Snart dax för Pingst Rådslag 2021 Anmäl dig här

”Systemfel i ungdomsarbetet”

Journalisten Carl-Henric Jaktlund skriver om ungdomar och kyrkan

Jesus gick vidare och kyrkan står kvar. Det heter journalisten Carl-Henric Jaktlunds bok. Där lyfter han en rad frågeställningar kring ungdomar och kyrkan. Med utgångspunkt i sina egna erfarenheter inom Pingströrelsen inbjuder han läsarna att tänka vidare omkring frågeställningar, som vare sig är enkla eller har enkla svar. Genom hela boken lyser en förhoppning om att det går att hitta en tro som bär bortom tonårens känslorus.

När Carl-Henric Jaktlund och jag träffas har hans bok bara funnits ute i ett par veckor och jag undrar förstås om han hunnit få några reaktioner på den. Jodå, vänner och släktingar har kommit med uppmuntrande tillrop som ”viktigt och bra” och ”igenkänning”. När vi hörs av lite senare kan han rapportera att såväl pastorer, recensenter och ”vanligt folk” gett honom uppmuntran och positiv feedback.

Får inte önskat resultat
– Jag har skrivit om att vårt tonårsarbete visserligen formar unga människor, men inte får det önskade resultatet. Jag har lyft frågan och ämnet, men det är naturligtvis inte slut med det. Nu får andra ta vid, tänka vidare och praktisera i sina församlingar.
   Hans bok är uppbyggd kring fyra bitar, som han menar behöver beaktas och reflekteras omkring:
   Ungdomens utpräglade svartvita tänkande som övergår i något mer gråskaligt.
   Tonårens känslomässiga rus som stillar sig. 
    Ungas behov av äldre förebilder och vägledare.
   Vikten av att fatta ett nytt och personligt trosbeslut på tröskeln till vuxenlivet.

Egna erfarenheter
Boken är personligt skriven och han delar med sig av sina egna erfarenheter, inte minst från att som 20-åring själv ha anställts som ungdomspastor. Han är uppvuxen i pingstförsamlingarna i Tibro och Skövde och anställdes efter ett års bibelskola i pingstförsamlingen i Mullsjö.
   I dag tillhör han pingstförsamlingen i Falköping, där han bor tillsammans med fru och tre små pojkar.
   – Pingst är min värld, det som jag utgått från, men jag vet att man brottas med frågan i alla kristna sammanhang.
   Han är övertygad om att det är viktigt att finnas i en församlingsgemenskap. Och tycker man att det är viktigt att unga människor finns med där, så bör det automatiskt leda till en omtanke inte bara om hur ungdomsarbetet borde läggas upp utan också om hur strategin för en församling ska se ut, hur den blir relevant och om hur gudstjänster utformas och så vidare, och så vidare, menar han.
   – Är inte detta församlingsledningens frågor? säger Carl-Henric retoriskt och så är vi raskt inne i en diskussion om hur isolerat ungdomsarbetet många gånger blivit och att det är en ganska intressant utveckling i en rörelse, där länge parollen ”unga sjunga med de gamla” varit förhärskande.

Egen församling
– I dag blir ofta ungdomsarbetet en egen församling i församlingen som leds av en ung, oprövad, outbildad person, som inte kan erbjuda bred, nyansrik och tillräcklig undervisning och som dessutom ofta har väldigt lite kunskap om pubertet och gruppdynamik. Här måste församlingsledningarna ta större ansvar.
   När Carl-Henric var 25 år ville han göra ett break i livet, så han sa upp sig och började läsa journalistik därför att han var fascinerad av språk och språkbehandling. Det var så han kom till Dagen som praktikant och det är den tidning han fortfarande skriver för nu, åtta år senare. Men att han är väldigt mycket predikant fortfarande, inser man när man läser hans bok, som är upplagd som en utläggning kring berättelsen i Lukas 24 om Emmausvandrarna.

Orolig för mottagandet
Jag förstår att han varit lite orolig för att boken ska uppfattas som en anklagelseskrift eller som fördömande. Det är inte det han varit ute efter, men det är klart att när man lyfter upp att tonårsarbetet visserligen formar, men inte till det önskade resultatet så kan det svida.
   – Vi är alla delar av ett systemfel, menar Carl-Henric. Det är inte bara det att ungdomsledarna ofta är alldeles för unga och outbildade, de lämnas också ofta alldeles ensamma.
   Så det är knappast förvånande att det är en yrkeskategori med hög omsättning. Många blir utbrända och jobbar med stora, stora förväntningar på sig om att åstadkomma mycket. Det finns liksom en förväntan på att det ska spraka och braka om ett ungdomsarbete i en pingstkyrka. Radikalitet och svartvitt tänkande är bara förnamnet.
   I boken tar Carl-Henric också upp hur ofta som tonårstron och dess uttryck blir norm för hela det kristna livet.
   Om hans bok kan förlösa några som tänker att ”varför är jag inte som i tonåren” har han nått ett av sina mål, tycker han.
   – Problemet är att de som tror och vill tro annars tror att de inte tror, säger Carl-Henric. Jag tror det är viktigt att lyfta  upp och bekräfta att tron kan ta sig andra uttryck, bli lågmäldare, eller mer balanserad och nyansrik. Man tappar inte tro eller slutar vara radikal för det.
   Boken har legat och grott inom honom under lång tid.
Att nu få vara med och dela detta med andra och ge vidare är roligt, säger han. Jag har inte kommit undan ämnet, som jag predikat, bloggat och skrivit artikelserier om.
   Bokens målgrupp ser han i princip som alla från studentåldern och uppåt.
   – Alla har varit tonåringar och den tiden lever ofta väldigt starkt i oss.

Hoppas på trendbrott
Vad har du för dröm om framtidens församling? undrar jag till sist. På kort sikt vill han se församlingsledare och föreståndare som sliter med frågan på ett strategiskt plan.
   Som sätter upp mål om vart de vill komma och hur de ska komma dit och som engagerar sig i hur vi ska ge våra ungdomar extremt bra tonår utan att stjälpa dem för vuxenlivet.
   – På lång sikt hoppas jag på ett trendbrott och att fler unga ska få bli vuxna med tron i behåll, och leva med en tro som växer och utvecklas, som de i sin tur delar med sig. Det går att förkunna också från talarstolarna om att tron är en resa, att vissa saker kan tolkas olika, ses ur olika perspektiv och problematiseras, menar han.
   – Att bli vägledd in i tron och att komma vidare är en väckelsefråga. Vi pratar mycket, och med rätta, om hur vi ska nå ”ut”.Men det är en stor utmaning för oss att nå ”in” också, hävdar Carl-Henric Jaktlund.