Pingst Ledare Anmälan öppen till höstens regionala inspirationsdagar

Respekt och kärlek till alla pingströrelsens 100-åringar!

Nu till helgen, allhelgonahelgen, ska jag predika uppe i Höglidenkyrkan, Hudiksvall, på pingstförsamlingens sekelfest. Det är många hundraårsjubileer bland pingstförsamlingarna i landet just nu och jag får glädjen att besöka en del av dem vid deras högtider. Denna text är en hyllning till rörelsens alla hundraåringar, både de som redan fyllt och de som ännu inte är helt hundra!

Renströmmen, pingstkyrkan i Norrköping. Foto: Magnus Wahlström

Jag är fylld av stor beundran och respekt för det uthålliga, nedärvda, luttrade och erfarna. Det är en glädje att få känna i kroppen att den kristna tron bär och håller genom upp- och nergångar. Jag kommer aldrig glömma när jag blev kallad till Allan Näslundh, en pastor inom pingströrelsen, då han låg på sitt yttersta. När jag kom in på hans sjukhusrum bad han att få sin Bibel, la den på bröstet och sa: ”Daniel, jag vill bara säga att det här håller. Evangeliet fungerar.” De etthundraåriga pingstförsamlingarna är ett bevis att det vi står för håller och bär, ytterst är det såklart inte alls vår egen förtjänst. Gud ger liv åt sin församling också idag, det är hans nåd att det inte är ute med oss.

Ur vissa perspektiv kan man tycka att ett hundra år inte är så mycket när man ser tillbaka. Man kan bläddra snabbt i sin Bibel och transporteras flera hundra år i tiden. Om man ser framåt känns slutet av ett sekel däremot långt borta då det inte är särskilt troligt att vi nu levande och läskunniga lär vara med då. En församling som levt i ett sekel har överlevt utan sin pionjärgeneration och ingen av de första medlemmarna tillhör med största sannolikhet längre församlingen. Vi som idag tillhör församlingarna gör klokt i att ibland tänka tillbaka och hitta inspiration i nuet från de som gått före. Här är några områden jag tycker kännetecknat vår rörelses hundraåringar:

De många uppoffringarna

När Birger Zettersten var föreståndare i Sionförsamlingen i Norrköping och man skulle bygga en ny kyrka uppmanades alla medlemmar att inte köpa några nya ytterkläder utan behålla sina gamla kläder och ge pengarna till kyrkbygget. Jag tror de allra flesta behöll den gamla kappan eller rocken och gav extra. När Lewi Pethrus och hans omtalade tvåtusen hembiträden byggde Filadelfiakyrkan i Stockholm finns berättelser om att man höll skorna i handen för att inte slita i onödan på dem och ändå promenerade till kyrkan istället för att ta spårvagnen så att man kunde ge mer till byggfonden. Pingströrelsens församlingar är inte uppbyggda på slöhet och konsumtion, de är uppbyggda på uppoffringar och insatser som känts av. 

Den prioriterade missionen

När Elimförsamlingen i Örebro var endast två år gammal sände man sina första missionärer för att sedan fortsätta att sända missionär efter missionär. Pingstförsamlingarna sände inte missionärer för att bli av med problemmakare direkt, man sände sina bästa förmågor. I många församlingar antogs missionärer innan man anställde pastorer, vilka förresten inte kallades pastorer utan vittnen. Missionskontot kunde vara halva budgeten och missionen var en självklarhet i församlingen. Dopet i den helige Ande och förväntan på Jesu återkomst drev missionens stora sak. 

Det kollektiva ledarskapet

De ibland hånade och kritiserade äldstekårerna har inneburit enormt mycket av välsignelse för pingströrelsen. Bredden i det gemensamma ledarskapet, stödet runt föreståndaren och ansvarstagandet ut i församlingen har varit en styrka. När en pingstförsamling har ett avskilt andligt ledarskap där föreståndaren fungerar som den främste bland likar och det finns en harmoni i församlingsrelationerna, fungerar oftast församlingslivet väl. 

Den personliga erfarenheten

Det finns inget som så markerar pingstväckelsens särprägel som dopet i den helige Ande. Denna vackra gåva av nåd till alla Guds barn är intimt förknippad med frälsningen men ändå en separat erfarenhet. När pingströrelsen bröt fram blev den personliga erfarenheten av Anden karaktärsdanande och motiverande till tjänst. Det andefyllda livet innebar både tröst och kraft.

Det vackra genom det begränsade

I uppoffringarna, missionen, ledarskapet och andligheten finns såklart också en problematisk baksida. I vår historia finns vissa inslag av för hårda krav, prestationspress, ledarkonflikter och krystad andlighet. I allt detta vill jag ändå vara frimodig och säga att pingströrelsens andliga källa är ren och klar ännu idag, en källa att alltid återvända till och hämta ny kraft ifrån. Om någon av våra brunnar slammats igen måste vi göra allt vi kan för att gräva upp den igen. 

Andens liv är fortfarande vad vi behöver. Idag sjunger vi ofta ”för den här världens skull, brinn som en eld i mig”. Gud, låt pingströrelsen alltid vara hängiven och ändå sund, tydlig och ändå barmhärtig.

Grattis alla rörelsens hundraåringar, Pingst Hudiksvall och alla ni andra. Ni har min kärlek och fulla respekt!

/Daniel Alm