Läs senaste upplagan av Tidningen Pingst här Läs mer

Det kom ett brev...

Brevet här intill är skrivet av en 30-åring som fortfarande brottas med hur hon eller han ska förhålla sig till den form av andlighet, som uppväxten i pingströrelsen varit präglad av. Brevskrivaren har negativa erfarenheter som hon eller han delar med sig av. Men inte för att döma några, utan för att få igång tankar och diskussioner. Vad säger du? Känner du igen dig i beskrivningen? Eller har du helt andra erfarenheter`Skriv gärna till oss och dela med dig av dina tankar. Läs också vad pastorerna Sören Perder, Örebro, och Nicklas Mörling, Botkyrka, har att säga om sund och osund andlighet.

Finns det en sund andlighet?

Jag har några frågor som jag undrar över som bottnar i egna erfarenheter från pingstkyrkor? Har ett medlemskap som jag funderar över att lämna, men har ändå frågor innan dess. Mina erfarenheter kan låta dystra, men kanske kan de vara till stöd för andra som funderar hur andligheten påverkar människans relation till sig själv och andra, känslor och till livet. Min ambition är inte att döma utan att väcka diskussioner som kan väcka igenkänning eller inte.
Jag är snart 30 år med erfarenheter av att ledare och föräldrar kan tolka bibeln på osunda sätt och jag behöver därför psykologhjälp för att komma ur detta. För mig har många ledare genom historien och nutiden inte visat tydligt vad som är sund och osund andlighet. Vad är sund andlighet enligt pingstkyrkan idag?
Ett annat problem är när föräldrar tolkar predikningar, tro, andlighet och församling, som att det är tillåtet att kränka eller tvinga barn till fysiskt och psykiskt lidande. Jag vet av erfarenheter att det faktiskt kan skada självkänsla och frigörelsen djupt. Jag var rädd för att bli övergiven om jag tänkte och tyckte på egen hand och levde på andra sätt än församlingen, föräldrar och syskon.
Som barn sökte jag efter andlig bekräftelse och lärde mig att man ska ”stänga av” allt eget tänkande och egna känslor, som inte hade med föräldrarnas och kyrkans värderingar att göra. Ju mer jag presterade andligt desto mer bekräftelse fick jag, men till slut orkade jag inte mer. Jag hade byggt upp luftslott och en andlighet som var osund för självförtroendet och självkänslan. Jag var rädd för att möta oliktänkande människor eftersom jag hade lärt mig att det kunde vara farligt.
Vilket ansvar tar kyrkan för barn och familjer som får skador i sina relationer på grund av att bibeln och predikningar tolkas på ett osunt sätt? Man kan till exempel medvetet använda bibelcitat och hota eller skada andra. I detta tänkande finns det ingen plats för oliktänkande och öppenhet.
Vilka intentioner har andliga ledare när de ska predika eller lämna budskap? Hur hanterar man barn och tonåringar när det gäller andlighet? Hur visar man hänsyn till dem som förtrycker sin självkänsla och allt eget tänkande i predikningar och annan verksamhet? Är ledarna medvetna om hur mottagarna påverkas av de budskap som når fram genom gudstjänster, bönemöten, barn- och tonårsmöten och lovsånger och så vidare? Borde inte egna känslor och behov vara en tillgång för att komma närmare Gud? Tål predikningarna att ifrågasättas och utvärderas?
Jag hoppas att kyrkor med ledning funderar över hur vanliga människor har det i sin vardag. Jag hoppas också att alla (oavsett ålder och bakgrund) ska kunna få utrymme att diskutera andlighet utan att bli avvisad från gemenskap och kärlek.
Vilken människosyn finns på medlemmar och även dem som inte tillhör någon kyrka? Varför är det så svårt att nå en pastor för att reflektera och diskutera andlighet? Var finns diskussionsforum eller forum där alla människor som vill kan exempelvis chatta eller maila till pastorer eller liknande?

30-åring som funderar över andlighetens alla ansikten