Kavla upp ärmarna!

Är det synd att tugga tuggummi under predikan? En äldre pastor inom pingströrelsen berättade för mig att han lämnat in den frågan på en ungdomsvecka i sina tonår. En allvarligt menad fråga. När jag och många med mig växte upp betonades renlevnaden eller helgelsen på ett sätt som i stort sett kan sägas var privatmoralisk. Det handlade om att inte ägna sig åt laster och begär. Även om mycket av det såklart var beskyddande och hjälpande, är jag ändå rädd att många kristna fått med sig mera av en rädsla att göra fel än en vilja att göra rätt. Kanske vi var bättre på att säga vad man inte skulle göra än varför.

Vi ser en förskjutning av moralfrågorna inom kyrkan från privatmoral till vad man kan kalla samhällsmoral. Unga människor frågar lika mycket, eller mer, efter var skjortan är tillverkad som hur den ska knäppas. Det är kanske inte helt oviktigt hur skjortan knäpps och givetvis behöver den vara tillverkad på ett schysst sätt. Men jag tänker att skjortans ärmar också behöver kavlas upp. Frågan vi måste ställa oss är om de kristna är utvalda till helighet för att själva räddas eller om de kristna är utvalda till helighet så att också hela världen kan helgas. Det finns gigantiska utmaningar framför oss. Ensamheten, utsattheten och polariseringen måste bemötas av en glad och framtidsinriktad kyrka. Men om vi kristna är förlamade av en felriktad undervisning byggd på rädsla och isolering, dessutom halvt sövda av materialism, ja då är det mest risk att kyrkan går klädd i nattskjortan.
Jag tänker att vi nog har ett underskott av glädje och inte minst då av arbetsglädje. Glädje är mera något man går in i än lite inspiration och ett eller annat humorstänk då och då. Det är tid att starta nya församlingar och att överlåta sig till sin församling. Det är tid att involvera sig emot orättvisor och att bry oss om varandra med glädje. Snart är det pingsthelg och vi påminns att löftet om Guds gåva, den helige Andes kraft över oss, fortfarande gäller. Vi kan lossa bojor utan att peka finger, ja så profeterade Jesaja en gång. Vi har en uppdragsgivare som uppmanar oss att ta emot utmaningarna, ja till och med förföljelse, med glädje.
Nu går vi in i pingsttiden med påminnelsen om den första kristna tidens expansion driven av passionerad kärlek. Världen behöver en kyrka som med glädje kavlar upp ärmarna. Kanske är det ändå så att det varken är finskjortan eller nattskjortan som gäller för oss. Det finns arbetskläder som väntar på oss. Heligheten och glädjen i arbetet tillhör den kyrka Gud använder för att nå en hel värld.
/Daniel Alm
Publicerad som krönika i tidningen Dagen 21 maj 2019