Snart dax för Pingst Rådslag 2021 Anmäl dig här

”Församlingen klarar mångfald”

Manuel Henriques drömmer om församlingar där mångfald råder och där det inte är mer dramatiskt att det finns olika språkgrupper än att det finns verksamhet anpassad för olika åldrar och intressen.

I höst har Manuel Henriques jobbat i Solna pingstförsamling i tio år. Först som ungdomspastor, och sedan några år tillbaka som föreståndare. Han är en av ledamöterna i den Nationella styrgruppen för Pingst och har där bland annat
drivit integrationsfrågor, något som känns naturligt och självklart för honom, som har bakgrund i ett annat land än Sverige.
Samtidigt är han lite rädd för att uppfattas som den som förväntas uttala sig för alla invandrare, men säger sen att det kanske ändå är en roll han ibland får lov att axla.
Tidigare i våras var han en av tillskyndarna till och medverkande i en nätverksdag för församlingar som vill jobba med integrationsfrågor.
Ä Det kändes bra, konstaterar han. Det var ett steg i rätt riktning och jag är nöjd med den början. Jag tycker vi har bra förutsättningar här i Sverige för att arbeta med de här frågorna, vi behöver bara bli lite mer medvetna, jobba lite mer strukturerat.
När vi träffas för att prata vidare om de här frågorna inser jag att Manuels historia skulle kunna sett väldigt annorlunda ut, i alla fall om han skulle ha fastnat i och odlat det utanförskap och den bitterhet han kände av som nyanländ hit och under de första åren här. Och fortfarande, trots många år här, i Sverige, hör det där med att bli missförstådd till en del av vardagen.
Ä Jag är lite mer rakt på än vad svenskar brukar vara, konstaterar han och skrattar till lite.
Manuel kom som flykting till Sverige från Chile via Argentina med sin familj 1987. Då var han 13 år. Manuel hade nyligen blivit frälst och letade efter en Pingstkyrka i det nya landet. I Kungälv, där familjen hamnade efter ett antal transitboenden på olika flyktingförläggningar runt om i landet, hittade han till slut en sådan kyrka och där fanns till och med en spansktalande grupp. Manuel gick dit, men upplevde att den levde ett helt eget liv, att den och den svenska församlingen rörde sig i två helt olika världar. Så Manuel började gå på svenska ungdomssamlingar och försökte engagera sig, men kände att han hela tiden hamnade i periferin.
Ä Jag blev ofta missförstådd och ibland utskälld, säger han, och jag blev faktiskt lite bitter.
Men, förmodligen på grund av Guds nåd, fastnade han inte i den känslan. Och efter några år i Sverige blev hela hans familj frälst och de döptes allihop i början av 90-talet.
Ä För mig var det avgörandeatt jag hittade ett sammanhang, säger han.
Han tycker att det finns många likheter mellan att komma som nykristen och som nysvensk till en församling.
Ä Det handlar om att ta till sig ett nytt liv och ett nytt språk i båda fallen, säger han. Och det finns många stereotypa bilder både av vad det innebär att vara invandrare och att vara kristen.
Han bedömer att det nog tar ungefär fem år innan man känner sig hemma i ett nytt sammanhang.
Ä Man undrar om man är välkommen, om folk bryr sig om mig, om någon förstår mig, om jag kan prata med någon.
Ä Du vet vi pratar ofta integration, men menar assimilation, att alla ska bli lika och uppföra sig likadant.
Det tilltalar inte Manuel. Det han vill se, i församlingarna och i samhället, är mångfald.
Ä Ingen kan göra anspråk på att få ha det precis just så som han eller hon vill. Vi är olika, uttrycker oss olika, talar olika språk, sjunger olika slags sånger, ber på olika sätt och i församlingen behöver det finnas utrymme för det.
Ä Det är väl inte konstigare att det finns grupper för spansktalande än att vi anpassar samlingar för barn, ungdomar eller äldre, men ändå är del av samma församling.
Det senare är viktigt enligt Manuel. Han vill till exempel inte upplåta sin kyrka till en språkgrupp, som inte ville vara en del av församlingen. För mångfalden kräver att man är en del av något, att de olika grupperna är en del av församlingen, och att de finns med i ledningen etcetera.
Det är också viktigt att det finns någon i församlingsledningen som jobbar med de här frågorna, menar han.
Ä Då har vi möjlighet att i de olika grupperna växa tillsammans. Och bli en grupp, ett sammanhang, som orkar leva med att alla inte är exakt likadana, tänker likadant, uttrycker sig likadant.
Ä Vi borde helt sluta tänka ”vi och dom”, menar Manuel Henriques, som tycker det är dags att avdramatisera hela mångfaldstänkandet.
Ä Låt olika kulturer få finnas parallellt i en församling. Det klarar den.