Läs senaste upplagan av Tidningen Pingst här Läs mer
De vita vidderna på Grönland är väldigt vackra, tycker Josef, men säger också att han saknade träden här hemma. FOTO: PRIVAT

De vita vidderna på Grönland är väldigt vackra, tycker Josef, men säger också att han saknade träden här hemma. FOTO: PRIVAT

Josef gjorde praktik på Grönland

”Tufft, men lärorikt och utmanande”

Josef planerade för en praktiktermin i Sydafrika, men efter att ha sett förra årets säsong av tv-programmet Familjer på äventyr blev han helt tagen av Grönland. Så i slutet av sommaren bar det i stället av till en frikyrkoförsamling i Sisimiut, Grönlands näst största stad med 6 000 invånare. Några tuffa, men lärorika, månader följde och Josef är övertygad om att de var en del av Guds plan för honom.

I juni förra året tog Josef Wahlström studenten. Till hösten väntar juridikstudier och just nu går han en bibelkurs på Mariannelunds folkhögskola och njuter av att få vara den som tar emot och att träna sig på att inte vara den som drar i och tar tag i allt.
En riktigt stor kontrast mot hösten som praktikant i den lilla församlingen på Grönland, där det var helt upp till honom att planera sina arbetsuppgifter och där han fick uppleva ensamhet, språkförbistring och att ständigt frysa inomhus.
Grönland består till största delen av is, vägnätet är dåligt och många lever inte minst därför väldigt isolerat. Även om husen har värmesystem och är isolerade för det kalla klimatet har många inte råd att värma upp dem.
På hela denna stora ö bor bara 57 000 personer. De sociala problemen är stora, och ofta relaterade till alkohol. Hela 85 procent av ungdomarna hoppar av gymnasiet. Relationen till Danmark är kluven och det är inte så många som kan eller ens vill prata danska och ännu färre som kan engelska. Grönländskan är ett alldeles för svårt språk att snappa upp på kort tid, säger Josef, och berättar att han fick nöja sig med att lära sig några enkla hälsnings- och artighetsfraser.
Josef reste utan att veta så mycket mer om landet än det han sett på tv, men fick kontakten med församlingen i Sisimiut genom en svensk före detta Grönlandsmissionär. Josefs drivkraft var att både få lära sig saker och att vara till nytta. Han fick bo i en lägenhet på kyrkans övervåning och i princip sköta sig själv. Församlingens pastor arbetar ideellt och var inte mycket för att planera. Något som Josef konstaterar är vanligt hos många grönlänningar. Man tar hellre dagen
som den kommer.
– Det var lite jobbigt säger Josef, som berättar att han tycker om planering och struktur, ordning och reda och att veta vad han ska göra och se till att det blir gjort. Den första söndagen han var med på gudstjänst dök en dansktalande teologistudent upp i kyrkan. Han hade bott på Grönland ett bra tag, men aldrig tidigare besökt denna kyrka. Det innebar en lyckträff för Josef, som fick en god vän och samtalspartner på ön.
– Vi hade många intressen gemensamt, säger Josef, och fortsätter:
– Det var annars lite svårt att hitta gemensamma beröringspunkter med grönlänningarna, när nästan alla har jakt som sitt stora fritidsintresse.
På Grönland företrädesvis av val med harpun.
Josef valde att låta sina månader på Grönland få ett socialt fokus och bestämde sig för att umgås med dem i församlingen, som han kunde tala engelska med.
– Mycket tid gick åt till att prata med dem, äta och fika tillsammans. De berättade om sina bekymmer och jag insåg efter ett tag att jag blev någon slags soptunna.
Josef fick lyssna till mycket som var jobbigt.
– Där satt lilla jag helt utan utbildning och vad kunde jag göra mer än att vara ett lyssnande öra. En del blev också arga och skällde på mig och jag blev först chockad och sen ledsen. Men jag fick lära mig att låta det rinna av och sortera bort efter hand.
– Det var inte roligt, utan tvärtom väldigt tufft, konstaterar Josef. Men också lärorikt och utmanande.
Att han klarade av det tror han beror på att han i grunden är en trygg, stark och lösningsorienterad person. Men visst längtade han hem många gånger, inte minst efter att mingla och träffa kompisar.
Josef försökte så gott han kunde försöka få dem han hade kontakt med att bli motiverade till att ta socialt ansvar av olika slag.
– Och jag fick faktiskt se det hända, säger han och tar det som ett bevis på att Grönlandsvistelsen var en del av Guds plan för honom.
Ungdomarna i konfagruppen, där han var med och fixade fika och annat praktiskt, började också att komma till kyrkan och vara med på söndagsgudstjänsterna, något de tidigare inte gjort.
Josef spelade bas till lovsången i kyrkan och var med på gudstjänsterna trots att han inte förstod någonting av vare sig sångtexter eller annat innehåll.
– Det var ofta långa gudstjänster och väldigt mycket känslor som kom ut, både gråt och skrik, säger han.
Väldigt annorlunda mot det Josef är van vid och inget han vill ta efter.
– Nej, säger han, och konstaterar att teologin i församlingen också till stor del var styrd av känslor.
Sammanfattningsvis är han glad över månaderna på Grönland, men rekommenderar inga andra att göra det om de inte vet med sig att de är hyfsat starka.
Efter en höst av givande och initiativtagande njuter han nu av tiden på bibelskola och att vara den som tar emot.