SvD Debatt: ”Allt tydligare intolerans mot religiösa grupper”

Hur formas en demokratisk uppfattning om barn lär sig misstänkliggöra religiösa sammanhang? Svenska politiker är inne på fel väg, skriver Pingsts föreståndare Daniel Alm och andra före­trädare för Sveriges Frikyrkosamråd idag i en debattartikel i Svenska Dagbladet..

Hur mår den svenska demokratin? Firandet av att det är 100 år sedan allmän och lika rösträtt infördes är värt att uppmärksamma. Samtidigt måste frågan ställas: Hur är det med de fri- och rättigheter som utgör grunden i ett demokratiskt samhälle?

Trots att den första demokratiska föreningen i Sverige var en frikyrkoförsamling, vet vi som företrädare för den svenska väckelserörelsen att vägen till acceptans var lång och hård. Nu blir åsiktskorridoren smalare och intoleransen mot religiösa grupperingar har blivit tydligare med åren. Här går svenska politiker knappast på rätt väg.

Det sägs att demokratin måste vinnas av varje generation. Påståendet är korrekt. Men hur formas en demokratisk uppfattning om barn lär sig misstänkliggöra religiösa sammanhang?

Nog är det något motsägelsefullt att samtidigt som Barnkonventionen har inkorporerats i svensk lag, följs det ena politiska utspelet efter det andra som vill begränsa barns kontakt med religiösa uttryck. Detta trots att Barnkonventionens artikel 14 ger barn rätten till religionsfrihet och artikel 6 borgar för barnets rätt till andlig utveckling. Den svenska expertmyndigheten Barnombudsmannen menar att man måste tillämpa artikel 6 som glasögon för att förstå hela konventionen.

Ändå hörs i slutet av varje skoltermin röster om att förbjuda skolavslutningar i kyrkan. Lika tydligt som förbudskravet mot nyetableringar av konfessionella friskolor. Men här är det inte bristande kvalitet på undervisning eller förmågan att bedriva skolverksamhet som ligger till grund för detta politiska besked. Sådana brister hade annars varit legitima invändningar mot en enskild skola, men här slår regeringen med stödpartier mot ett helt kollektiv bara för att huvudmannen har en uttalad religiös övertygelse. Är detta värdigt en demokrati?

Just när det gäller skoldebatten är det intressant att se hur det finska skolväsendet återkommer som positivt exempel i den svenska debatten. Men vi har inte sett någon som har framhållit att finska skolbarn kan få undervisning i den egna religionen eller i livsåskådningskunskap i skolan. I Finland måste denna religionsundervisning ordnas när det finns minst tre barn som bekänner en viss religion i kommunen.

Konfessionell undervisning finns även i Österrike och där har staten gett de statligt erkända kyrkorna och religiösa gemenskaperna ansvaret för religionsundervisningen. En sammanställning som tidningen Der Standard gjorde för skolåret 2016/17 visade exempelvis att 607 112 elever fick katolsk undervisning av 7 165 lärare, medan 69 573 elever fick muslimsk undervisning av 578 lärare och 100 lärare gav 1667 elever frikyrklig undervisning.

Europakonventionen gäller som svensk lag sedan 1995. Europadomstolen ska se till att det finns en enhetlighet i Europakonventionens tillämpning mellan medlemsstaterna och Europadomstolen har särskilt uppmärksammat att konventionstexten ger föräldrarna rätten att välja en utbildning i linje med deras religiösa eller filosofiska övertygelse. Hur efterlevs detta i den svenska demokratin?

Utöver ovan nämnda exempel kan tillfogas den politiska viljan att förbjuda omskärelse av pojkar och införa ett slöjförbud för flickor. Detta måste prövas gentemot nämnda konventionstexter. Vi ser att de här förslagen riskerar att inskränka på religionsfriheten.

Berörda politiska uppfattningar står inte ensamma. De är ett uttryck för ett hårdnat klimat där kommuner ifrågasätter bidrag till barnverksamheter som drivs av kristna aktörer. Vet dessa kommunpolitiker vad de gör?

Under den svenska demokratins 100 år har frikyrkan funnits för hundratusentals barn från olika socioekonomiska miljöer. Genom scoutverksamhet har kamratskap och ansvarstagande förmedlats. I söndagsskolor och barnverksamheter över hela vårt land har generationer lärt sig att Gud älskar alla barnen på vår jord – oavsett hudfärg. Insamlingar till biståndsarbete i fattigare länder har fostrat till solidaritet.

Allt detta görs fortfarande av dagens frikyrkor. Sedan våra församlingars begynnelse har vi bedrivit ett omfattande socialt arbete för att hjälpa nödställda i vårt land och det har under senare år kompletterats med att lära nyanlända det svenska språket och samhällslivet.

Dessa värden är sådant som idag högaktas och gärna beskrivs som naturliga i en demokrati. Men förstår dagens politiker att vårt samhällsnyttiga engagemang kommer från Jesu kärleksbud – att du ska älska din nästa som dig själv?

En stat som kan frånta dig rättigheterna inom ett område kan även göra det inom andra områden. Just därför är det så viktigt att nu markera. Den svenska demokratin är värd att försvaras och våra grundläggande fri- och rättigheter måste därför bevaras.

För Sveriges Frikyrkosamråd

Clive Adams
Kommendör Frälsningsarmén

Daniel Alm
Föreståndare Pingst – fria församlingar i samverkan

Kjell Larsson
Missionsföreståndare Svenska Alliansmissionen

Linalie Newman och Ingemar Forss
Missionsdirektorer Evangeliska Frikyrkan

Bobby Sjölander
Missionsföreståndare Sjundedags Adventistsamfundet

Lasse Svensson
Kyrkoledare Equmeniakyrkan

Läs artikeln i SvD