Nationell bönedag 22 november Läs mer

Ett liv i hjärtat av Pingströrelsen

Olof Djurfeldts memoarbok spänner över åtta decennier

Det var nog omöjligt att boken om Olof Djurfeldts liv skulle förbli oskriven. Och nu är den här, författad av honom själv och presenterad på årets Nyhemsvecka. ”I Andens vind” är titeln och den skildrar ett liv i hjärtat av en rörelse som kom att bli författarens livslånga kärlek och utmaning på flera fronter.

Boken framstår som ett viktigt tidsdokument. Den beskriver en pingströrelse som både lever och utvecklas och ändå, i långa stycken, känns som förgången tid. Genomgripande förändringar har ägt rum under de drygt åtta decennier som boken spänner över, inte minst under vårt eget 2000-tal. Och det ska sägas på en gång: Den som i den här intervjun söker svar på Olofs syn på dessa förändringar hänvisas med all respekt till vad han själv uttrycker i boken.
Boken tar upp några områden som både haft stor betydelse och faktiskt format hans liv och tjänst: Barndom och uppväxtmiljön, församlingen, missionen och så förstås hans roll som ledare för tidningen Dagen under 30 år.
Allt binds samma av en enda tråd – kallelsen. Den som han nog tidigt anade och som, utan att han var medveten om det, säkert spelade en roll i hans livsval. Den som blev tydligt bekräftad i det tidiga 50-talets intensiva väckelsevåg som sände ut inte bara honom, utan många jämnåriga, i tjänst, vägledda och burna av Andens vind.
Olof själv skulle kanske kunna beskrivas som en pingströrelsens soldat, en väktare på muren, en stridsman på barrikaderna, en vägvisare och en balanskonstnär i tider av förvirring och hotande dikeskörningar. Men den mest  rättvisande benämningen är nog en pingströrelsens tjänare – alltid underordnad kallelsen. Och alltid med den lokala församlingen som bas och nödvändig gemenskap.
Boken inleds, som sig bör när det kommer till memoarer, med en tillbakablick på barndomsmiljön. Han växte upp som ett av flera barn i en musikalisk och trygg familj där tro och församling hörde till livsluften.
– Jag försöker beskriva detta så uppriktigt jag kan. Men jag vill också att min erfarenhet kan bli en motvikt till allt negativt som sägs och skrivs om just pingstmiljön. Jag blundar inte för det som kunde kännas trångt och begränsande,  men vill lyfta fram den välsignelse som min uppväxt har inneburit, säger han.
Olof Djurfeldt visade sig ganska snart vara en studiebegåvning lite utöver det vanliga, inte minst när det gäller språk.
Och han uppmuntrades att läsa vidare på realskola och läroverk. Så småningom blev det också akademiska studier med sikte på läraryrket i ämnena historia och kristendom.
Så kom ju då den där starka, tydliga kallelsen till förkunnartjänst, när han var i 20-årsåldern. Förverkligandet av den  innebar till en början att han la ner sina studier, men på frågan om han påverkades i det beslutet av den skepsis mot akademin, som den tidiga pingströrelsen gjort sig känd för, svarar han att något sådant märkte han aldrig
av.
– Jag kom till Borlänge som medarbetare i församlingen där och det blev praktiskt svårt att fortsätta studierna, säger han.
Så småningom återupptog han dem i Göteborg och sedan också i Bryssel. Då med framtiden som missionär i de belgiska kolonierna i Afrika för ögonen. Hans fallenhet för språk, liksom licentiatstudier i socialantropologi  blev viktiga verktyg i missionsarbetet, ett i år räknat relativt kort uppdrag men skildrat i boken på ett sätt som vittnar om fortsatt starkt engagemang.
Men kanske förknippas Olof Djurfeldt ändå mest med tidningen Dagen. Han kom dit 1965 som närmaste medarbetare till pingströrelsens starke man, Lewi Pethrus, som då hunnit passera 80-årsstrecket. Självklart var det en uppgift han närmade sig med stor respekt.
– Relationen med Lewi Pethrus byggde ju på förtroende, säger han. Och Lewi Pethrus var förstås angelägen om att man levde upp till förtroendet och inte underminerade hans ställning. Och det kännetecknar väl allt gott ledarskap, att man måste ha medarbetare som man kan lita på.
– Jag kände mig aldrig kringskuren eller övervakad i rollen. Visst hände det väl att vi hade olika uppfattningar, men det var ingenting som påverkade förtroendet.
Den som vid läsningen av den här boken förväntar sig avslöjanden om intriger och maktkamper i Pingsts innersta  kretsar blir säkerligen besviken. Sådant skvaller ligger inte för Olof Djurfeldt. Men läser man noga – och lite mellan raderna – så kan man nog uppfatta såväl personliga ställningstagande som åsikter. Hans ambition är nu som då enhet och gemenskap inom rörelsen. Den viljan och drivkraften är så tydlig att frågan om han, inte minst som ledarskribent i Dagen, någon gång fått gå emot sin egen övertygelse för enhetens skull, känns relevant.
Olof drar lite på svaret, tycker att frågan är svår att svara på, men betonar att det för honom varit viktigast att framför allt söka Guds vilja och agera efter den, med ansvar och omdöme, både gentemot uppdragsgivare och eventuella kritiker inom egna led, för sådana har ju också funnits.
– Det vore ju konstigt annars, säger han, men tillägger att han sällan blivit kritiserad för det han skrivit.
– Det har snarare handlat om misstanken att jag och Dagen skrivit utifrån en viss agenda: ”Varför skriver han detta just nu?”
Lewi Pethrus kvarstod som chefredaktör till sin död 1974, då Olof efterträdde honom och Dagens ledarsida fortsatte under hans tid att ge utrymme åt såväl inomkyrkliga frågor som opinionsbildning i aktuella samhällsfrågor, inte minst de som rör familj och människovärde.
Det är omöjligt att inte nämna kampen mot lagen om fri abort. I backspegeln, när lagen om fri abort är ett faktum, kan man förstås fundera över om det var en kamp mot väderkvarnar.
– När lagen röstades igenom kände jag mig först alldeles tom, erkänner Olof. Men så småningom fortsatte vi med opinionsarbete med fokus på de oföddas rätt, men också med initiativ till stöd för dem som väljer att föda sitt barn, trots svåra omständigheter.
– Och ämnet aktualiseras ständigt. Just nu har till exempel frågan om samvetsfrihet för vårdpersonal kommit upp igen. Samtalet och frågorna lever. Jag känner inte att vi kämpade förgäves. Många i dagens generation av pingstvänner och församlingsledare känner förmodligen inte igen allt i den pingstmiljö som boken beskriver.
Olof Djurfeldt själv känner, å sin sida, inte alltid igen sig i det nya som händer, och påpekar att han kan ha lite svårt för att hänga med i allt.
Men i stället för att ge sig in i diskussioner om generationsklyftor, om verksamhetsmetoder och gudstjänstuttryck väljer han, med omisskännlig diplomati, att citera sig själv ur den egna boken:
– Jag får ständigt påminna mig om att visst vet jag hur det var att vara ung för 60 år sedan, men det är de unga som är experter på hur är att vara ung i dag.
Men ett par önskningar inför framtiden kostar han på sig:
– Jag önskar att man också framöver, i de nya samverkansformerna, slår vakt om församlingarnas frihet och vikten av att ta ansvar för, och stötta, varandra. Och jag önskar mig lite mer initiativkraft – sådant som de gemensamma konferenserna i sin tidigare form kunde förlösa och bejaka.