Läs senaste upplagan av Tidningen Pingst här Läs mer

”Gud bryter ner barriärer mellan generationer”

När Gunvor Hansson blev pensionär bad hon till Gud att hamna på rätt plats. Hon hade Föreställt sig att det skulle handla om att hålla sångstunder på äldreboenden. I stället hamnade hon som ledare på ett ungdomscafé för tonåringar och blev deras förtrogna och fick smeknamnet ”gudmor”.

Gunvor Hansson har bott nästan hela sitt liv i Kolmården utanför Norrköping, och i alla år har hon varit aktiv och engagerad i den lilla Pingstförsamlingen på orten. När hon som 64-åring slutade sin tjänst som barnskötare, såg hon med tillförsikt fram emot sin tid som pensionär.
Ä Jag tänkte, att jag skulle bli äldrekontakt, säger hon. Jag ville vara ett stöd för de äldre i församlingen, men även sjunga på äldreboenden och försöka sprida lite glädje och uppmuntran på livets höst.
Be för församlingen
Gunvor kände också ett ansvar att be för församlingen och dess verksamhet. Bland annat driver den sedan 1984 ett ungdomscafé på fredagskvällarna. Café Oasen. Under åren har ortens tonåringar strömmat till Pingstkyrkan, i perioder har det kommit uppemot 100 ungdomar varje fredagskväll.
Ä Jag ringde runt till andra förebedjare, och uppmuntrade till förbön för ungdomarna, berättar Gunvor. Ett böneämne var att det saknades ledare. Vi är en liten församling, och de som kämpat på som ledare varje fredag i många år började tycka att det var lite för tungt.
De fick snart bönesvar, genom två unga tjejer som flyttade till Kolmården och arbetade som kamratstödjare under ett par år. Men Gunvor kände att Herren ville att även hon skulle finnas med.
Ä Min man och jag brukade gå dit en stund ibland på fredagarna, och dricka kaffe, berättar hon. Men jag kände mest att jag var på min vakt inför ungdomar med nedhasade byxor och nitar. Jag undrade hur jag skulle kunna platsa där. Skulle jag gå dit och spela spel, kanske? Till slut började jag be: ”Herre, visa mig min plats!”.
Stöd och avlastning
Med stor tveksamhet gick Gunvor till Café Oasen en fredagskväll i mars 2006, för att försöka vara någon sorts stöd eller avlastning. I hjärtat klingade bönen ”Visa mig min plats!”. Det var rörigt överallt, men kanske rörigast i kapprummet där ungdomar sprang ut och in. Där slog hon sig ner på en bänk.
När ungdomarna kom in, mötte hon dem och sa ”Hej, jag heter Gunvor och ska hjälpa till här på Oasen. Vad heter du?”
Nästa fredag återvände hon, med block och penna. Hon började skriva upp ungdomarnas namn. Några ungdomar kände hon igen, under smink och kepsar Ä de var barn hon haft på dagis, och som nu vuxit upp. På övriga ungdomar skrev hon upp lite kännetecken Ä färg på jackan, antal hål i öronen, vilka de kom tillsammans med och så vidare.
Ä Jag sa till ungdomarna, att jag gjorde det i stället för att sitta hemma och lösa korsord. Men, till både min och ungdomarnas stora förvåning, märkte jag att jag började lära mig deras namn.
Kände sig sedda
Ungdomarna kände sig sedda, och det dröjde inte länge förrän det blev för trångt på bänken i hallen. De tog fram ett bord och några stolar, och ofta var det fullt med ungdomar runt bordet.
Ä De började kalla mig för ”gudmor”, och jag kände en riktigt nära relation till flera av dem.
Många av ungdomarna kommer från trasiga familjer. Ofta har de trassliga relationer till både sina föräldrar, sina lärare och sina jämnåriga. Far- och morföräldrar tycker många känns för gamla, och svåra att prata med.
Ä Men mig accepterade de av någon anledning, det måste vara Gud som ligger bakom!
Gick med på Lunarstorm
När sommarlovet närmade sig, frågade en av killarna om inte Gunvor skulle gå med i Lunarstorm, ett socialt nätverk på internet Ä främst använt av tonåringar.
Ä Jag hade aldrig hört talas om ”Lunar”, men ungdomarna sa att det var gratis. Efter viss tveksamhet, öppnade jag ett konto. De hade bestämt att jag skulle ha användarnamnet ”Gunvor66″ Ä eftersom jag var 66 år gammal då. Redan under sommaren hade jag 20 ungdomar som vänner på Lunarstorm. Det växte sedan, jag vet faktiskt inte hur
många ungdomar jag till slut hade kontakt med.
Ä Jag fick tusentals meddelanden via Lunarstorm, flera av dem var allvarliga och det var inte ovanligt att de bad mig att be för deras problem. Vi fick också flera bönesvar.
Mopederna tutade
Under sommaren gick Gunvor promenader på samhället. Många ungdomar ropade ”Hej gudmor”, och så gott som alla mopeder tutade när de körde förbi. Gunvor känner sig helt accepterad av ungdomarna, både på caféet och ute på samhället.
För någon vecka sedan var hon inne i Norrköping, när hon hörde någon ropa på henne. Det var några Kolmårdsungdomar som var inne och shoppade.
Sammanlagt är de nu sex ledare på Café Oasen, fyra av dem är pensionärer Ä och Gunvor är inte äldst. Ganska snart efter att hon funnit sin plats på bänken i hallen anslöt Sixten och Karin, som båda har fyllt 80.
Kontakten förändras
Nu har de flesta ungdomarna övergivit Lunarstorm, men de bjöd med Gunvor vidare till både MSN och Facebook. Kontakten ser lite annorlunda ut nu Ä inte minst för att ungdomarna börjar bli äldre. Just nu är Café Oasen inne i en period, när det inte kommer så många nya ungdomar, och de äldre går på gymnasiet inne i Norrköping och många av dem har nya vänner och intressen där. Det kommer bara omkring 25 ungdomar varje fredag, de flesta är i övre tonåren. Några har till och med körkort och bil.
Ä Det är härligt när det kommer många ungdomar, och vi känner att vi kan vara ett alternativ till att de gör bus ute på samhället, säger Gunvor. Men nu, när det kanske kommer 25 ungdomar på en kväll, har vi på ett annat sätt tid att sitta ner och komma lite djupare i våra samtal.
Ä Vi ber om Guds ledning inför nästa år. Ska vi gå ut i högstadieklasserna och bjuda in ungdomar, eller ska vi odla vidare de relationer vi har och låta det här få vara en tid av mera lugn?
Ä Jag känner, att nu är det här min plats. Med ungdomarna och deras frågor om livet. Gud har gjort det omöjliga möjligt, och det är med stor glädje jag möter ungdomarna Ä och de säger att de är glada att möta mig! Vi får vara till stöd och uppmuntran för varandra.
Ä Gud bryter ner barriärer mellan generationer, och jag är glad att Han visade mig min plats här.