Nationell bönedag 22 november Läs mer

Vi behöver våga samtala öppet inom pingströrelsen

I dagarna arrangeras Pingst Ledare – konferensen för pingströrelsens ideella församlingstjänare. Vanligtvis samlas vi i Umeå, Västerås och Jönköping men i år blir det annorlunda till följd av pandemins påtvingade villkor. Därför är det fantastiskt att vi mitt i denna situation kan ha omkring 2200 deltagare över hela landet som är med från hemmet eller i den lokala kyrkan givet de lokala restriktionerna. Temat är Mer Jesus till folket.  

Min önskan är att undervisningen ska uppmuntra och stärka både den egna tron och församlingsgemenskapen men kanske framförallt uppmuntra till expansion. Sedan är det min förhoppning att det trots de begränsade omständigheterna kan uppstå många goda samtal. Kanske är behovet av reflektion större än vid tidigare konferenser? Jag tänker främst på pandemins effekter på oss men också på debatten om Knutby och bibelsyn som i somras intog fyra kristna tidningars ledar- och debattsidor. De senaste veckorna har också en debatt om hederskultur i pingstkarismatiska församlingsmiljöer seglat upp. Många har påverkats detta annorlunda år och jag ser tre områden vi behöver kunna lyfta parallellt för att hitta en god balans framåt:

1) Vi behöver finna vår tids goda samtalsforum

Vi behöver finna vår tids samtalsforum i syfte att fortsatt låta Bibeln vara auktoritet för liv och lära. Samtalet om tron har alltid haft en central plats inom Pingströrelsen. Ivern och längtan efter att finna bibliska uppenbarelser har fört pingstvänner framåt i den egna andliga utvecklingen och bidragit till framväxten av församlingar långt utanför Sveriges gränser.

I våra sommarkonferenser och församlingsmöten har vi samtalat, och brutit olika ståndpunkter mot varandra. Det har övat oss i kritiskt tänkande och det har nog räddat oss från många tokiga idéer. Det har också varit sammanhang där nya tankar har fått tänkas och där aktion varit lika premierat som reaktion. Som församlingsrörelse har vi alltid ett behov av en kreativ miljö där man tillåts tänka nya tankar som inte förlöjligas eller misskrediteras från start. Men hur ser detta forum ut när vi går in i ett nytt decennium? Kan gamla stigar återupptäckas och nya vägar finnas i en digital era? Idag har vi ett antal plattformar som Pingst Pastor och Pingst Ledare men vi får inte slå oss till ro.

2) Vi behöver ha öppenhet och samtidigt stå för vår tro

Tydligheten behövs men den får inte ta bort generositeten. I generositeten ingår också att vi låter oss kritiseras och granskas av såväl kristen som sekulär media. Pingstpastorer predikar inte förståelsen av doktriner eller förmågan att upprepa lärosatser som avgörande för vare sig frälsningen eller församlingsgemenskapen. Tron på det allmänna prästadömet bemyndigar alla att be och tala såväl goda ord som förmaning. När detta sker händer något som inte bara utvärderar erfarenheter, utan bereder marken för helt nya visioner. Den konstruktiva kritiken kan i dessa sammanhang bli kärleksfull korrigering. Men viljan att hellre tala om vem än vad vi tror på ska inte tolkas som en ovilja till att försvara vår tro. Tvärtom. Vi går i svaromål, men debatten kan slita på vår primära kallelse att vara en proaktiv profetrörelse som berättar om Jesus mycket mer än en reaktiv proteströrelse.

3) Vi behöver ett själavårdande förhållningssätt

I mer än 100 år har pingstvänner återkommande blivit försedda med etiketter och placerade i fack, ibland utan orsak och ibland på grund av egna misstag. Detta har nog påverkat oss i en bild av oss själva som en utsatt grupp. Den upplevelsen får inte innebära frånvaro av ett själavårdande förhållningssätt då enskilda och familjer blivit felaktigt behandlade av oss. Det har slagit mig mer än en gång detta år, att vi ofta talar om församlingen som en plats för icke-perfekta och att vi tecknar en generös bild. Men när sedan incidenter och svårigheter inträffar där det icke-perfekta är uppenbart, ska vi ändå nå upp till felfrihetens krav. ”Nåden väger mera än all min uselhet”, skrev Nils Frykman. Detta är ett perspektiv vi aldrig får glömma i mötet med den avvikande uppfattningen som kan ta sig olika uttryck.

Ledare och debattörer som jag får tåla kritik. Kritiker måste också acceptera att bli motsagda. Samtidigt behöver vi bevara respekten för varje människas inneboende värdighet och gudsutrymme. Orden från Søren Kierkegaard ”Anden finns drömmande i människan”, citerade av Torgny Lindgren i Pölsan, viskar något viktigt. Det är på anden i en människa det beror, sa den gode rådgivaren Elihu till den av ökenvindar ärgade Job (Job 32:8). Livsfläkten från den Allsmäktige ger människan förstånd. Vi är i ett desperat behov av gudsgiven framtidstro, drömmar som räcker till både tillväxt och tillit. Den sekulära själen behöver en kyrka som tar emot tillväxt och värnar tillit i vetskapen om att Gud vakar över människan. Vi har lätt att döma varandra men låt oss aldrig glömma att han är den Gud som drömde oss.

Låt samtalet fortgå. Låt oss fördjupas i vår tro på Jesus. Låt oss ge mer Jesus till folket.