Pingströrelsen och ekumeniken

Jag vill ge några signaler när det gäller vår rörelses ekumeniska relationer och ett pingstmotiv till varför vi finns med i ekumeniska sammanhang. Jag uppfattar att de allra flesta av våra predikanter och församlingsledningar är positiva till och trygga i lokala ekumeniska sammanhang och samarbeten.

Vi ser oss som en naturlig del i kristenheten. Men det finns en del individer som ägnar sig åt spekulation och drar långtgående konsekvenser av ekumeniskt samarbete och riskerar bidra till viss förvirring. Därav några förhoppningsvis förklarande noteringar från mig:

Motiv – pingstväckelse och pingströrelse

Vår rörelse föds i det vi benämner pingstväckelsen med rötter från 320 Azusa street i Los Angeles. Det är intressant att se hur denna nya moderna andliga erfarenhets låga tändes på flera platser samtidigt. Mukti Mission i Pune, Indien med Pandita Ramabai, 1906-07, i Sydafrika med Isaiah Shembe och i Chile med Willis Hoover är sådana exempel. I själva verket är den moderna pingstväckelsens början alltså simultan på flera platser, detta är också vårt normalläge i synen på Andens verk. Pingstväckelsen är alltid mycket större och mer omfattande än vad som kan samlas i det vi kallar pingströrelsen. Vinden blåser vart den vill, ingen vän av pingsten kan eller vill avgränsa Andens verk. Sådana försök parkerar en själv i rädsla, isolation och det är som att det andliga livet rinner av sådana sammanhang. Jesus döper i helig Ande, det är vår övertygelse att denna personliga erfarenhet är tryggt förankrad i frälsarens egen vilja. Ingen kristen individ, ingen kyrka eller samfund äger Andens verk, det gör Jesus. Pingströrelsen finns sedan inom pingstväckelsen och formar sina församlingars gemenskap motiverade av pingstväckelsen men med församlingsgemenskap där livet också bärs i en lära och praxis i synen på dop, nattvard, ledarskap, mission etc. Som företrädare för pingströrelsen får vi aldrig glömma att vi också är företrädare för pingstväckelsen. Det finns något organiskt och också något organiserat. Vi älskar pingstväckelsen och pingströrelsen, vi älskar det som är Guds folk och det som är vårt eget sammanhang.

Ekumeniska relationer

Det skulle finnas mycket att säga om olika ekumeniska sammanhang, jag väljer att nämna om tre pågående ekumeniska aktiviteter i denna text:

Sveriges Kristna råd. Vi är fullvärdiga medlemmar i Sveriges Kristna råd. Själv är jag styrelseledamot och deltar i samarbetet och försöker bidra så gott jag kan. Jag tycker det är närmast en självklarhet att vi ska finnas med i den officiella mötesplatsen för kristna kyrkor i Sverige. Det finns såklart också skillnader mellan medlemskyrkorna, ändå kännetecknas gemenskapen av respekt där ingen försöker övertyga någon annan till positionsförändringar. Ur min horisont konstaterar jag att vi blir lyssnade på och vi behöver också lyssna in andra kristna rörelser. Vi från Pingst deltar i flera av de arbetsgrupper SKR har. SKR:s viktigaste uppgift enligt mig handlar om att vara en mötesplats för kyrkornas ledare, i andra hand att relatera till det omgivande samhället med opinion, remissyttranden etc och först i tredje hand driva egna projekt. SKR är inte medlemmar i Kyrkornas världsråd, inte heller vi från Pingst. I helgen som gick fick jag förmånen att möta exekutiva kommittén för KV som möttes i Uppsala och berätta något bl.a. om pingströrelsen i Sverige.

Frikyrkosamråd. De klassiska svenska frikyrkorna möts i Frikyrkosamråd. Vi firar just i år ett sekel av samverkan. I dagarna har en antologi publicerats där jag tillsammans med övriga ledare skriver texter om framtiden. Frikyrkosamråd lyfter frågor om församlingsplantering, församlingsutveckling, evangelisation och är en mötesplats för frikyrkofamiljen inom Sveriges Kristna råd. I viss mån existerar frikyrkobegreppet i relation till historiken med majoritetskyrkan och tidigare statskyrkan Svenska kyrkan. Personligen tror jag att begreppet kommer att laddas allt mer med värdeord i relation till den nuvarande majoritetskulturen av sekulära och rationalistiska värderingar. Enhetssamhällets tid är sedan länge förbi. Frikyrkan har, trots vad kritiker säger, stora möjligheter i en postsekulär era av historien som vi nu befinner oss i. Många människor kommer att hitta hem och hopp för livet genom lokala församlingar präglade av karismatik och diakoni. Längtan efter frihet är fortsatt stor, sann frihet kommer till oss genom tillbedjan. Här kan frikyrkobegreppet ha en fortsatt betydelse.

Dialoger. Vi har tre pågående ekumeniska dialoger från pingströrelsens sida. Dessa är med Svenska kyrkan, Ortodoxa kyrkorna i Sverige och Stockholms katolska stift. Dialogerna är just dialoger och har varsin dialogledare från respektive håll. Förutom att uppdatera varandra om aktualiteter i respektive sammanhang för vi samtal om olika ämnen för att lära känna varandra och varandras hållning bättre. Vi möts som regel en gång per termin i respektive dialog.

Vad vi inte gör inom ekumeniken:

-Dödförklarar andra kristna. Det anstår oss inte att fälla domar över andra kyrkor. Gud håller liv i sin församling, inför detta faktum bör vi vara mycket försiktiga med hårda omdömen om såväl egna som andras sammanhang.

-Ägnar oss åt teologisk elitism eller religiös spekulation. Vi bör inte försöka plocka teologiska poänger eller vinna debatter över andra. Vår drivkraft får inte vara diskussionslystnad utan måste bäras av övertygelse om vårt missionsuppdrag. Det anstår inte heller att spekulera om händelser i tiden där allt av samling och enhet skulle innebära ett plattformsbyggande för antikristligt inflytande. Om man nu skulle vara konspiratoriskt lagd är det väl aningens märkligt att konspiratörer använder just sociala medier för att spekulera om kontrollsystem. Med all respekt för att ekumeniska strävanden kan gå fel, så är det nog ändå få system som kan kontrollera så mycket som just sociala medier.

-Interreligiös gudstjänst. Vi medverkar inte i och bidrar inte till interreligiösa gudstjänster. Vi vill gärna se interreligiös dialog men tycker inte att det behöver innebära gemensam gudstjänst.

-Tror på enhetssträvanden som syftar till en enda världskyrka. Vår vision av ekumenikens framtid handlar inte om att bli en enda stor kyrka. Istället är det bättre med tydliga kyrkor för att nå fler med evangeliet. Utåt är trots allt viktigare för oss än inåt. Men profilering motsätter inte respektfulla dialoger och positiva samarbeten.

-Skriver under bindande ekumeniska dokument. Jag vet inte hur många gånger jag fått förklara att vi inte skrivit under Charta Oecumenica eller underordnat oss detta dokument. Detta är något som tydligen sägs gång efter gång trots att det inte är sant. Det blir märkligt när de som utger sig för att tala profetiskt och varnande är så flexibla när det gäller sanningen. Dokumentet har flera styrkor men är enligt mig svagare när det gäller proselytism och synen på islam. Charta Oecumenica används som samtalsunderlag då och då, jag kan dock inte minnas att det använts under de år jag suttit med i SKR. Vi har heller inte underordnat oss eller skrivit på det s.k. Kairosdokumentet.

Avslutning

Jesus ger enhet, den är främst organisk och för oss samman i denna ljuva Andens enhet. Men allt liv behöver också få sin organisation i någon utsträckning. Jag uppskattar varm dryck som till exempel kaffe, jag uppskattar också att få dricka det i en kopp och inte direkt i mina händer. Jag är tacksam både för drycken och kärlet. Ekumeniska strävanden är inte per definition antikristliga som de värsta spekulanterna verkar anse. Strävandena kan såklart vara såväl samlande som splittrande beroende på bakomliggande motiv. Andens folk kommer alltid att värna den andliga enheten och i den eld som definierar pingstens folk kan vi ha förtroende för en pågående reningsprocess av motiv, uppsåt och tankar. Det är inte självklart att vi involverar oss i alla ekumeniska nätverk och projekt men det bör vara självklart att vi överlåter oss till att göra allt vi kan för att med friden som band bevara den andliga enheten. Enhet är inte valbart, enhet är ett Andens verk att ta emot.

Gud har en församling, född ur Faderns hjärta, köpt med Kristi blod och levandegjord av Anden. Ingen av oss äger församlingen, den är Guds. Vi bör därför agera respektfullt och ödmjukt när vi bedömer, analyserar och uttrycker oss om den. När församlingen behöver profetiska varningar sker dessa sanna signaler i ett proaktivt skeende, inte i ett reaktivt kritiserande. Det är i harmoni och samklang med aposteln Paulus undervisning om profetians innehåll som uppbyggande, uppmuntrande och tröstande.

/Daniel Alm

Artiklar:

Daniel Alm om mötet med påven

Seminariedag för ekumeniska dialoggrupper

Bok om svensk frikyrkoekumenik:

Hundra år av samverkan