Pingst och corona Information från Pingst med anledning av corona.

”Jag bad Gud om att få vara en i gänget”

Rubens sjukskrivning ledde honom till kyrkan

Livet rullade på i en rasande takt med arbete, engagemanget i idrottsklubben och så förstås familjen. Gud? Nej, djupare funderingar kring existentiella frågor rörde sig knappast i Ruben Carlssons huvud. Men så förändrades livet dramatiskt. I somras döptes Ruben och tillhör nu Pingstkyrkan i Grästorp.

Ruben Carlsson slår sig ner vid fikabordet med den svarta Bibeln i handen. Där Ruben sitter tillbakalutad i soffan ser han ut som om han alltid hört hemma i en frikyrka. Kanske har det med uppväxten att göra. Rubens föräldrar var nämligen pingstvänner. Som liten grabb följde han med föräldrarna, gick i söndagsskolan och på möte. Men där stannade det.
– Jag försvann ifrån kyrkan på nåt vis, vad det kom sig vet jag faktiskt inte riktigt, berättar Ruben och ser tankfull ut.
Skolan, kompisarna och idrotten tog överhanden. Hans idrottsintresse var mycket stort och Ruben spelade både hockey och fotboll, något han fortsatte med samtidigt som han utbildade sig till byggnadsingenjör och senare började arbeta.
– När jag var i 20-årsåldern fick jag jobb i Falun och det var idrott, fest och arbete som gällde. Gud tänkte jag aldrig på.

Körde på för hårt
Efter ett par år i Falun och ytterligare några år i Götene där han träffade sin fru, återvände Ruben 1980 till Grästorp då han fick nytt jobb i Trollhättan. Ruben som hela tiden spelat aktivt för olika klubbar fick då ett nytt erbjudande:
– Grästorps IK övertalade mig att bli ledare för hockeylaget. Det höll jag på med i två år fram till vår första dotter föddes.
Men barnen – dotter nummer två föddes 1984 – innebar inte att idrottsengagemanget sattes på sparlåga.
– Nej, i stället tog jag tränarkurser och tränade ungdomar både i hockey och fotboll. Ändå försökte jag vara så mycket som möjligt med familjen. Nu förstår jag ju att jag körde på för hårt.
Ruben ilade mellan familjen, jobbet, och idrottsklubben. Mitt i allt övertog familjen också Rubens föräldrahem som de renoverade.
– Allt rullade på i en rasande fart. Tid att reflektera? Nej, inte ett smack. Jag jobbade som konsult med konstruktionsberäkningar och periodvis blev det mycket övertid. Men sen åkte man hem, bytte om och så skulle man vara på alerten för att träna ungdomarna…
Ruben skrattar till när han tänker tillbaka på det som då var.
Ena dottern, Maria, ärvde pappas idrottsintresse, men yngsta dottern Madelene hade andra intressen. Hon började vara med i Pingstkyrkans verksamhet vilket Ruben och hans fru stöttade till 100 procent.
Så förflöt åren. Men det stressiga livet tog ut sin rätt och Ruben började må dåligt.
– Under hösten 2002 mådde jag riktigt uselt mentalt, jag kände mig fullständigt väck. Och så drack jag sprit för att dämpa ångesten. Periodvis drack jag lite varje kväll för att kunna slappna av.
Men till slut orkade Ruben inte. Han blev sjukskriven och allt kändes meningslöst. Via företagshälsan kom Ruben i kontakt med en psykolog.
– Vid ett tillfälle fick jag som uppgift att berätta om sådant jag hade mått bra utav. Då kom jag att tänka på när Madelene döpte sig i Pingstkyrkan i Lidköping. Då kände jag mig stolt och väl till mods. Jag gillade miljön och stämningen. Då tände psykologen till och sa ”Bra! Det där är bra för dig, du är en sökare. Det materiella har du redan fixat, du behöver nåt mer”.

Lättnad inombords
Så Ruben började följa med Madelene till Pingstkyrkan i Grästorp och något började hända inom honom.
– Jag minns så väl vad jag bad om de första gångerna. Jag bad inte om att få bli frisk utan jag bad om att få vara med i gänget. Det är så märkligt, tänk att jag bad just så! säger Ruben.
– Vid ett av tillfällena när jag bad kändes det som en lättnad inombords, ett välbefinnande och då kände jag att det här är nog rätt för mig.
Men vägen fram till ett avgörande var inte spikrak.
– När man levt så hårt som jag gjort så stänger man av känslor och då har man svårt att ta emot det andliga, menar Ruben.
I augusti följde han och familjen med på ett församlingsläger på Rörvik vid Vänern.
– En kväll när samlingen var över gick jag ner mot stranden. Där bad jag om hjälp och jag bad igen om att få vara med i gänget fullt ut.
Den där kvällen blev Ruben frälst.
– Strax efteråt k