Läs senaste upplagan av Tidningen Pingst här Läs mer

De lär sig svenska genom bibelordet

Att memorera bibelverser är ett effektivt sätt att lära sig det svenska språket, och samtidigt lära känna Gud och andra människor. Öppet hus i Pingstkyrkan, Avesta, på torsdagar är en höjdpunkt för många som nyligen kommit till Sverige.

Bullar och smörgåsar med kaffe står uppdukat i Pingstkyrkans kafé i Avesta, men när klockan blivit halv tio på förmiddagen och det är dags för Öppet hus, så är det Guds ord som är det viktigaste bröd som delas. I dag är det bibelversen ”Jag är världens ljus,” i Johannes 8:12 som ska memoreras.
– Det här är ett fantastiskt sätt att dela evangelium på. Jag ber om en bibelvers för varje tillfälle och det får jag, säger Ingegerd Hedström, före detta missionär och eldsjäl i församlingens arbete för flyktingar och nysvenskar. Jag upplever hur den helige Ande är med och leder så att inlärningsprocessen går extra smidigt.
Verksamheten har pågått i ett halvår och till skillnad från församlingens språkkafé som främst är inriktat på det fria
samtalet, så hålls språkträningen i form av lektionspass. Innan det är dags att dela bibelordet hålls en mer allmän språklektion.
”Var är tidningen” frågar Gunbritt Nylund, pensionerad mellanstadielärare, och får svaret: ”Tidningen är i soffan.” Runt det stora bordet är alla fokuserade på lärandet, men också inställda på att uppmuntra varandra. ”Duktig!” säger en
man högt och ler mot sin bordsgranne. Till de nationaliteter som finns representerade hör Syrien, Grekland, Madagaskar och Saudiarabien.
Ett av de gifta paren vid bordet är Haik Nerses och Vartouhi Aboulaboudian, som flytt från den hårt krigsdrabbade staden Aleppo i Syrien. De har varit i Sverige i drygt ett och ett halvt år. Sin kristna tro fann de redan i hemlandet, där de var medlemmar i en friförsamling, och när de kom till Avesta började de genast söka efter en ny andlig gemenskap.
Deras ögon vittnar om allt det svåra de gått igenom. Vartouhi tänker på sin mor och sina två bröder som är kvar i Aleppo och oroas över sonen Jacop, 9 år, som har autism och har svårt att sova om nätterna. Deras tillvaro skulle bli lättare om de fick uppehållstillstånd och kunde flytta ifrån sitt lilla rum på flyktingförläggningen till en större
bostad. Men när de kommer till kyrkan, så känns allt bättre.
– Våra liv har förvandlats genom denna kyrka. Om vi inte hade funnit den så hade vi aldrig klarat av den långa väntan här, säger Vartouhi med eftertryck. kyrkan är vårt hem, här får jag ro för själen och känner mig trygg.
Bröderna Sari, 21 år och Haytham, 20, flydde från Saudiarabien efter att de konverterat till kristendomen. De kom till
Sverige i april förra året.
– Vi kände ständig rädsla där hemma eftersom de hotade att döda oss, men det var svårt för oss att ta oss därifrån, berättar Sari. De gjorde efterforskningar om oss vid flyget och om det hade uppdagats att vår plan var att fly vårt land så hade vi blivit stoppade och satta i fängelse.
En syrisk man på flyktingförläggningen tog dem med till Pingstkyrkan, och här har de blivit både pånyttfödda och döpta.
– Människorna här är så vänliga mot oss. De hjälper oss med allt vi behöver och vi är som en familj, säger Haytham. Jag älskar den här sortens samlingar och väntar otåligt på att få komma hit varje torsdag.
Vid ena bordsänden sitter Lilit Markorian och Mecach Kalourlian som båda är läkare – han gynekolog och hon radiolog. Också de är syriska flyktingar.
– När vi kom hit till Avesta så fick vi mat och uppehälle. Nu vill vi återgälda detta genom att använda vår kunskap till något som folket här har behov av, säger Mecach.
De delar med sig av sina drömmar om att öppna en gyn- och barnmorskemottagning på orten, vars invånare får åka långt för denna typ av vård.
Det bästa med att komma till Öppet hus i Pingstkyrkan är kontakten med människorna och den vänskap som föds mellan dem, säger paret, men framhåller också mötet med Gud och den frid som det ger i hjärtat. Och om det sätt som språket lärs ut på, har de bara gott att säga:
– Att vi får lära oss svenska genom Bibeln är en ny metod, och dessutom en väldigt bra metod.
Samlingen avslutas med att deltagarna tar varandras händer och ber en bön, innan var och en ger sig ut för att använda de nya ord de lärt sig i vardagen.