Pingst och corona Information från Pingst med anledning av corona.

Anders brokiga väg till pastorstjänsten

– Jag älskar resan jag fått göra sen jag blev frälst! Det säger Anders Ahlenius, föreståndare i Pingstförsamlingen i Värnamo, som förmodligen har fler tatueringar och en brokigare bakgrund än de flesta andra pingstpastorer. Hans liv började radikalt förändras den dag han klev ombord på missionsfartyget Anastasis.

Anders Ahlenius, som i snart tre år varit föreståndare i pingstförsamlingen i Värnamo, växte upp i en varmt troende familj i en by utanför Gävle. Alla hans tidiga minnen är kopplade till kyrkan, missionärer, barnläger och söndagsskola, säger han.
Ä Det var väldigt naturligt för mig allt det där, men på något sätt kändes det tråkigt, utan att för den skull vara negativt. Men min värld kändes liksom lite för liten för mig.
I samband med att han började högstadiet tog hans liv en vändning till det sämre.
Ä Jag var nog lite för liten för att klara att börja där, säger han nu. Jag hade inga nära djupa vänner i kyrkan och kom ihop med helt fel personer och började göra dumma och helt vansinniga saker. Det blev riktigt jobbigt.
Den negativa utvecklingen accelererade i rask takt. Anders vill inte berätta några detaljer, men konstaterar att han känner det som om han brände många viktiga år av sitt liv. Och på vägen förlorade han helt kontakten med sin familj.
Ä Jag testade ALLT som gick och Gud fanns inte alls med i mitt liv längre.

NÄR HAN VAR 19 ÅR mönstrade han på en containerbåt. Det blev början till en vändpunkt för honom.
Ä Till sjöss fanns ett socialt system med struktur och arbete även om det var mycket party också.
Men så fort han kom iland tog han ett kliv tillbaka till det destruktiva.
Ä Jag längtade hem när jag var på sjön, och bort när jag var hemma.
Vid ett av hemmatillfällena mötte han en tjej från sitt gäng som blivit frälst. Hon skulle åka till Stockholm och besöka Anastasis, ett missionssjukhusskepp som UMU och Mercy Ships står bakom.
Ä Jag bestämde mig för att hänga på, berättar Anders, som dock blev besviken när skeppet visade sig vara stängt för besökare just den dagen.
Ä Men, en tjej som satt ombord såg oss och kände att hon skulle kontakta oss och tog oss ombord och guidade oss runt.

NÄR HAN GICK DÄR på skeppet väcktes ett hopp någonstans i honom och han kände att där skulle han vilja jobba. Anders hörde sig för om möjligheterna, men fick svaret att alla som jobbade där betalade för att vara med ombord och att alla trodde på Jesus. Anders fick i alla fall chansen att vara med ombord under en vecka och förbereda avseglingen.
Ä Under de där dagarna tänkte jag över mitt liv och kom fram till att jag verkligen ville åka med. Vi pratade om det och de undrade vem jag var och var tydliga med vilka de var, men de gick i alla fall med på att ge mig chansen i tre månader. Det skulle kosta mig 7 000 kronor.
Ä Så jag åkte hem till Gävle och sålde precis allt jag ägde och hade och fick ihop exakt den summan, berättar Anders.

HAN BEHÖVDE OCKSÅ en referens och på märkliga vägar fick han det, och tillika skjuts till båten, av en person, som tidigare varit med i Pingstförsamlingen och som han sen egentligen aldrig haft någon mer kontakt med.
När han mönstrat på presenterade han sig med orden ”Jag är Anders, jag är inte kristen”. Det var också det första han sa till Linda, en undersköterska ombord, som sen skulle bli hans fru.
Snart växte en längtan fram i Anders att ta ett beslut i fråga om tron. Han bestämde sig på egen hand och bad en frälsningsbön som löd; ”Gud, om du finns, rädda mig!” Detta hände två veckor innan han fyllde 24 år.
Ä Jag hade bestämde mig bara, och upplevde inga som helst känslor, säger han.
De kom senare när han berättade för kocken ombord om sitt beslut.
Ä Oj, vad jag grät och hulkade då, minns han.
Känslorna var lite besvärliga tyckte han, inget han var van vid, samtidigt blev han helt överväldigad av hur glada alla ombord var för hans skull.
Ä Jag stannade ombord på Anastasis i nio månader, säger Anders. Det var som en graviditet. Jag fick liv, jag fick växa i min tro genom bibelstudier och personliga andakter. Och så träffade jag Linda!

DET SOM VAR SVÅRAST för Anders var att våga tro på att han verkligen var förlåten. Och bristen på kontakt med familjen gnagde på honom. När han från Afrika vågade sig på att ringa hem till sin mamma var det ett stort steg. Allt han sa var: ”Tjena, det är Anders. Allt är bra. Vi hörs!”
Ä Det tog tid att hitta tillbaka till min familj, men det har gått och nu har vi en bra relation. Min fru har varit en viktig push i den resan, berättar han.
Under resan skrev Anders till alla sina gamla kompisar och berättade vad som hänt. Hans omvändelse var omvälvande och gav honom en stark känsla av ha ett uppdrag, att vilja dela med sig av vissheten om att Jesus lever och att livet har en mening.
Under resan fylldes hans konto med pengar på ett mirakulöst sätt, så att han kunde betala för sig. Än i dag vet han inte riktigt hur det gick till.
Ä Jag tror att det kan ha varit en bönegrupp,som bett för mig, som fyllde på.
När han kom hem hade han tio kronor på fickan och fick flytta in hos Lindas föräldrar i Jönköping. Hon hade mönstrat av före honom och åkt hem och förberett vännerna på att hennes pojkvän skulle komma efter.
Ä Jag blev jättefint mottagen i Lindas kompisgäng och tycker att det var ett skolexempel på hur det ska vara. Jag var ju lite annorlunda med min bakgrund och med mina tatueringar, som inte var så vanliga då.
Ä Jag älskade att vara med i kyrkan och Linda och jag engagerade oss jättemycket där och mer och mer kände jag att det var i kyrkan jag ville jobba.
Anders gick på UMU:s bibelskola i Ljungskile och gjorde praktik i Miami och Amsterdam och fortsatte sen att läsa på fritidsledarlinjen med församlingsprofil på Viebäcks folkhögskola.
Ä Under den tiden blev det helt klart för mig att jag skulle jobba i församling.
Han och Linda gifte sig och sedan följde fyra år som ungdomspastor i Skövde.
Ä Jag lärde mig jättemycket och tyckte allt var roligt, precis som jag tyckt att allt jag gjort sen jag blev frälst är roligt.

EFTER NÅGRA ÅR som ungdomspastor i Värnamo blev han biträdande föreståndare, med ansvar för husgrupper parallellt med att han läste på SALT. Under några år var han sedan vanlig medlem i kyrkan och jobbade som affärsutvecklare för Värnamo Näringsliv.
Ä Det blev också jätteviktiga år för mig, ett viktigt miljöombyte och en bra möjlighet att bygga upp ett brett nätverk.
När han efter några år blev ombedd att undervisa på Pastorsakademin var han lite nervös, men tyckte också om det.
Så för ungefär tre år sedan ville äldstekåren i Värnamo träffa honom och bad honom bli deras föreståndare.
Ä Då föll det på plats igen, säger Anders.
I november har det gått tre år sedan han gick in i den rollen. Anders tror att det liv han har bakom sig nog bidragit till att han ”ser något gott i alla människor”.
Ä Jag tror det är ett bra ingångsvärde när man möter människor. Att älska folk på riktigt, precis såna som de är.
Själv försöker han också vara den han är. En pastor med en lite annorlunda bakgrund än de flesta andra.