade jag en morgon och såg en notis om en ballongfarande präst. Då fick jag idén att använda den här formen, säger han.
Resultatet blev Tusen olevda liv finns inom mig.
Ä Alla har vi väl någon gång funderat på hur livet skulle ha blivit om det inte blivit som det blev.
Tomas understryker att berättelsen inte handlar om flykt från det liv man fick, snarare om en utflykt för att i ny luft och nytt ljus finna vägen till sig själv, till försoning med livet. Det sker genom utforskande av tron på ett sätt som känns igen från Tomas Sjödins tidigare böcker och krönikor Ä en slags upptäcktsfärd i tron med utgångspunkt i allmänmänskliga frågor och erfarenheter. Här skildrad genom Bengts kärleksbrev till sin avlidna hustru Agneta.
Ä När jag skriver om tro, som jag nästan alltid gör, vill jag göra det med värme och innerlighet, något som kärleksbrevet kan förmedla. Därför fick det bli så, säger Tomas Sjödin.
Berättelsen har förvisso en tydlig ton av viktiga livsfrågor, men där finns också en hel del humor. Inte sällan genom de beskrivningar författaren bistår oss med av församlingens reaktioner på pastorns tilltag. Och man behöver inte vara bekant med frikyrkligheten för att känna igen de karikerade figurer som befolkar bokens Betel. De återfinns överallt, på arbetsplatser, i föreningar av alla möjliga slag om än med olika uttryck. Men visst kan den som är frikyrkligt bevandrad le lite extra åt de typiska frikyrkobeteenden som framträder.
Samtidigt överraskar författaren med en bild av framgång och positivism, ja, faktiskt något som liknar väckelse, i den församling som så oväntat blev pastorslös.
Ä Ja, det var en överraskning även för mig, säger Tomas och skrattar. Det är också en erfarenhet om jag hört andra författare berätta om, nämligen hur berättelsen och personerna verkar leva sitt eget liv. Jag tänkte mest att jag måste sticka in några kapitel här och där för att visa hur församlingen hanterade situationen med en förrymd pastor.
Det Tomas då, alltså till sin egen förvåning fann, var en församling som tagit initiativ, människor som vågat förändring och då upptäckt nya sidor, både hos sig själva och hos varandra. Den bilden är också vad Bengt Eriksson möter när han återvänder. För återvänder gör han, helt enligt författarens intention att inte försköna flykten som en utväg.
Han markerar det genom att låta Bengt köra exakt samma väg tillbaka som han tog när han reste därifrån. Vägen bort får också bli vägen hem.
Hur det sedan går för församlingen och Bengt får vi inte veta den här gången. Och Tomas Sjödin lovar varken fortsättning på denna historia eller fortsatt skönlitterärt författande. Men med tanke på hur han beskriver den känsla av frihet som den här sortens skrivande hemma på kammaren gett honom, så kanske det inte är alltför otroligt att det kommer mera.
Ä Men jag trivs bra som pastor i Smyrna, säger han.
Aningen förekommande, kan man tänka. Utifall någon nu skulle ha fått för sig något annat.