Vem kan man lita på? Några tankar om profeterna och den profetiska tjänsten.

”När vår präst från konfirmationen står och pekar i det blå och ingen fattar om han visar vägen eller känner vilket håll vinden blåser på.” Den gamla vänsterprogglåten viskar något allvarligt till alla oss som har ansvar att vara med och tjäna församlingen genom att leda den. Vindar blåser mer än någonsin, mängden av information ökar lavinartat. Det är svårt att vara sunt källkritisk och veta vad som verkligen är sanna nyheter.

Det profetiska kan hjälpa församlingen att peka ut vägen, oavsett vart vindarna blåser.

Det är vissa saker i livet man inte kan vara utan, men samtidigt är de svåra att förhålla sig till. Med kärleken är det så att vi knappt kan leva utan den, men dess vägar är ibland svåra att förstå. Jag tror att det är så också med den profetiska dimensionen av tron. Vi behöver den – vi behöver den verkligen – men samtidigt är det profetiska så kraftfullt i sitt innehåll att många också tvekar.

Församlingen är profetisk i sin grund, enligt Paulus i Efesierbrevets andra kapitel. Det betyder att den har något att förmedla om framtiden i sin samtid. Det sanna profetiska talet är alltid något ur fas med samtidsandan, men i harmoni med Andens framtidstilltal.

Den största av alla profetior måste sägas vara den att en dag kommer kungen tillbaka. Jesus Kristus kommer – det är den kristna kyrkans huvudprofetia. Allt profetiskt tal måste prövas mot de bibliska texterna och den största av alla framtidsvisioner. Det finns en händelse när profetisk ande kom över kung Saul och ett talesätt spred sig efter hans profeterande: ”Är också Saul bland profeterna?”

När den kristna församlingen är profetisk i sin miljö, kan alla vi som primärt inte är profeter också bidra i det profetiska. Alla kan profetera och vi uppmanas att söka profetians gåva, men vi är inte alla profeter.

Det profetiska talet ska vara till uppmuntran, uppbyggelse och tröst. Det profetiska kan ha en dömande ton, men är inte fördömande; det kan korrigera, men är i harmoni med evangeliets grundton om upprättelse. Den med profetisk gåva som odlar bitterhet och besvikelse, och kanske använder detta mot sin församlingsledning, agerar inte profetiskt aktivt utan nedbrytande reaktivt. Det ligger inte i det profetiska att vara sina syskons åklagare.

Samtidigt finns utmaningen att en profet måste få ha en fri och oberoende roll; den profetiska rösten ska inte tystas, men behöver finnas mitt i församlingen. Profeten Agabus kom till Antiokia utsänd från församlingen i Jerusalem, och i just Antiokia beskrevs ledningen som utgjord av profeter och lärare.

Det tillhör visheten från Gud, enligt Jesus egna ord, att han ger oss apostlar och profeter. Det profetiska är inte kopplat med galenskap utan med Guds vishet.

Ja, vem i hela världen kan man lita på? Det finns i dag profeter att lyssna till och profeter att avvisa. Profeter vi kan lyssna till är ödmjuka, församlingsbaserade och frimodiga. Profeter vi bör avvisa blandar in pengar i sitt profeterande, vägrar uppföljning av andra ledare och respekterar inte församlingen som storhet.

Jesus själv säger att vi ska akta oss för falska profeter, att de är vargar men ser ut som får. Profeter vi kan lyssna till är bibelförankrade och bedjande, de inser att de inte har hela bilden och de älskar Jesus och församlingen både när de får dela drömmar och mardrömmar.

Vi behöver profetiska dimensioner och vi har ett ansvar att pröva allt profetiskt tal och avvisa avarter. Detta innebär inte att vi ska pröva det profetiska allt­för hårt. Allt tjänande är ett växande och visst kan man ta miste utan att vara en falsk profet. Jag ser framför mig en ny fas med ansvarstagande profeterande, där vi också kan ha ett avslappnat samtal om riskerna med det profetiska.

Vem kan man då lita på? I förlängningen litar vi på den Gud vars Ande talar till hela församlingen genom profeterna, baserat på de heliga skrifterna.