Annika är en stolt pingstvän

Det var nog den där junidagen för ett par år sedan det hände. Då tog Annika Södergren från Västerås inte bara några steg ut i Mälarens vatten för att låta döpa sig, hon tog också steget helt och fullt in i det hon kallar en helt ny värld – församlingen. En värld som hon ett halvår tidigare knappast visste existerade och än mindre hade besökt.

I dag är hon aktiv medlem i pingstförsamlingen Västerås och deklarerar utan minsta tvekan:
Ä Jag är stolt över att vara pingstvän.
Annikas väg in i församlingen är ett stycke intressant nutids historia. Hon beskriver sig självsom en ”råhedning” utan minsta kunskap om kristen tro.
Ä Jag hade ju hört talas om Jesusbarnet, Josef och Maria i skolan, men jag var övertygadom att det var en saga. I dag kan jag nästan bli upprörd när jag tänker på att ingen fanns som talade om för mig att det var sant, säger hon.
Annika, 33 år, är uppväxt i Ramnäs, ett typiskt svenskt brukssamhälle. Hon arbetar med missbrukarvård utifrån 12-stegsprogrammet inom Västerås stad.
Hennes trevande steg fram till en fast personlig tro på Gud startade i samband med att hon själv valde att söka hjälp i samtalsterapi. Inte på grund av eget missbruk, sådan bakgrund har hon inte, men på grund att hon av andra orsaker gick igenom en svår period.
Hennes väg från detta, via ett desperat rop till Gud från en bänk i en tom domkyrka, fram till den hon är i dag är värd en egen utläggning. (På tvinterplay. se kan du själv se henne berätta om detta.)
Här berättar hon i stället om mötet med församlingen. Annika är en livlig, uttrycksfull och känslosam person. Men också beslutsam och angelägen om att få vara den hon är.
Första besöket i Pingstkyrkan på Oxbacken i Västerås, gjorde hon i sällskap med en bekant som var medlem där och som förstod att Annika behövde komma i kontakt med en församling. Hon hade en och tusen frågor som krävde svar.
För Annika blev det ett möte med vad hon beskriver som en helt annan värld. Och hon var lika rädd som nyfiken. Men när det var över så var hon överväldigad och konstaterade: ”Jag har hittat hem!”
Den hemkänslan slog rot. Men ganska snart märkte hon att det inte var alldeles enkelt att ta klivet in i denna nya, okända värld där språket var främmande och kulturen svårbegriplig. I gudstjänstens atmosfär trivdes hon dock gott.
Ä Men jag kunde ju inte reglerna, säger Annika och syftar på allt de olika uttryckssätt som finns.
Ä Ibland skulle man ställa sig upp, ibland skulle man säga amen, säger hon och förklarar att hon varken förstod när, var, hur eller varför och undrade över mycket i gudstjänstens innehåll.
Hon kände sig som en främmande fågel. Hon kunde inte riktigt hänga med på anspelningar på bibliska berättelser, hon hade ju aldrig läst Bibeln. Konfirmationen hade hon valt bort.
Ä Jag förstod helt enkelt inte språket. Och jag talade ju själv på ett helt annat sätt.
Annika lade märke till hur människor visade missnöje när ett och annat mindre kyrkanpassatm ord slank över hennes läppar.
Ä I början var jag väldigt nervös och rädd. Och jag brukade gå till kyrkan i god tid för att få en bra stund i bönesalen. Där bad jag om mod att gå in till gudstjänsten där jag kanske skulle bryta mot någon oskriven regel.
När gudstjänsten närmade sig sitt slut kom rädslan tillbaka och nu bad hon om mod att våga gå ut och möta de andra å kyrktorget. Där väntade det som alla andra tycktes se fram emot Ä gemenskap och fika. För Annika var det ett minfält, osäker som hon var på de sociala koderna. Samtidigt ville Annika vara äkta. Hon ville inte ta till sig ett beteendemönster bara för att vara som alla andra.
Hon var också fast besluten att inte ge upp. Hon förstod inte allt men ville inte släppa det hon ändå funnit i församlingen och i tron.
Ä Jag är en sådan person som frågar mig fram, säger hon. Jag ansträngde mig för att få veta och lära mig mer. Och det innebar frågor om allt från vad tungotal egentligen är till vem i församlingsledningen som ansvarar för vad.
Annika kom ganska snart med i en tillväxtgrupp, eller cellgrupp.
Ä Det var en grupp där de allra flesta var ganska mycket äldre än jag. Ledaren hälsade mig välkommen men undrade om jag inte ville söka mig till en grupp med medlemmar i min egen ålder.
Ä Men jag stannade kvar, säger Annika. Och det var det bästa jag kunde göra. Här fanns människor som hade varit med länge, som kunde visa vägen med all den erfarenhet de hade, säger hon.
I vårt samtal hänvisar Annika hela tiden till en person hon kallar mentor. Och på frågan om det är ett etablerat system i församlingen skrattar Annika lite och förklarar att det är hennes eget påhitt, men nämner också att hon hämtat idén från 12- stegsprogrammet där en form av mentorskap finns med.
Ä Jag hade stort förtroende för en kvinna i tillväxtgruppen och frågade helt enkelt om hon ville bli min mentor. Och det har betytt mycket för mig.
Men en bit i församlingsgemenskapen kände hon igen direkt.
Ä Jag har en bakgrund i föreningslivet, säger hon. Så jag är van vid att göra insatser och ställa upp när det kommer till att fixa fika, städa med mera. I sådana uppgifter kände jag mig trygg från början.
Steg för steg har Annika lärt sig förstå sin nya värld men fortfarande kan hon känna sig lite ensam ibland. Hon talar om de sociala, givna grupperingar som finns i församlingen som är svåra att bryta igenom utifrån.
Ä Många familjeband förstås, men också mellan dem som växt upp församlingen, de som delar erfarenheter från barn-och ungdomsverksamheten och känner varandra väl. Här kan jag fortfarande känna mig utanför, säger hon.
Men att hon älskar sin församling och tänker stå för sitt val, det går inte att ta miste på. Själv ser hon sitt dop, den där junidagen, som ett avstamp, ett viljebeslut att gå vidare på den väg hon slagit in på. Och efter ett samtal med henne verkar det inte ett dugg konstigt att hon också valde att göra detta utifrån sin egen önskan och vilja Ä i Mälarens vatten
inför en begränsad grupp av människor.
Ä Och att bli döpt av den person som först tog med mig med till församlingen kändes alldeles rätt, säger hon.