Anmäl dig till Pingst Ledare 2020!

Ett stycke kvinnohistoria

Jag tittar lite på måfå i antikvariatets hyllor. Det är den sista skälvande veckan innan bokhandeln Gospel Center på Tegnérgatan i Stockholm läggs ner. En bokhandel kombinerad med ett antikvariat med företrädesvis kristen litteratur.
Då fastnar mina ögon på en tunn bokrygg med ett slitet omslag: Ida Andersson en glädjens budbärarinna står det. Boken är sammanställd av Samuel Sollerman som till sin hjälp haft flera personer som delar sina personliga minnen av bokens huvudperson, Ida Andersson. En megakändis på västgötaslätten, men förmodligen ganska anonym för resten av landet.
OCKSÅ JAG MINNS IDA och hörde henne tala vid ett tillfälle några år före hennes bortgång 1974. Bokens titel talar om en glädjebudbärare men min bild av henne är en äldre, högrest kvinna iförd strikt hatt. En kraftfull kvinna som ingav respekt, en sådan som man spontant niger för när man hälsar, åtminstone om man är knappa 20 år. Boken kompletterar den bilden. Där framträder en visserligen sträng, men ändå glad evangelist med visioner och initiativkraft utöver det
vanliga.
Hon brann för att sprida evangeliet. Och ett synnerligen praktiskt uttryck för denna evangelisationsiver är de cirka 35 kapell hon lät bygga på olika platser på sitt speciella missionsfält på ”slätten”. Hon anställde egna evangelister, ofta
yngre kvinnor, som fick cykla mellan de olika kapellen för att hålla igång möten och samlingar.
IDA VAR OCKSÅ EN KVINNA av tro och tillit. Hon hade som princip att aldrig inviga ett kapell med mindre än att det var skuldfritt. Hon litade på Gud, bad till Gud och fick bönesvar på de mest märkliga sätt. Och kapellen blev betalda i tid. Församlingar bildades i anslutning till kapellen och evangeliet fick fäste.
Bibelundervisning låg henne också varmt om hjärtat och hon startade bibelstudieveckor och anordnade även bibelskolor för ungdom och barnkolonier.
Även om jag kände till Ida Anderssons sedan tidigare blev jag glad att hitta boken som, om än inte heltäckande, ändå ger en större bild med fler dimensioner. Intressant för att det beskriver ett annorlunda livsverk, men också, och kanske
framför allt, för att det uppmärksammar ett stycke frikyrkohistoria med kvinnliga förtecken – en pusselbit som behövs om historieskrivningen ska betraktas som korrekt.