Kyrkan behöver vara heligt hoppfull

Har allt dåligt som hänt redan bestämt vår morgondag?

När Descartes och andra kom på att man kunde vara sekulär uppstod behovet att definiera andlighet som en särskild kategori. Innan dess verkar man mer ha haft en helhetssyn på tillvaron, tron inkluderad. Renässansen och upplysningen drev ett kategoriserande med det mänskliga utvecklingsprojektet i centrum, med tron och kyrkan hopplöst förpassad till periferin och historien.

Det är knepigt att uppfatta tillvaron med någon slags glädje när vårt tänkande enbart ska definieras av att allt redan varit och det vi nu har bara existerar som en svallvåg av något passerat. Kategoriserandet av människor och deras tänkande och en nutid enbart definierad av sin historia släcker många drömmar. Det är som att vi dras in under någon slags våt filt av trötthet och bär historiska misslyckanden som definitionen av framtiden. Har allt bra redan hänt och har allt dåligt som hänt redan bestämt vår morgondag? Leder postmoderniteten oss att tro att vi nu är hopplöst efter, post allting?

Jag tänker att vi kristna behöver ha lite koll på vad utkorelse är mitt i all dysterhet. Gud valde Abraham att bilda ett folk, utan att fråga någon om lov. Detta för att alla folk skulle bli välsignade genom honom. Varken Abraham eller hans efterkommande är mer värda än oss andra men de fick en särskild uppgift att utföra.

Kyrkan låter sig inte heller definieras av att vara bättre men har en unik roll i tiden. Den kyrka som tjänar i samhället för att man redan är älskad och inte försöker plocka popularitetspoäng har förstått vad utkorelse innebär. Vi är välsignade för att vara till välsignelse. I det finns både frihet och framtid.

Kyrkan behöver mer än någonsin vara futuristisk och heligt hoppfull. En miljö av tro skapar förutsättningar för många visioners förverkligande. Efter två tusen år av kristen historia är vi nu i ett läge där de omgivande förutsättningarna på ett sätt liknar den situation kyrkan föddes fram i på pingstdagen. Det fanns enorma förutsättningar genom romarrikets infrastruktur men samtidigt var samma rike en ockupationsmakt. Digitala och globala möjligheter växer samtidigt som det uppkopplade livet riskerar att kontrollera oss allt mer. Vi behöver inte en ny pingstdag men vi behöver leva i pingstdagens framtidsinriktning. Vi är inte endast räddade från något, vi är räddade för att leva och förmedla liv. De goda gåvorna kommer till dig på sin väg till någon annan.

Det är tid att lyfta frälsningens framtidsinriktade verklighet och församlingens utveckling avgörs i hög grad av att vi förstår vårt uppdrag i detta. Frälsningen är det ultimata beviset att misslyckanden inte definierar framtiden. Det är inte så att tiden bara går. Den bästa tiden kommer.

/Daniel Alm

Publicerad som krönika i tidningen Dagen 2019-03-13