Pingst och corona Information från Pingst med anledning av corona.

Annorlunda – men välbekant

Frikyrkans bästa verktyg! Så kallades Hillsong Church Stockholm i en dagstidning en gång. När jag närmar mig entrén till Regeringsgatan 74, det vill säga Nalen, tänker jag att om mycket folk är kriteriet för ”bra verktyg” så stämmer det. Det är en av Hillsongs sista söndagar på denna adress. Klockan går mot 17.00 och snart ska församlingens tredje gudstjänst för dagen ta sin början.
Utanför står leende ungdomar, klädda i röda jackor, och hälsar välkommen. Det är svårt att osedd smyga sig in här. Missar du en välkomnande hand så sträcks nästa ut omedelbart. Innanför dörrarna är det trängsel, utan någon som helst överdrift. Glada röster ekar under takvalvet och ljudnivån stiger hela tiden. Trots att jag anar att många har för vana att komma hit, så ligger det förväntan i luften Ä som om det är något extraordinärt man ska få vara med om.
De flesta här är vad man brukar kalla unga vuxna. Barnfamiljerna har redan haft sina gudstjänsttillfällen tidigare på dagen. Men trots uppgifter om att skaran av lite äldre besökare ständigt ökar så konstaterar jag att det nog dröjer innan Hillsong kommer att annonsera pensionärssamlingar.

DÖRRARNA ÖPPNAS OCH FOLKET myllrar in i stora salen. Det ligger informationslappar och pennor på de sammetsklädda stolarna och det gäller att hitta en plats snabbt. Ungdomar i svarta t-shirts med texten ”At your service” på ryggen gör sitt bästa för att visa oss tillrätta och hindra oss när vi är på väg att förirra oss in i förbjudna genvägar. De som inte får plats i salen hänvisas till ett sidorum där man med hjälp av ljud- och bildöverföring kan delta.
Så är det dags! Allt ljus på scenen där bandet och sångarna drar igång, samtidigt som storbildsskärmen flimrar fram bilder i ett rasande tempo.
Ljudnivån i musiken är hög och strålkastarna bländar till rakt in i ögat, emellanåt.

SÅNG OCH MUSIK ÄR NÅGOT av ett signum för Hillsong och för många av oss var den speciella lovsångsstilen vår första bekantskap med Hillsong. Nu har åren gått, och det jag minns som melodiösa och, vid en jämförelse, vilsamma sångerna har här bytts mot en betydligt ”hårdare” stil (eller också har jag bara blivit gammal). Men texten rullar fram på skärmen, och jag märker att jag berörs av budskapet.
Jag upptäcker en stor, digital klocka längst bak i lokalen. Den räknar ner. Och när bandet därframme varit igång i 15 minuter så kommer pastor Andreas Nielsen in på scenen. Han lägger sin röst till de övrigas sång innan musiken tonas ner, han hälsar oss välkomna och ger några inledande ord.

SÅ RÖR DET SIG BLAND musikerna på scenen och jag känner igen pianisten som tar plats där. Det är Per-Erik Hallin, en sångare och musiker som har hängt med, genom åren. Och när han och den lilla kören drar igång ”Through it all” och ”Take me back”, då blundar jag och tänker att jag lika gärna kunnat befinna mig på en ”Homecoming”-konsert, samtidigt som jag konstaterar att Hallin inte tycks känna av några som helst generationsgränser. Han passar in, helt enkelt.
Eftermiddagens ”huvudnummer” är Elise Lindqvist Ä Ängeln från Malmskillnadsgatan, en gata i det allra närmaste grannskapet. Hon delar sina erfarenheter via en inspelad film, och när den släcks ner kommer hon, livs levande in i lokalen och genom en intervju med Nielsen går hon på djupet lite mer.

ELISES BERÄTTELSE ÄR SVÅRSMÄLT och skrämmande i vissa delar, men också fantastiskt ljus och hoppgivande i andra. Hon slutar i försoning och förlåtelse, och medan musiken strömmar mjukt från Hallins piano, tar Andreas Nielsen ämnet vidare i en kort predikan eller appell.
Den går i sin tur över i inbjudan till förbön. Och just i den stunden fångar jag en reflektion: Tänk att något så annorlunda ändå kan påminna så starkt om min barndoms väckelsemöte?