Norrlands närhet

Det har varit mycket Norrland i höst för min del. Örnsköldsvik, Ånge, Hemavan, Tärnaby, Storuman, Lycksele, Umeå och Luleå. Det var så vackert att köra från Hemavan ner till Storuman att jag var helt fascinerad över fjäll och älv. I vad som måste vara ett av Sveriges minsta frikyrkokapell i Tärnaby mötte jag så mycket värme och vacker ekumenik. När jag predikade där en fredagskväll var både byns kyrkoherde och kantor med, om än det var ett litet kapell vågar jag påstå att vi hade ett stort möte. I Storuman firades jubileum och det vällde fram så mycket glädje hos vad som måste vara en av frikyrkorörelsens mera musikaliska församlingar. En annan höjdpunkt var att få se och vara med och inviga den helt om- och tillbyggda Pingstkyrkan i Lycksele. Det är nu en otroligt fräsch byggnad med vacker skandinavisk minimalistisk funkisstil. Kommunalrådet konstaterade så riktigt att Lycksele nu fått ett nytt vardagsrum.

Förra året växte pingströrelsens församlingar i såväl Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands som Västernorrlands län. Ökningen är inte jättestor men den finns där. Församlingarna i norr jobbar tillsammans inom nätverket Älska Norrland och gör gemensamma strategiska satsningar på platser som Kiruna, Arvidsjaur och Haparanda för att omplantera och nystarta kyrkor. Jag ser hur Umeås tre pingstkyrkor samverkar och är generösa mot varandra och Pingst Ledare samlade i år sitt hittills största deltagarantal av församlingsbärare i Idun, Folkets hus i Umeå.

Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit handlar om den åldrade predikanten Olof Helmersson som ska göra avbön från sina evangelistinsatser i Norrland. Han hade vunnit 416 människor för Gud och dessutom lärt dem att borsta tänderna. Men han tror inte längre på Gud, nu är det återomvändelse som gäller. Ändå bär det sig inte bättre än att den tidigare predikanten får ge nattvarden till en kvinna som ligger på sitt yttersta med hjälp av lite Akvavit och det beskriver en tro som inte så lätt låter sig utplånas. Det är som att Lindgren med sin kärva kristendomsbeskrivning ändå mest driver med vår tids sekularism. 

Det som just nu händer i de norrländska pingstförsamlingarna är mycket uppmuntrande. Vi kör dock inte med Akvavit, vi kör med tungotal, tänkande och tjänande. Det må vara stora geografiska avstånd i norr men genom goda ledarnätverk finns det mycket närhet mellan församlingarna. Det är inte enkla förhållanden överallt och i inlandet finns flera församlingar som kämpar hårt, visst är det så. Men Norrlands kyrkors närhet ger hopp och sänder en uppmuntrande signal till hela landet.

/Daniel