Rörelsen och syftet är viktigare än strukturerna

- om Joel Halldorfs tveksamma användande av Lewi Pethrus

Jag tillhör den grupp som älskar den vanliga lunken i den lokala församlingen allra mest. Med sommaren kommer ett avbrott i det invanda och för mig har det inneburit besök på flera sommarkonferenser, flest dagar har jag varit på pingströrelsens två konferenser, Nyhemskonferensen och Lapplandsveckan. Jag är tacksam att de två konferenserna är så tydliga i sin anknytning till den lokala församlingen och sitt pentekostala arv. Jag ser ingen uttunning av den andegivna Jesusfokusering vi alltid velat lyfta. Joel Halldorf skriver i sin ledare för tidningen Dagen 21/7 om Lewi Pethrus som kristen kulturbyggare och i detta insinueras att den svenska pingströrelsen nu lämnat hans två viktigaste teologiska bidrag; den samfundsfria församlingen och andedopsförkunnelsen. Det bekymrar mig att en ledarsida används till så tvärsäkra uppfattningar med så svag nutidsuppdatering när det gäller svensk pingströrelse av idag, något artikeln med all önskvärd tydlighet visar. På nyhetsredaktionen för Dagen finns aktuell kunskap och artiklarna är välskrivna och oftast välinitierade även när dess innehåll innebär kritik mot oss. Det är klart att det hade glatt mig mycket om vi hade fått se en artikel från Halldorf med uppmuntran att ta sina barn till Nyhemskonferensen, Lapplandsveckan eller någon annan av kristenhetens sommarkonferenser. Det finns de som vill ta sina barn och ungdomar till sammanhang där man får lära sig från Bibeln, vara i en stor grupp där många tror, lära sig nya sånger och be tillsammans. Istället har vi denna sommar fått veta nyttan av att skjutsa till fotbollsträningar. Inget ont om fotboll, visst kan lagidrott ha stort värde, men det borde vara mer intressant för Dagen att aktivt lyfta och såklart också analysera kristna storsamlingar i sommartiden.

Jag tycker att Halldorf lånar Lewi Pethrus för sitt skrivande på ett sätt man inte bör göra. Vad vet vi om hur Pethrus hade ställt sig till nutidens utmaningar? Kan vi veta hur Lewi Pethrus hade ställt sig till lagen om trossamfund som infördes i samband med Svenska kyrkans skiljande från staten vid millennieskiftet? En lag som nöjer sig med att definiera ett trossamfund till en gemenskap som firar gudstjänst? Det är ingen tvekan om att hans skrivande och förkunnelse i t.ex. frågorna om församlingarnas samarbete faktiskt skiftar i olika perioder, bland annat finns ett sådant när han själv lämnat sin aktiva tjänst som föreståndare för Filadelfiaförsamlingen i Stockholm 1958. Pingströrelsen började som en andlig förnyelserörelse men redan 1919 när man på Kölingaredsveckan hade behov av att tala om vilka man inte var, påbörjades det starka identitetsformandet som rörelse vi burit med oss sedan dess. Jag menar att vi redan då antog samfundsliknande konturer. Så länge Lewi Pethrus förestod Filadelfiaförsamlingen i Stockholm var han och församlingen rörelsesamlande, sedan hölls rörelsen mest samman via de gemensamma företagen. Nu har vi övergått i en samverkansgemenskap för församlingarna inom det som idag är Pingst – fria församlingar i samverkan där gemensamma verksamheter bedrivs. Det har inte skett någon förändring av församlingarnas status. I alla tider har rörelsen och syftet varit viktigare än strukturerna i sig men Andens liv fungerar också i strukturerna och får stöd av goda ordningar. Harry Boer fångar detta när han skriver i Pentecost and Mission (fritt översatt): ”Anden har getts till organisationen så som den tjänar organismen, och till organismen så som den kommer till uttryck i organisationen”. Det går att skönja skiftande strukturer redan i de nytestamentliga skrifterna och ser man till den globala växande pingströrelsen av idag finns också där stor bredd vad gäller organisation.

Men det mera allvarliga blir när Halldorf är tveksam om förkunnelsen om Andens dop alls förekommer idag och att den skulle vara annorlunda i sin betoning. Om det skulle vara så att ingen längre predikar om Andens dop vore det katastrofalt. Dopet i den helige Ande är pingströrelsens sine qua non, utan detta existerar inte det vi känner som pingströrelsen. Det ligger i vår förkunnelse att lyfta andedopet som något med frälsningen intimt förknippat men ändå separat att ta emot, allt enligt Lukas narrativ i Apostlagärningarna. Jag kan bara inte tro att den som i år följt satsningen Löftet gäller dig, varit på Nyhem och Lappis denna sommar eller lyssnat till förkunnelse i sina lokala pingstkyrkor vid pingsttid inte hört om detta. Givetvis behöver vi lyfta detta mer men jag är ändå så tacksam att vi har fått be med många till Andens dop bara under 2017.

Jag tror att vi finns som faktiskt läser Lewi Pethrus också idag även om Joel Halldorf inte tror det. Men jag tror att vi skulle behöva söka det våra pionjärer sökte mer än att använda deras förkunnelse som slagträn i det som är tidsanpassat. Lewi Pethrus älskade den lokala församlingen och församlingarnas gemenskap och tjänade aktivt, där tror jag vi alla har något att följa i sin essens. Att ta emot av Anden för att tjäna Jesus i och genom församlingarna, det är den pingströrelse som har både historia i sig och framtid för sig.

/Daniel Alm