Pingst och corona Information från Pingst med anledning av corona.

Drivkraften i den andliga sången

Få ting i västerlandets idéhistoria har fått en sådan vidsträckt betydelse och djupgående inverkan som begreppet harmoni. Den ursprungliga meningen med ordet är att motsatta eller olika ting förenas till en ordnad helhet.
Med dessa ord inleder Henrik Tobin ett av sina kapitel i boken med titeln: ”Den underbara harmonin – aspekter på musikens teologi.” En bok jag värderar högt och har haft anledning att återkomma till gång efter gång, utgiven på Verbum 1996.
Debattens vågor gick höga på Dagens insändarsidor parallellt med årets första vinterstormar. Det handlade om sången och musikens plats i våra församlingar, men djupast sett var det kanske främst ett uttryck för längtan.
En längtan efter att få beröras och vara en del av en Gudomlig harmoni – en av Gud given ordning. Vi har hört det förut – människans rop efter Någon som förenar motsatser och olikheter till en ordnad helhet – ett rop efter Någon.
Någon som sedan länge vet universums och himlakropparnas proportioner. Någon som själv för länge sedan formade norska fjälltoppar och långt före J S Bach gav förutsättningarna för en världsberömd H-moll mässa.
Förundrad noterar jag på nytt också vid läsning av Psaltaren 95-99 hur nära musiken, naturen och människan står varandra. Blir nästan lite full i skratt när jag för mitt inre ser en skapelse som i en ordnad helhet verkligen ”släpper loss” i lyckorus inför Gud!
Floder som klappar händer och berg och skogar som en jublande gospelkör av bästa sort och så människan av nåd placerad mitt i denna oslagbara sing-a-long-konsert!
”Drivkraften i den andliga sången är lyckan över föreningen med Gud. Den som vill lovsjunga Gud måste känna honom”, menade Heinrich Muller, en av de ledande uppbyggelseförfattarna på 1600-talet, och fortsatte: ”Glädjen gör att jag sjunger och talar om Gud.”