Anmäl dig till Pingst Ledare 2020!

Det myckna skrivandet – må det leva

Jag sliter just nu med ett segt projekt Ä att rensa bokhyllan. Den bågnar åt alla kanter och boktravarna breder ut sig i lägenheten. Dags för krafttag.
Och medan jag plockar, flyttar och väljer bort tänker jag på Predikarens ord : ”Det myckna bokskrivandet tar aldrig slutÄ” (Pred 12:12). Vad menade han? Var det en varning för att ägna för mycket tid åt att skriva böcker? Eller var det för läsning och studier?
Och frågan är hur han hade reagerat om han tittat in i vår tids bokhyllor, där boktryckarkonsten ännu firar triumfer, även om den digitala strömmen av litteratur in i läsplattor, smarta telefoner och datorer blir allt stridare.
RENSNINGEN AV BÖCKER är smärtsam, svår och riktigt obehaglig. För jag vet ju att ingen av alla böckerna har kommit till av sig själv. Visst Ä de skiftar i innehåll, kvalitet och angelägenhetsgrad, men varenda sida representerar ett hårt arbete. Författare, redaktörer, korrekturläsare, formgivareÄ. Var och en har lagt in sin talang, sin kunskap, sina tankar och Ä inte minst Ä sin personlighet och sina känslor i de där textraderna.
Vem är då jag att välja och vraka bland all denna möda? Den är ju lika värdefull oavsett vad jag personligen tycker om boken. Det dilemmat dyker förstås också upp i den funktion jag har just på denna sida. Jag gläder mig åt varje bok som hamnar på mitt bord, men känner också lite sorg över att så få kan få full uppmärksamhet.
MEN NU HANDLADE DET ju om mina egna överlastade bokhyllor. Respekten för det arbete som ligger bakom varje bok gör att jag tvekar inför varje beslut.
En del böcker får gå till ”andra chansen”, det vill säga någon second hand-butik som fortfarande tar emot böcker. Andra får helt enkelt finna sig i att bli betraktade som färskvara och kommer nog att hamna bland avfall på någon sopstation. Kanske kan de ingå i någon recyklingprocess. Men en hel del blir ändå kvar i mina hyllor och efter avslutad rensning kan jag bara konstatera att bokhyllorna förblir bågnande.
Och konstigt nog känns det riktigt gott. Jag tänker igen på Predikarens ord och tar mig friheten att travestera det en aning: ”Det myckna bokskrivandet Ä må det aldrig ta slut.”